En reseberättelse av Crister Sjöblom
Etapp 1. 45 km. Lördag den 15 juni Start i St. Nazaire. Dagen innan höll vi på att få soppatorsk vilket gjorde att vi inte kom dit vi tänkt oss d.v.s. där vi avslutat vår cykling längs med Loire några år tidigare. Till slut fann vi en trevlig campingplats strax utanför St. Nazaire. Det börjar bra. Vädret ser ut att bli jättefint med sol från klarblå himmel, men det verkar blåsa kraftigt. Motvind förstås. Vi börjar med att bryta lägret och packade sedan sadelväskorna. Nu blir också frågan akut, var skall vi ställa bilen? Vi enas om att fråga om den får stå kvar här på campingplatsen. Ja naturligtvis får den det. När hustrun på stapplig franska förklarar att vi tänker cykla till Bordeaux utropar Madame: Ooh vilka sportsmän ! Oh là là! Très bon! Quelle Femme! Naturligtvis skulle bilen stå inne på deras privata tomt framför huset och vaktas noga. Det blev nästan pinsamt bra. Vi slänger raskt in överblivna saker i bilen och startar vår färd. Efter ett par hundra meter får vi pumpa i ett kilo mera luft i däcken. Att man aldrig kan lära sig att ransonera mera vid packningen! Efter att ha irrat omkring i staden, fann vi till slut utfarten till den väldiga bron över Loires flodmynning.
De som byggde den här bron hade inte tänkt sig att någon skulle cykla över den. Ingen cykelväg finns det. Trafiken är tät och det blåser en fruktansvärd motvind ( minst 16 m / sek..). Men vi har tur. När vi kom en bit upp på bron är mittfilen avstängd för trafik p.g.a. ombyggnad. Den avspärrade filen kunde vi använda över resten av bron. Det blir verkligt en ansträngande tur. Bron är inte bara lång utan den är också hög, eftersom atlanttrafiken till hamnen i Nantes går under den. På andra sidan bron stannar vi och fotograferar den. Tyvärr har vi ingen film i kameran, skulle det visa sig senare. Vi tyckte efter ett tag och med all rätta, att filmen räckte alldeles för länge. Vi tog skadan igen när vi hämtade bilen, alltså fotorepris med film i kameran. Efter broäventyret cyklade vi vidare längs stranden av Atlanten tills vi hittade en trevlig campingplats i orten St. Brevin les Pines . På kvällen drack vi en flaska vin och sov gott under pinjernas sus. Etappen blev 45 km. Etapp 2. 60 km. Tillbaka till kartan Söndag den 16 juni En underbart härlig morgon. Sol och ingen vind, nu skulle vi cykla, bada och bara njuta. Det gjorde vi vekligen. De små vägar vi följde slingrar sig tätt efter kusten med havet inom synhåll.
Vi har naturligtvis otur. Floden är på väg in. De bilar som ännu kör på vägen såg mera ut som racerbåtar med vattnet sprutande meterhögt upp i luften. Man kan undra över folks djärvhet. Vad gör man om bilen stannar? Simmar 2 km? Vad annars? Vi fortsätter vår färd mot nästa ort Fromentine. Efter att ha ratat flera campingplatser, slår vi läger vid en som ligger nära brofästet till ön Normoutier. Etapp 3. 75 km Tillbaka till kartan Måndag den 17 juni. En ny vacker dag. Hustrun säger sig vara i jätteform för att cykla långt och föreslår att vi skall cykla ut till ön Noirmoutiers spets, vilket är minst 50 km fram och tillbaka. Jag avråder bestämt med kännedom om hennes kondition. Jag får naturligtvis ge mig, nu är det prestige som gäller. En stor fyrfilig väg går längsmed hela ön. Den liknar nästan en motorväg. Vi hittar lyckligtvis alternativvägar genom små byar nästan hela vägen ut till slutet av Noirmoutier. Här finns en stor fiskehamn och enorma dammar med musselodlingar. Hela yttersta spetsen av ön är fylld med saliner och vattendrag. Efter att ha turistat, ätit en god lunch, besiktar vi en stor fästning och vänder åter. Nu tar vi stora vägen och tillbakaresan blir en enda lång tråkig transportsträcka.
