Första Mosebok kap. 6

Människornas ondska växer

 1. Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem 2. sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i. 3. Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid bestämd till ett hundra tjugu år.» 4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.
  5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda, 6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta. 7. Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.» 8. Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.

Noa

 9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade Noa. 10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet. 11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld. 12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden.
 13. Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden. 14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar, och bestryk den med jordbeck innan och utan. 15. Och så skall du göra arken: Den skall vara tre hundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög; 16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning. 17. Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås. 18. Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur. 19. Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig; hankön och honkön skola de vara. 20. Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid liv. 21. Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem till föda. 22. Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade bjudit honom.

Första Mosebok kap. 7

Floden kommer

  1. Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte. 2. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par, hanne och hona, 3. sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för att behålla deras släkten vid liv på hela jorden. 4. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.» 5. Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.
 6. Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten över jorden. 7. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur, undan flodens vatten. 8. Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av allt som krälar på marken 9. gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom Gud hade bjudit Noa. 10. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
  11. I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig, 12. och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13. På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre hustrur med dem, 14. därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur, efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden, efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt vad fåglar heter, av alla slag. 15. De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade i sig någon livsande. 16. Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags kött, såsom Gud hade bjudit honom. Och HERREN stängde igen om honom.
  17. Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden. 18. Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken drev på vattnet. 19. Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg allestädes under himmelen övertäcktes. 20. Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de övertäcktes. 21. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, så ock alla människor. 22. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av livsande i sin näsa. 23. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med honom i arken. 24. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio dagar.

Första Mosebok kap. 8

Flodens slut. Noas offer och HERRENS löfte.

 1. Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan; 2. och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde. 3. Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga. 4. Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg. 5. Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
 6. Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken, 7. och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden. 8. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken. 10. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken. 11. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
 13. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten. 14. Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.
 15. Då talade Gud till Noa och sade: 16. »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur. 17. Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.» 18. Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur. 19. Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.
 20. Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21. När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort. 22. Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»

Första Mosebok kap 9

Guds förbund med Noa. Noas ord till sina söner. Hans död.

1. Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden. 2. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand. 3. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. 4. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. 5. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andres själ; 6. den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
 7. Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden och föröken eder på den.»
 8. Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom: 9. »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra efterkommande efter eder, 10. och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar, boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som hava gått ut ur arken. 11. Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall mer komma och fördärva jorden.» 12. Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder, för eviga tider: 13. min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden. 14. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen då synes i skyn, 15. skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar allt kött. 16. När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.» 17. Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på jorden.»
 18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men Ham var Kanaans fader. 19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk utgrenat sig.
 20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en vingård. 21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält. 22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför. 23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd. 24. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:
25. »Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!»
26. Ytterligare sade han: »Välsignad vare HERREN, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl!
27. Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor, och Kanaan vare deras träl.»
 28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år; 29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog han.