Enorma mängder har skrivits om Titanic och hennes öde och mer kommer att skrivas. Här tänkte jag skriva en kort sammanfattning över Titanics historia.
Historien om Titanic började år 1907 i London vid en middag mellan Lord Pirrie, som var chef på Harland&Wollfs skeppsvarv i Belfast och rederiet White Stars Lines styrelseordförande Bruce Ismay. De bägge herrarna kom överens om att bygga tre jättelika fartyg som skulle konkurrera ut alla bittra konkurrenter på den stora passagerarmarknaden på Atlanten. De nya fartygen skulle inte bli de snabbaste i världen men däremot dom största och lyxigaste som någonsin seglat på haven.
Titanic var nummer två av de tre fartygen, därför fick hon inte alls samma uppmärksamhet som hennes tidigare syster Olympic. När Olympic sjösattes året innan Titanic så målades hennes skrov vitt av den enkla anledningen att hon skulle göra sig bättre på bild. Hursomhelst så var det en stor dag i rederiets historia då Titanic sjösattes den 31 maj 1911. I januari 1912 fastslogs att Titanics jungfrufärd skulle ske i mars samma år. Olyckligtvis försenades den något eftersom Olympic hade fått skrovskador vid en kollision och därför bestämde rederiet att reparera Olympic först. Det nya datumet för första överfarten till New York fastslogs till den 10 april 1912.
Det tredje systerfartyget Britannic sjösattes två år efter Titanics förlisning. Hon fick en kort karriär, eftersom även hon sjönk efter en kollision med en mina den 21 november 1916 mitt under det första världskriget. Av White Star Lines tre stolta systrar var det bara Olympic som fick en lyckad civil karriär. Hon blev mycket omtyckt på båda sidor om Atlanten och blev känd som "The old reliable", "Den gamla pålitliga". Olympic såldes 1935 för att gå till skrot och 1937 var hon fullständigt borta.
Klockan är 23.40 den 14 april 1912, kylan biter i de båda utkikarnas ögon, medan de stirrar in i mörkret framför Titanic. Vattnet är lugnt och natten klar, men månen syns inte. De flesta passagerarna har gått till sängs, några enstaka sitter fortfarande i de finare salongerna. Uppassarna håller på att duka till frukost.
Plötsligt dyker en mörk skugga upp några hundra meter framför fartyget. Utkikarna tvekar inte en sekund utan ringer genast i varningsklockan och ropar sina varningar till kommandobryggan geom interntelefonen. På bryggan reagerar förstestyrman William M. Murdoch snabbt. Han beordrar full fart bakåt och rodret dikt styrbord (vilket betyder att Titanic svänger åt vänster). Först verkar det som att fartyget inte reagerar men så börjar det svänga, men för sent. Trettiosju sekunder efter larmet kolliderar Titanic med det enorma isberget. Berget träffar inte stäven rakt framifrån utan det glider med ett svagt skrapande längs styrbordssidan. I de främsta maskinrummen väller det iskalla havsvattnet in runt rör och ventiler. Från bryggan utlöser Murdoch de vattentäta dörrarna som indelar skrovet i 16 skilda rum.
Bara ett fåtal passagerare märker isberget. En del hör det skrapande ljudet men de bryr sig inte så mycket. Några som ännu är uppe springer upp på däck och samlar isbitar till sina drinkar. Endast någon minut efter kollisionen går fartygets kapten, Edward J. Smith och Titanics konstruktör Thomas Andrews en inspektionsrunda för att se hur stora skadorna är. De återvänder till bryggan efter ett tiotal minuter och informerar fartygets officerare och White Star Lines ordförande Bruce Ismay som också befinner sig ombord om att fartyget är dödsdömt. Nu gäller det att undvika panik eftersom det bara finns plats för 1178 människor i livbåtarna, men det är 2227 ombord. Andrews räknade ut att Titanic högst kunde flyta i två timmar, den enda möjligheten att rädda alla ombord vore om något fartyg i närheten skulle komma med assistans.