Etapp 4. 60 km- Tillbaka till kartan Tisdag den 18 juni. Tidigt på morgonen väcks vi av ett fruktansvärt oljud, Till och med marken skälver. Jag kryper förskräckt ut ur tältet. På andra sidan en stor häck löper den upphyvlade grusvägen som vi kom hit på. Nu! Just idag av alla dagar har tydligen vägförvaltningen bestämt sig för att vältra den. Det gör man med en mastodont till ångvält. Så var det med den sovmorgonen. Trötta stiger vi upp, frukosterar och ger oss i väg. Den här etappen är underbart vacker. Badorterna (som på Rivieran) ligger som ett pärlband längs hela kusten. Karg klippkust, avbruten av milslånga sandstränder med fin sand. Vi cyklar och njuter. Stannar och äter på en liten strandrestuarang. Marinerade musslor, fisk och några skaldjur som vi aldrig tidigare sett. Vi dricker en flaska lokalt vin därtill. Underbart! Så småningom kommer vi till orten Les Sables Dòlonne, Dolonnes sanddyner. Här finns verkligen gott om sand. Vi hittar en fin campingplats strax utanför orten, med en egen oändlig badstrand. Synd bara att vattnet i Atlanten är så kallt ännu. Badtemperatur på 17 grader skyr jag som pesten.
Etapp 5 50 km. Tillbaka till kartan Onsdag den 19 juni. Åter en fin dag. Vi hade faktisk oroat oss för att vädret skulle vara dåligt här på atlantkusten. Vind från sydväst med att par regnväder, som i Sverige, borde drabba oss. Men hittills har solen strålat och vinden har blåst vår väg. Jag lade märke till att vinden vrider sig motsols, d.v.s ju senare på dagen ju mera sidvind. Precis tvärtom mot hemma där vi har solgångsvind. Om detta är en händelse eller ej vet jag inte, men vi tackar och tar emot. Efter att ha cyklat ett par mil kommer vi igen till en sådan där vik som skär djupt in i landet. Enda sättet att komma vidare är att cykla inåt landet och förbi staden Talmont St. Hilaire. En bro hade inte varit fel, men det kanske är för mycket begärt för två svenska cykelturister. Efter att vi har kommit ner till kusten igen kan vi cykla i en skog ända fram till La Tranche sur Meer. I skogen fick vi skugga. Det var skönt då vi p.g.a. det fina vädret solbränt oss och måste långa stunder ha långärmade kläder på oss.
Etapp 6 60 km. Tillbaka till kartan Torsdag den 20 juni. Åter en ljuvlig morgon. Frukosten handlar vi inne i staden och frukosterar på en bänk med Atlanten framför oss. Skinka, ost, baguette och juice därtill. Vi fortsätter att följa kusten söderut. Efter någon mil kommer vi till Aiguillon sur Mer och här tar tydligen kustvägen slut. Hur vi än studerar kartan kan vi inte finna någon genväg genom det jättelika Marais område (Marais Poitevin) som omsluter viken Aiguillon. Vi måste åter cykla en stor omväg in i landet. Men i yacht hamnen smörjer vi först kråset med raclette, en sorts fransk pannkaka på mjöl och ost med olika läckra fyllningar. Ett glas vin passar bra därtill.
Det gör inget, för när vi kommer fram visar det sig vara en alldeles utmärkt campingplats, nära början av strandpromenaden. Vi har nu avverkat ca 35 mil på vår semester.
