-Sökte du efter mig? En röst just bakom honom fick honom att hastigt vända sig om, och där fick han syn på henne. Precis som han föreställt sig satt hon i en glänta med guldfärgat gräs.
 Hennes ögon var röda.
-Jag tror det, sade han.
-Det är vår stad, där borta.
-Ja, svarade han avvaktande, det är vår stad.
Tystnad.
-Vad heter du?
-Alexander.
Han såg på henne och hon log men bara med munnen. Ögonlocken hade slutit sig över hennes ögon och han visste hur hon kände och när hon reste sig upp framför honom gav han henne en kram. En lätt, lite tvekande tryckning bara, men hon svarade och han kände hennes armar runt hans kropp och hennes kind var våt och hon tryckte honom tätt intill sig och de hörde de kalla bomberna falla över staden och han kände hennes späda kropp i hans famn och luftvärnens sorgliga stackatomelodi i bakgrunden förmådde inte stoppa flygplanen och hon grät och han höll henne hårt ända tills hon långsamt lossade sitt tag om honom och satte sig i det mjuka gräset igen. Så vände han sig åter om och såg flygplanen dra bort i en stigande bana och han såg röken från den plats där kyrkklockorna just hade ringt sin egen begravningshymn och strax senare fastnade en salt smak av meningslöshet på hans läppar.

 Han satte sig ner i gräset bredvid henne och tillsammans satt de under tystnad och lät tårarna falla. De förmådde inte längre stoppa det, alla samlade sorger kom över dem när de nu för första gången kunde slappna av från hotet av stadens ständigt närvarande krypskyttar och flyglarm och det var på något sätt lättare att inse tragiken nu när de kunde se den på avstånd. Han reste sig inte upp förrän solljuset började brytas i hans våta ögon, då dagen hade vridit solen runt de höga furornas trädtoppar som omgärdade dungen och när han bröt upp för att gå kom hon också och tog hans hand och tillsammans vandrade de långsamt tillbaka till stugan.

 -Ingen av oss kan stanna här så länge till. Det finns inget rent vatten och maten är snart slut. sade han när de kommit tillbaka och han sökte något att äta i köket.
-Vi klarar oss väl i kväll i alla fall?
-Jo, men kanske inte längre.
-Jag går hem ändå imorgon.
-Vadå hem? Vad har du att återvända till?
Hon svarade inte utan vände bort blicken och förblev tyst. Under tiden plockade han fram vad som fanns i kylskåpet, en halvdrucken vinflaska, ett öppnat smörpaket, lite ost och ägg och ett salladshuvud. I en påse längst ner låg fyra korvar som började bli mögelangripna och därför fick ligga kvar på sin plats. Han tog fram det sista brödet igen och satte fram alltsammans på bordet och hon såg upp på honom från sin plats på en stol i ena hörnet.
-Imorgon går jag till brödkön.
-Har du några pengar? frågade han.
-Kanske så att det räcker. Till dig också.
-Tänker du köpa bröd till mig också?
-Skulle inte du ha gjort det för mig? Imorgon köper jag bröd och sedan kommer jag tillbaka hit.
-Du vet att det är farligt.
-Ja. Hennes blick var fast och syntes utan tvivel.
-Jag följer med dig då, sade han, nu äter vi!