Klockan 00.15 den 15 april slår Titanic larm. CQD tickar morsesignalerna ut i natten från telegrafisternas lilla radiohytt som är belägen ett tiotal meter från bryggan. CQD var dåtidens officiella nödsignal men ett nytt hade just lanserats, nämligen SOS. Således blev Titanic bland de första fartyg i världen som sände ett SOS. Signalerna hördes av många fartyg bla. Titanics syster Olympic. Carpathia var ett annat fartyg som hörde Titanics nödsignal men däremot reagerade inte Californian som endast låg mellan 15 och 30 kilometer bort. Hennes telegrafist hade gått och lagt sig. Samtidigt som de första nödsignalerna sändes började besättningen göra klart livbåtarna. Titanics stäv började långsamt dyka ner i vattnet och många passagerare förstår inte hur allvarligt läget är. De första båtarna som skickades iväg var endast halvfulla. Många kvinnor vägrar att kliva ner i båtarna eftersom Titanic anses vara mycket säkrare och betydligt varmare. "Vi ses i New York" och "Kom ihåg att visa biljetten när du skall ombord igen" låter beskedet till de som kliver ner i båtarna.
Lite före halv ett når den första livbåten vattnet. Besättningen som evakuerar passagerarna vet att de står inför en omöjlig uppgift. Kvinnor och barn först lyder ordern och den upprätthålls speciellt strängt på styrbords sida. Många familjer delas när kvinnorna och barnen sätts i livbåtarna. Ett flertal män inser att de inte kommer att räddas, en av dem är miljonären Benjamin Guggenheim som klär sig i frack för att gå ner i djupet som en gentleman. Från klockan 00.45 börjar Titanic avfyra nödraketer, som ses på Californian men som ändå inte reagerar. Samtidigt börjar telegrafisternas nödsignaler bli alltmer desperata. Lutningen blir alltmer märkbar och många börjar förstå vad som håller på att inträffa.
Evakueringen börjar bli svår att genomföra i den förvirring som råder ombord. De flesta båtarna har firats ner och passagerarna i tredje klass som inte har tilgång till båtdäck kämpar på några ställen för att ta sig upp. När de väl har lyckats ta sig upp hade de flesta livbåtarna redan skickats iväg. Efter klockan två börjar Titanic sjunka allt snabbare och många passagerare hoppar överbord i hopp om att klara sig i det nollgradiga vattnet. Titanics mäktiga skorv reser sig nästan lodrätt i vattnet och bryts itu med ett mätigt dån. Framändan glider ner i djupet, medan akterdelen rätar upp sig ett kort ögonblick innan den plötsligt försvinner i vattnet.
Klockan är 02.20 och det största fartyg som värden dittills hade skådat var plötsligt borta. Det finns inte längre något mer som lyser upp och vattnet är åter helt lugnt. Kvar i vattnet finns hundratals desperata människor som förgäves kämpar för sina liv. Det är bara en livbåt som åker tillbaka för att försöka rädda ytterligare några liv. De flesta livbåtarna anser nämligen att det vore ett självmord att bege sig in bland hundratals människor. Klockan 04.10 når den gamla passagerarångaren Carpathia fram och börjar ta upp överlevande. Efter fyra timmar är alla ombord. Ungefär samtidigt öppnar Californian sin radio igen och hör de alarmerande nyheterna från andra fartyg. Då är det för länge sedan försent att rädda kvarvarande. Sammanlagt räddas 707 passagerare och gissningsvis följde 1520 människor fartyget i djupet.
När den värsta chocken över katastrofen hade lagt sig krävde många överlevande att få pengar för förlorad egendom. Det lägsta kravet var 1 dollar för en förlorad marmeladmaskin, medan det högsta var 1770000 dollar som en änka begärde för förlorade personliga ägodelar. Kraven var alltså vitt skilda och avspeglade den enorma skillnad som rådde mellan första och tredje klass. Sammanlagt uppskattades kraven till 16 miljoner dollar. Det är mycket svårt att räkna om dåtidens penningvärde till dagens, men ett förslag på 7,5 miljarder kronor är inte helt felaktigt.
