Sidrubrik


	När jag fick henne var hon en vildkatt kan man säga. Tror knappt hon hade träffat någon människa förr, bara sett på håll. Men hon var liten, alldeles för liten egentligen, så hon vande sig snabbt. Hon var lite speciell. Hon litade inte på någon mer än dom hon lärt känna väl. Det var både på gott och ont, ingen kunde ta henne och göra illa henne, vilket man ju är rädd för när det gäller utekatter. Mig litade hon naturligtvis på, hon var med mig överallt och jag fick göra vad jag ville med henne. Hon gick inte ut på vintern. När det började våras ville hon ut korta stunder, som blev längre och längre. Under sommaren var hon ute nästan jämt. När det började bli höst var hon ute kortar stunder och tillslut ville hon inte gå ut alls. Hon hade en "snuttefillt" , det var en virkad schal som hon snuttade i och drog om kring med, samtidigt som hon hade en massa konstiga läten för sig. Hon gillade att reta hundarna. Hon kunde ligga och rulla i gräset och vänta på att dom skulle se henne. När dom kom springande mot henne hoppade hon över staketet och satte sig att titta på dom. Hon såg ut som hon tänkte "taskigt för er att ni inte kommer längre". Annars kom dom rätt bra överens. Smulan finns inte längre i livet, men hon lever kvar i alla minnen.