Fredag och lördagen den 21 - 22 juni. Vi tillbringade två hela dagar i La Rochelle. Staden är enligt alla turistbroschyrer mycket sevärd. Den är till och med rankad som något man måste se även om man bara besöker Frankrike några dagar, enligt en amerikansk guidbok naturligtvis. Staden byggdes i trä vid en naturlig hamn redan på 1200-talet. Den brann emellertid ner och byggdes sedan upp i sten under 1600 talet. Att ströva omkring i de smala gränderna på kvällen, shoppa i arkaderna på dagen, det är något visst med det. Men vad som framför allt är huvudattraktionen, det är hamnen. Befästningstornen, försvarsmurarna och restaurangerna. Det är oförglömligt. En måltid på "Fruits de Mer" ( havets frukter ) överträffar det mesta. Hamnen intresserar oss som är seglare på ett speciellt sätt. Vid ebb ser man bara masttopparna på segelbåtarna som ligger i den yttre hamn- bassängen. Vi bestämmer oss på stående fot för att segla hit när vi får pension. Inte över stora vatten, utan genom Europas kanaler. Dagarna går fort, allt för fort. I morgon skall vi fara vidare. Etapp 7. 70 km. Tillbaka till kartan Söndag den 23 juni. Söndag är en bra dag att cykla på i Frankrike. Då är nämligen allt stängt, nästan allt. Turistshopparna i hamnen har ju alltid öppet. Denna morgon är speciellt bra, det finns nämligen inte ett moln på himlen. Hamnen i La Rochelle glider förbi. Det är kav lugnt och ännu ingen trafik så här tidigt på morgonen.
Fransmännen har stil. Är det söndag så vilar man naturligtvis. Bien sûr mais quelle dimanche. Färden går vidare längs Atlantkusten. När vi konsulterar kartan kan vi tydligen cykla en bit förbi Chateaillon innan vi tyvärr måste upp på en stor trafikled. Vi följer en lokal järnväg och hittar mot all förmodan en supermarket som är öppen. Här handlar vi till lunchen, skaldjur, skinka, bröd och vin. Strax innan den lilla vägen möter den stora vägen, stannar vi på en rastplats. Det är lunchdags.
Här finns en stor orienteringskarta. Vi kan inte ta fel när vi skall fortsätta. Den stora vägen är verkligen stor. Flerfilig med enorm trafik, tung trafik. Vi försöker göra oss så små som möjligt men ändå synliga. Efter 6 km. når vi säkerheten igen. Men detta är bara tillfälligt, kartan säger att vi måste cykla igenom Rochefort. Det går ganska bra in till centrum av staden, det är ju söndag och trafiken kör förmodligen runt staden. Tyvärr rinner en flod nästan runt hela staden och broar finns det inte många av. Efter minst en timmes snirklande, hittar vi äntligen en bro. Naturligtvis den stora bron. Men på andra sidan bron, förbi flygplatsen, hittar vi en byväg som verkar gå rätt igenom en Marais. Här är idylliskt. Här finns mängder med kanaler och vägarna är flankerad med alléer. Kan någon turist verkligen ha varit här förut? Ingen svensk i alla fall, där är jag beredd att sattsa på ett vad. Vi cyklar vidare, fågelsång och grodkväkande ackompanjera oss. När vi rastar vid en liten bro, hittar vi en sten som markerar en cykelled. "2 km. till Beugeay" står det på stenen. Strax före vårt slutmål Marennes, hör vi ett klapprande ljud. Se man på ett storkbo med två storkar. Vilken upplevelse. Hannen uppvaktar och kelar enträget med sin fru som inte tar illa upp. Det är väl så man gör här i Frankrike säger jag menande åt min kära fru. Framme vid Marennes Plage hittar vi en liten men trevlig campingplats. Trots att det är söndagkväll och efter kl. 21, lagar ägaren till några Crocueq Monsieur till oss. Vilken service. Etapp 8. 45 km Tillbaka till kartan Måndag den 24 juni. Min födelsedag och ännu en härlig morgon. Solen skiner och det är redan varmt. Vi är tidigt uppe, enligt hustrun. Dvs. före 10. Nu blir det en livlig diskussion, skall vi cykla ut på halvön Dòleron eller ej. Efter en del stridande, enas vi om att fortsätta. Vi cyklar över bron till kanalen som leder in i en enormt stor Marais område, det ser nästan ut som en insjö på kartan. På andra sidan bron hamnar vi mitt i en marknad. Vilket folkliv, fart, färger och vilka dofter. Efter en timmes strövande bland stånden far vi vidare. Idag skiner verkligen solen obarmhärtigt. Vägen går slingrande mellan små höjder i en pinjeskog. Överallt finns det små parkeringar med stigar ner till Atlanten. Men vi frestas inte. Dels är det långt till vattnet och vid varje 100; e meter finns det stora skyltar. Danger! Danger! Alla skyltar är desutom försedda med en bild av en simmare som dras ut i havet med strömmen.Han ser skräckslagen ut. Det verkar inte inbjudande precis, skyltarnas budskap kan man inte ta fel på. Bada får vänta ett tag till. Snart upptäcker vi att vi har för lite att dricka med oss. Vi blir törstiga. Ännu törstigare blir vi också av vetskapen att inget finns att dricka. Nu finns det naturligtvis inga byar alls inom synhåll och törsten tilltar. Efter någon timme kommer vi till Phare de la Coubre ( en gammal fyr). Oh la la en servering vid fyrens parkeringen, aldrig har väl en öl smakat så gott. Ca fait du bien.