Det tog mer än fyra år att avgöra ersättningskraven. Den 28 juli 1916 skrev en engelsk domare under ett dokument som fördelade 663000 dollar mellan alla sökande. White Star Line behövde alltså endast betala en tjugofemtedel av de ursprungliga kraven. Undersökningarna som skulle fastslå orsaken till katastrofen avslutades mycket snabbare. Så snart de överlevande hade gått i land i New York tillsattes en undersökningskommission och samma sak skedde när många av de överlevande återvände till London. Den amerikanska undersökningens ledare var senator William Smith. Han kallade sammanlgt 82 vittnen. Undersökningen var bitvis ganska hård mot rederiet. Det ansågs ha diskriminerat tredje klass passagerarna samt ha färdats alltför snabbt i ett område med isberg. Även kapten Stanley Lord på Californian som funnits i närheten av olycksplatsen anklagades för att inte ha reagerat fast hans fartyg befunnit sig så nära. Frågan om Californian är fortfarande olöst, förmodligen kommer den aldrig att få sin lösning. Senatorn kunde inte hitta någon direkt skyldig till olyckan. Efter undersökningen rekommenderade han att skeppsradion skulle hållas öppen dygnet runt, att det skulle upprättas ispatruller och att det skulle finnas livbåtar till alla ombord på ett fartyg.
Den engelska undersökningsledaren Lord Mersey slog fast att kollisionen med isberget berodde på fartygets höga hastighet och att man inte höll ordentlig utkik. Inte heller han kunde finna någon direkt skyldig till olyckan. Hans slutomdöme blev en rekommendation med ungefär samma åtgärder som den amerikanska senatorn, med tillägget att det skulle finnas flera vattentäta avdelningar i oceangående fartyg. Endast tolv dagar efter förlisningen fick Titanics systerfartyg Olympic, som också hade för få livbåtar, fler livbåtar installerade. Sjömännen gick nämligen i strejk och vägrade att avsegla från Southampton innan man hade skaffat extra livbåtar. Som en ytterligare följd bildades 1913 den internationella ispatrullen för att bevaka farlederna i Nordatlanten under ledning av den amerikanska kustbevakningen.
Redan 1912 började man fantisera om att försöka finna och bärga Titanic. Den tidens teknik var dock alldeles för begränsad. På 1970-talet försökte en rik Texasmiljardär vid namn Jack Grimm att lokalisera vraket. Han bekostade tre expeditioner men samtliga misslyckades.
Det var först 1985 som en gemensam amerikansk-fransk expedition under ledning av Dr Robert Ballard lyckades finna Titanic. De hade sökt i flera dagar utan resultat när de plötsligt den 1 september kunde se en av Titanics ångpannor på TV-skärmen. Äntligen hade Titanic hittats efter mer än 73 års ensamhet på havsbotten. Under de följande dagarna togs en mängd fotografier, och året därpå var de tillbaka för att dyka ner till vraket med en specialbyggd ubåt för att ta unika närbilder. Hur stod det då till med Titanic? Hennes gravplats ligger på nästan 4000 meters djup och alla förändringar sker mycket långsamt. I det totala mörkret ligger skrovet i två delar delvis begravda i den mjuka bottendyn. En mängd föremål ligger utspridda över ett nästan två miljoner kvadratmeter stort område. Akterdelen och den förliga delen ligger ungefär 600 meter från varandra. De båda halvorna är svårt angripna av rost och varje försök att bärga fartyget skulle bryta henne i små bitar. Inga likdelar har påträffats och det mesta av det utsökta träarbetet har sedan länge ätist upp av organismer. Inte heller finns de enorma skorstenarna kvar utan även de har brutits sönder. Däremot finns det en mängd små föremål som tex. tallrikar, skor, bestick, koffertar m.m utspridda över hela området.
Något år efter den första expeditionerna gjordes en nya. Syftet med dessa var att bärga olika föremål från Titanic. Sammanlagt har man bärgat flera tusen olika föremål bla. kristalkaraffer, champagneflaskor, tallrikar osv. Man har även bärgar ett av Titanics mer än tio kassaskåp, men det var tomt när det öppnades. Kapten Smith hade gett order om att tömma kassaskåen och ta med värdesakerna i livbåtarna. Säckarna kom dock aldrig med i båtarna. Värdesakerna döljer sig någonstans i fartyget. Däremot hittade de en läderväska som innehöll åtskilliga 20-dollars guldmynt, sedlar och juveler. Föremålen som bärgades från Titanic har gått runt i världen på en utställning. Efter rundturen i världen har de förts till USA där en permanent utställning skapades.
