Vet du om att det finns någonstans mellan 100 och 200 miljoner gatubarn
runt om i världen? Just nu, medan du läser detta, går tusentals gråtande små
7-åriga flickor omkring i trasor och letar efter mat i soptunnor och
avfallshinkar. De har ingen pappa eller mamma som kan lägga sina trygga armar
runt dem och trösta dem. De har ingen alls! De har aldrig suttit i någons knä
och fått höra en saga. Aldrig har de fått en present på sin födelsedag! Hittar
de ingen mat, så svälter de sakta men säkert ihjäl! Många av dem tvingas att
prostituera sina små kroppar för att överleva. Varje kväll gråter de sig till
sömns. Tusentals och åter tusentals små pojkar, som aldrig fått kärlek, aldrig
fått höra att de är älskade, sniffar på trasor, indränkta med lim eller
lösningsmedel, för att döva sina känslor, och förstör sakta men säkert sina
hjärnor och därmed sina möjligheter att någonsin få ett meningsfullt liv.
För att förstå detta fruktansvärda, kan man inte tänka i termer om 100
miljoner. Det blir bara iskall statistik. Man måste i stället tänka sig in i ett
enskilt gatubarns situation för att i sitt hjärta inse vad det handlar om. Man
måste tänka sig in i hur det måste kännas att kanske redan som 5-åring vara helt
utelämnad åt sig själv och andras godtycke. Hur känner sig ett barn som aldrig
fått uppleva kärlek från en trygg pappa och mamma, som kanske aldrig haft ett
hem, där man haft en självklar plats? När man tänkt sig in i detta och sedan
multiplicerar med 100 miljoner, ja då svindlar tanken inför det fruktansvärda.
Det ofattbara!
När en representant för Erikshjälpen besökte Rumänien fick hon plötsligt
se locket till en avloppstrumma röra sig. Jag mådde illa av tanken att jag
skulle få se råttor springa upp ur hålet berättar Inga-Lill Berggren från
Skövde.
-- Det var inte råttor. Istället stack det fram en smutsig barnhand.
Några stenar plockades åt sidan och upp kröp en liten flicka. Hon kan inte ha
varit mer än fyra eller fem år. Hon var så smutsig och luktade så illa. Jag stod
chockad och kunde bara gråta.
Vid ett tillfälle blev Inga-Lill medtagen till ett stort hus. Det enda
som fanns var en stor plåtdörr. Enda möbeln var en soffa byggd av tegelstenar
och en grå filt. I huset bodde 30-talet personer; en familj och en lång rad
hemlösa barn.
Några
av barnen i huset
-- En fruktansvärd stank slog emot oss när vi gick in. Constantin
Asavoaie uppmanade mig att vara försiktig var jag satte fötterna. Golvet
fungerade som toalett. Det låg bajs överallt.
-- Jag frågade mamman i familjen hur de klarade vintern i detta hus. Här
fanns ju varken fönster, el eller vatten. Hon berättade att de brukade samlas
alla i ett rum. Där satt de nära varandra och eldade pinnar i en burk. Någon
annan eldstad eller skorsten fanns inte. Vatten drack de från pölarna runt
huset. Jag har aldrig sett något värre.
Ja så berättar Inga-Lill och har svårt att hålla gråten tillbaka.
(Ovanstående hämtat från Erikshjälpens nyhetsbrev julen 2000)
Närs Lars Anderås, Erikshjälpens föreståndare, för en tid sedan besökta
ett aidshem i Brasilien mötte han Fabio. Detta möte beskriver han i
Erikshjälpens tidning på följande sätt:
Fabio
På denna tidnings framsida har du en bild av Fabio (ovan). När jag
för drygt ett år sedan besökte det aidshem i Brasilien som Erikshjälpen stöder
så adopterade han mig. Vart jag än gick så fanns han mindre än en halvmeter
från mig. Men så blev det dags att gå och jag var tvungen att bända loss hans
små fingrar från mina byxor och lyfta in honom innanför grinden till
ytterdörren. Det är där du ser han lilla
ansikte.
Fabio är son till en prostituerad
kvinna som inte ville ha honom. Vid födseln fick han hiv-viruset som sakta men
säkert skulle bryta ned hans immunförsvar. Så småningom hamnade han på en
institution där ingen, av rädsla, ville beröra honom -- han kanske
smittade.
Men Fabio hade tur. Han fick en plats på
aidshemmet i Porto Alegre. Tack vare mycket kärlek och rätt medicin lever han
idag ett normalt liv. Alla 8,5 miljoner aidssjuka barn borde ha lika stor tur
som Fabio. Tyvärr har de inte det.
Hör du gråten från miljoner barn över hela jorden? Ser du
tårarna som rinner nedför små barnakinder? Hur kan vi bara acceptera att det är
på detta sätt? Det är djävulskt! Det får bara inte vara så!!!! Inte får väl
ondskan segra, eller hur?!
"Ja, men vad kan jag göra?", kanske du tänker. Vid ett tillfälle frågade
en journalist Moder Teresa, nästan lite hånfullt, "Det du gör är ju bara en
droppe i havet". Moder Teresa svarade då ungefär som så, att hon hellre ville
vara den droppen än att likgiltigt stå bredvid och titta på. Eller som Carola en
gång sjöng i sången "Save the children". En av verserna började "Save them your
sympathy, without action it's lost" (bespara dem din sympati, utan handling är
den bortkastad). Att enbart hysa sympati med gatubarnen är bortkastat. Det leder
ingen vart. Sann kärlek är alltid handling! Om varje vuxen svensk skulle hjälpa
tio gatubarn -- det finns få människor i Sverige som inte skulle kunna göra
detta om de verkligen ville, om de var beredda att avstå från något -- skulle 40
miljoner gatubarn kunna räddas!!! Om alla i västvärlden tog detta på allvar,
skulle det inte finnas några gatubarn överhuvudtaget!
Ett bra och personligt sätt att hjälpa gatubarn är
att bli fadder. Nedan finns länkar till tre kristna organisationer som har en
mycket omfattande hjälpverksamhet över hela världen. Många av medhjälparna är
oavlönade, varför mycket litet av gåvorna försvinner i administration etc (viss
administration är givetvis nödvändig och de som jobbar heltid, måste självklart
kunna leva). Titta på dessa länkar och fundera om inte du också skall dela med
dig -- du som har -- till de som ingenting har.
Kan du titta dessa barn i ögonen och säga till dem, "Ni får hellre dö än att jag avstår från en enda lyxpryl i mitt eget liv"?! Kom ihåg, din sympati är ingenting värd! Utan att du handlar är din sympati bortkastad.
Från Krister Renards hemsida.
Erikshjälpen
Hoppets Stjärna
Skandinaviska Barnmissionen
Tillbaka till huvudsidan
