Över hustaken såg jag att tjock svart rök bolmade upp och när jag kom runt hörnet till vår egen gata såg jag hur hela kvarteret med vårt eget hus låg i spillror, jämnat med marken. Sedan såg jag hur folk kom springande ut från ruinerna och så kom åter smattrandet från en ensam kulspruta på ett hustak och de som hade överlevt och försökte fly dog, en efter en utanför deras eget hus. Jag vände mig om och dök ner i skyttegraven som ledde till vattenbrunnen och lade mig platt och hoppades att min familj skulle komma springande i skydd av sandsäckarna. Där jag låg kunde jag hörde kulsprutans sporadiska kulsvärmar dansa mellan husväggarna och jag väntade länge. Timme efter timme låg jag i skyttegraven, och skjutandet upphörde men min familj kom aldrig. Plötsligt hörde jag stridsvagnar närma sig och då reste jag mig och sprang åt motsatt håll, så länge jag orkade. Ingenting bar jag med mig och allt jag ville var att fly. Fly bort från den plats där döden vakade i varje utblåst fönsteröppning och bort från den plats där min familj låg begraven under spillrorna av vårt hem. Jag visste ingen annanstans att ta vägen än hit och det tog mig hela kvällen att komma fram. Förbi vägspärrarna utanför staden, över åkrarna, ner i dalen och genom skogarna uppför berget, och sedan när jag fann dig här förstod jag att samma sak måste ha hänt din familj och jag visste att vi var fiender och att ni mördade min släkt och jag vågade inte möta dig för jag visste att vi gjorde samma sak med er men jag hade ingenstans att gå utan kunde bara hitta ett rum där jag slapp se dig för resten av dagen.
 Han tystnade, tog några bloss, slappnade av och lade sin arm runt henne. Mörkret hade lagt sig utanför och hon hade krupit ur soffan för att tända tre små stearinljus medan han pratade och sedan försiktigt återvänt till sin plats intill honom. Orden hade långsamt ebbat ut i ett kvällssvalt tomrum och det dröjde länge innan någon sa någonting mer. Hennes närvaro värmde honom. Den ingav en känsla av trygghet och utgjorde för tillfället den enda fasta punkten i tillvaron som han kunde fästa sina känslor i. De var båda människor i en omänsklig värld och båda behövde varandra. Hon vilade sitt huvud mot hans axel och han blundade och luktade på hennes hår.

 Den natten lämnade hon kökssoffan för sängen i sovrummet.

 När han vaknade hade hon redan försvunnit, det enda han kunde förnimma av henne var den flyktiga doften i filten, och han blev orolig för att hon givit sig av utan honom. Raskt snubblade han ur sängen, in i köket och vidare ut i ytterdörröppningen och därifrån kunde han se henne där hon stod och tvättade sig i regnvattnet som fanns i en tunna under ett av stuprören. Solen hade redan rensat daggen från gräsmattan och nu brände den jorden i vad som skulle bli en av de torraste somrarna i mannaminne. Hon såg upp på honom. Hennes hår var utsläppt och glänste fuktigt och hon log igen, som om hon just nu var den lyckligaste människan på jorden, som om kriget aldrig hade funnits, som om hennes familj fortfarande levde.
-Ska vi gå? frågade hon.
-Redan?
-Ja, det är faktiskt ingen mening att stanna här utan mat. Ska du med? Hon såg nästan lite otålig ut.
Han förstod att det egentligen inte var något alternativ att tyna bort här uppe i skogen heller och på några hundradelar av en sekund hade han bestämt sig.