Utöver den klassiska isbergsteorin finns det några andra intressanta synpunkter. De fransmän och amerikanare som dykt ner till vraket har inte kunnat hitta några spår efter den långa reva som isberget förmodas ha orsakat. Däremot kunde de observera ett hål, som endast kan bero på en explosion. Explosionen kan ha ägt rum när det iskalla vattnet träffade de varma ångpannorna, men den kan även ha skett innan fartyget kolliderade med isberget. Ett annat argument för en explosion är det faktum att det utbröt en mindre brand i ett kullager ombord på Titanic under resan. Branden rapporterades släckt dagen innan kollisionen, men enligt några amerikanska forskare stämmer inte det. Explosionsteorins svaghet är maskinisternas vittnesmål. De berättade att havet vällde in i samma ögonblick på flera olika avdelningar på fartyget när Titanic träffade isberget.
Den nya teorins anhängare menar att vittnesmålen kan vara anpassade till varandra. Om förlisningen beroddee på en explosion, var försäkringsbolaget nämligen inte skyldigt att betala ut ersättning, eftersom kaptenen isåfall hade handlat oansvarigt. En intressant teori är den som en professor vid University of Missouri, H P Leighly lagt fram. Han menar att dåtidens stål som fartygens skrov byggdes av var känsliga för temperaturskillnader. När Titanic kolliderade med isberget började skrovet brista, helt enkelt därför att det iskalla vattnet kom i kontakt med den heta luften i pannrummen. Fotografierna från havsbotten visar faktiskt att delar av skrovet har brustit som äggskal och flugit isär, snarare än att plåtskarvarna skulle ha slitis isär som man kunde vänta sig.
Förmodligen kommer det aldrig att fastställas exakt hur stor skada isberget gjorde. I samband med brittiska sjöförhören gjorde Edward Wilding, en av Harland&Wolffs skeppsbyggare, några beräkningar av skadan. Han grundade sina beräkningar efter fakta från olika vittnesmål angående när vattnet nådde de olika däcken osv. Han kom fram till att Titanic tog in omkring 450 ton vatten under de första 40 minuterna. Därefter antog han att skåran på Titanics sida skulle vara drygt 60 meter i längd. Detta stämde ganska bra enligt vittnesmålen. Efter fortsatta beräkningar kom han framtill att skårans bredd var knappt två centimeter. Wilding fann naturligtvis det resultatet som högst osannolikt, istället antog han att skadan var osammanhängande dvs. större på vissa ställen. Detta är en intressant beräkning, och den stödjer till viss del teorierna kring en explosion. Säker kan man dock inte bli.
Titanic hade alltså åtta däck, med första och andra klass högst upp och tredje klass längds ner. I botten av fartyget fanns maskinrummet med de enorma maskinerna. Första klass passagerarna kunde njuta av komforten och den goda och rikliga maten som fanns ombord. De hade också tillgång till en gymnastikhall, bibliotek, simbassäng, turkiskt bad, rökrum och olika salonger. Hytterna var ypperliga, det fanns många olika stilar och de dyraste hade ett eget promenadutrymme. Andra klass passagerarna hade även de ett bibliotek, rökrum m.m. De hade även tillgång till de övre promenaddäcken där livbåtarna fanns. Detta hade inte tredje klass passagerarna som bodde längst ner i fartyget. De hade ett rökrum men annars fanns där inte mycket att göra. För många emigranter i tredje klass var livet ombord ändå mycket bättre och bekvämare än vad de var vana med från land. White Star Line hade medvetet satsat på att öka komforten i tredje klass jämfört med andra rederier.
För att ytterligare förstå hur stort ett passagerarfartyg egentligen är så kan det nämnas att i matförråden på Titanic fanns bla: 35000 ägg, 5 ton grönsaker, 40 oxar, 15000 flaskor öl. I linneförråden fanns 18000 lakan och 15000 örngott, sammanlagt fanns där omkring 100000 artiklar. I köksregionen fanns det 26500 tallrikar, 12000 gafflar m.m. Vidare fanns det omkring 10000 glödlampor ombord och närmare 32 kilometer elektriska ledningar och kablar.