Etapp 9. 25 km. Tillbaka till kartan Tisdag den 25 juni.
Vi cyklar först in till staden Royan, för att växla pengar. Royan visar sig vara en mycket fashionabel ort, men någon bank som var öppen fanns det inte. Vi måste vänta till 14.00. Nu bryter ett ordentligt gräl ut. Om min kära fru inte behagade ligga hela förmiddagen så hade vi hunnit innan lunchstängningen. Jaha och om vi växlat igår, när hon ville, hade det inte spelat någon roll i dag. Efter mycket dividerande och surande enas vi om att ta färjan över floden Gironde till Medoc. Det måste väl finnas banker där också. Flod föresten. Gironde är egentligen en enorm vik. Man ser ju knappt inte över till andra sidan.
Nu dyker Soulac upp. En modern och trevlig badort, men finns här en bank? Jovisst. Men den har naturligtvis redan stängt. Jäkla otur! Till nästa ort är det för långt. Vi får övernatta här och vänta till i morgon med att växla. Fin tältplats hittar vi, på bara en sanddyns avstånd från Atlanten.
Etapp 10. 60 km. Tillbaka till kartan Onsdag den 26 juni. Nu gäller det att hinna till banken i tid. En natt till vill vi inte vara kvar. Vi längtar efter årets första vinslott. Vi hänger bokstavligen på låset, växlar och sedan iväg. Till Pauillac är det drygt 60 Km. Men efter att ha cyklat flera timmar utan att sett en vinranka kan man undra om vi verkligen är i Medoc. Floden Gironde ligger i lågvatten och stränderna ser ut som dynghögar. Äcklig lera som dessutom luktar vedervärdigt. Så långt ifrån ett paradis man överhuvutaget kan tänka sig. Kan detta verkligen vara platsen för världens förnämsta vinodlingar? Kan det vara det här som gör att det bästa vinet skall växa med floden bara inom synhåll. Men så ändrar landskapet nästan omärkligt karaktär och blir lite kuperat.
Degustation står det på en skylt, vinprovning med andra ord. Fördelen med att cykla är att man kan provsmaka i godan ro, medveten om att man inte kan köpa mer än en eller två flaskor. När man kommer med bilen, verkar alltid personalen räckna med att man skall lasta bilen full med vinlådor. Efter provsmakningen och besök i vinkällaren med inköp, cyklar vi vidare styrkta av provsmakningen. Efter några kilometer förlorade vi Gironde ur sikte. Intrycket av trakten blir litet bättre men inte alls som vi föreställt oss. Vägen slingrar sig visserligen här genom små vinbyar, där livet går sin gilla gång oberoende av turister. Men allt verkar vara stängt, ingen reklam, inget tingeltangel, alla verkar mödosamt arbeta med sina vinodlingar.
Torsdagen den 27 juni I Pauillac stannade vi i två dagar. Vi besökte flera vingårdar och slott. Höjdpunkten var besöket på Château Mouton Rothschild med bl.a. provsmakning. Slottet är det enda som upphöjds till Grand Cru Classe´. sedan klassifieringen 1855. Besöket kostade 30 Fr., för provsmakning tillkom 70 Fr. För detta får man smaka på ett av slottets årgångsvin. Vi är inga proffesionella provare så i stället för att spotta ut vinet svalde vi det med förtjusning. Enligt guiden får man ca. 400-500 FR./ flaska vid försäljningen. Vad priset blir en affär eller restaurang vågar vi inte ens gissa på. Då vi frågade till vilka länder man exporterade vin till, börjar guiden räkna upp några länder men lade till "egentligen till alla ställen i världen där det finns gott om pengar." Vilket lät högst trovärdigt. I baronessans vinkällare, för det är en hon som ansvarar för alltet, lär det finnas en vinbutelj från mitten av 1800 talet. Värdet på denna skall, om den var till salu, uppgå till närmare tre miljoner svenska kronor?
