Filmmusik

Musikens förmåga att framhäva och förstärka budskap i olika medier syns nog tydligast inom filmen. Kombinationen av musik och dramatik kan framkalla oerhört starka känslor, känslor som enbart dramatiken ensam kan ha svårt att skapa. Scener kan till och med stå och falla med musiken.
Här tänker jag nu gå igenom litegrann om hur musiken används i filmer.

Effekten av musik i film

När man diskuterar filmer man har sett, så är det sällan man diskuterar filmmusiken. Man diskuterar handlingen, skådespelarna, specialeffekterna, men väldigt sällan har man åsikter om musiken i filmen. Men det kanske inte är så konstigt egentligen, för tanken med filmmusiken är att den ska smälta samman med berättelsen, förhöja den utan att märkas så mycket själv. Om musiken är riktigt bra skapad så är den helt sammanvävd med dramatiken i filmen och blir på så sätt en slags enande kraft för alla de olika känslor som regissören vill att tittaren ska få när han ser filmen. Så kanske är det ett bra betyg för musiken när man inte lägger märke till den.

Tillvägagångssätt

Teknikerna (rent musikaliskt) är väldigt många och då det inte har forskats och analyserats så mycket inom filmmusik, så är det inte helt lätt att se klara recept och mallar på hur filmmusiken är uppbyggd.
Naturligtvis finns klassikerna som alla känner igen t.ex. smäktande stråkar när hjälten får sin kvinna, eller korta staccaton när något spännande håller på att ske. Och visst använder många filmmusikskapare beprövade recept i grund och botten, men samtidigt finns det många som vill vara nyskapande och banbrytande. Ofta är det ju faktiskt så att upplevelsen förhöjs kraftigt när man hör musik man inte förväntar sig höra i en scen. I Hannibal t.ex. (som jag i och för sig inte tycker är en bra film egentligen) spelas det en svidande vacker opera i bakgrunden under en del av de hemskaste scenerna. Det gjorde starkt intryck på mej och fick scenerna att kännas än mer olustiga än dom redan var.

Vokalistisk musik, musik med sång, används inte i så stor utsträckning. Rent instrumentala stycken används hellre, och det beror naturligtvis på att man vill att musiken ska smälta in och inte dra uppmärksamhet från själva handlingen, såsom en sång skulle göra. Så när en regissör väl vågar lägga in musik med sång i filmen, så måste det vara mycket väl valda sånger/texter som verkligen tillför handlingen något.
I filmen Magnolia (vars story består av flera parallella handlingar) börjar plötsligt alla rollpersoner sjunga på samma sång, fast dom befinner sig på helt skilda ställen. Effekten av det här blev att man insåg att alla personerna på något sätt satt fast i samma situation, trots de olika handlingarna. För mej var detta filmens höjdpunkt och jag tycker det är ett lysande exempel på hur musik kan höja filmen enormt genom att man använder musiken på ett lite annorlunda sätt.

Musik och ljudeffekter används också ofta för att accentuera rörelser och uttryck hos rollpersonerna. När en rörelst börjar och slutar, så börjar och slutar också musiken. Detta är något man inte alls tänker på i vanliga fall, men om man analyserar scener lite närmare så kan dom ibland nästan framstå som dansnummer.

Det amerikanska sättet att bygga filmmusik är oerhört metodiskt. Man söker gestalta så mycket detaljer i filmen som möjligt och man ser verkligen musikens betydelse för filmen. Sätter man sig ner och analyserar amerikanska filmer och dess musik så kan man nästan läsa ut filmens budskap i en stor del av musiken. Så pass mycket möda lägger man ner i musiken. I filmer som Star Wars och Brother Where Art Thou spelar musiken en roll hela tiden, den blir nästan som en av huvudpersonerna.
Den engelska filmmusiken skiljer sig en hel del från den amerikanska. Engelsk filmmusik är ofta väldigt enkel och finstämd. Långa toner och ackord lägger mattor på vilken handlingen utspelas. Därmed inte sagt att engelsk filmmusik är fantasilös och tråkig! I serien om kommissarie Morse är musiken använd på ett underbart sätt. I slutet av varje program inleds signaturmelodin av ett morsemeddelande med mördarens namn. Fiffigt! Det innebär att man var tvungna att spela in en ny signaturmelodi för varje program och det visar ju hur stort värde man sätter vid musiken. Likadant var det t.ex. i Dallas där man också spelade in en signaturmelodi till varje program!

Effekten av ingen musik

I vintras gick jag och såg "Cast away" med Tom Hanks på bio. I början av filmen sitter huvudpersonen på ett flygplan som råkar ut för dåligt väder och störtar i havet. Han överlever kraschen och spolas iland på en öde ö. Under hela detta inledande drama spelas inte en enda ton! Men det tog tid innan jag upptäckte att musiken saknades. Jag kände att någonting var konstigt, men jag tänkte inte på att det var avsaknaden av musik som skapade den konstiga känslan. Avsaknaden av musik gjorde att känslan blev mer realistisk, mer verklighetstrogen. I liknande scener i andra filmer är det garanterat massor av musik och det gjorde att man reagerade på Cast away. Så ibland kan utelämnandet av musiken vara lika effektfull som när man har musik.

Musik i TV

Musiken i TVs serier håller ofta inte alls lika hög klass som filmerna. Det är till stor del en ekonomisk fråga. Eftersom det är dyrt att skapa musik till varje program, så får dom mindre produktionerna dra ned rejält på musiken. I dessa serier försvinner ofta alla konstnärliga intentioner och musiken får mest en utfyllnadsfunktion som inte säger tittaren ett dugg. De större produktionerna däremot har råd att satsa på välgjord musik: Dallas har jag redan nämnt, Arkiv Xs musik blev mycket populär, SVTs stora dramasatsningar brukar ha hög musikalisk klass och min personliga åsikt är att musiken till Expedition Robinson också håller hög klass.

TV-programmens signaturmelodier är skapade för att höja sig över det vanliga vardagsbullret i hemmen och på så sätt ge en signal att "nu börjar det". Detta åstadkoms rent musikaliskt med en medryckande melodi, som helst ska pendla mellan höga och låga toner för att på så sätt väcka uppmärksamhet. Vissa riktigt lyckade signaturer t.ex. McGyver och Bumbibjörnarna, får nästan mej att vilja se programmet endast för den grymt bra signaturmelodins skull.

Så oavsett om man lägger märke till musiken eller inte när man sitter framför TVn eller vita duken, så finns den där i bakgrunden och påverkar och manipulerar oss till att känna det skaparna vill att vi ska känna. Vare sig vi vill eller inte.