Etapp 11. 70 km. Tillbaka till kartan Fredag den 28 Juni. Vi startar tidigt på morgonen. Enligt vår karta skall det gå en färja över Gironde till staden Blay på andra sidan. Till färjehamnen är det minst ett par mil, och färjan går redan kl 10 . Den turen måste vi hinna med då nästa går först kl 14. På vägen till färjan passerar vi flera vinslott. Men de är är stängda så här tidigt på morgonen. Vi hinner precis till färjan och överfarten tar ungefär en timme. Blay verkar vara en stad på tillbakagång. Det var här romarna började odla vin när Medoc fortfarande var ett stinkande kärr. Engelsmännen förvaltade och uppskattade vinet här men när franska revolutionen var över, vinlusen gjort sitt, var delvis berömelsen slut. Nu är också odlandet av andra grödor betydande i trakten av Blay.
Blay har varit en stor och mycket gammal handelsknutpunkt. Handelstäder behöver som bekant skydd. Redan 25 år före vår tideräkning låg här på klippan över Gironde ett romerskt kastell som dock förstördes av barbarerna.Det har sedan ersatts av den imponerande fästningen som finns väl bevarad tack vare en mycket stridbar journalist. Redan 1926 hade vägförvaltningen öppnat ett stenbrott på nordsidan av fästningen, men genom journalisten envisa kamp, blev fästningen klassad som kulturminne 1937.
Vi fortsätter vår färd längs med Gironde. Efter en mil kommer vi fram till mynningen av floden Dordogne. Den flod som vi tänker fortsätta att cykla efter. Ett av skälen till att vi valde den här sidan om Gironde, var att järnvägen går här. Enligt kartan passerar den igenom staden Libourne och det borde vara enklare att finna husrum där än i Bordeaux. Staden ligger också bra till för vår vidare färd mot St Emilion och Dordongedalen. När vi kommer till Libourne besöker vi station och finner naturligtvis att inga tåg till St Nazaire stannar där. Man måste först åka in till Bordeaux, byta till ett tåg som far förbi Libourne igen på sin väg till St Nazaire. Det är för sent att cykla vidare till Bordeaux så vi tar in på ett "Logies du Franc", en hotellkedja vi ofta använder oss av i Frankrike. Köket är tydligen fint för vi måste beställa bord till kvällen. Vi äter en fantastisk måltid och bestämmer oss för att hämta bilen i morgon. Enligt upplysning skulle det ta minst 10 timmar att ta sig med tåget.tillbaka till St. Nazaire och bilen. Lördagen den 29 Juni.
Tala om tur. När vi vaknar tidigt på morgonen regnar det. Det första regnet på två veckor. Vi lyckas övertala hotelleägaren att förvara våra cyklar och packningen i två dagar medan vi hämtar bilen. Cyklarna placeras i den smala gången in till köket. Hur man skall ta sig fram till köket vågar jag inte tänka på. Vi går ner till stationen och tar tåget åt fel håll d.vs in till Bordeaux. Efter två stationer blir det kalabalik på perrongen. En grupp cyklister springer med cyklar och packning. Pratar de inte svenska också. Jovisst det är en grupp svenskar som stormar in i vår vagn med andan i halsen. De har flygit från sverige till Nantes och sedan cyklat delvis samma sträcka som vi. Så liten är världen. De har till skillnad från oss planerat sin resa nogrannt hemma. Köpt kartor, beställt rum och lagt upp dagsetapper. Så kan man också tillbringa semester, men var finns de stora överaskningarna och spontaniteten? I Bordeux skiljs vi åt, de skall flyga tillbaka till Sverige i morgon. Vi stiger på tåget mot St Nazaire och har nu många timmar på oss att minnas det som varit och planera för vår vidare cykling längs Dordonge.
Författare Crister Sjöblom 1999.
E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
