Det intensiva morgonljuset väckte honom tidigt nästa dag. Han hade sovit ovanpå madrassen med kläderna på och det var röda märken där sömmarna tryckts mot hans kropp under natten. Hungern gjorde sig påmind såfort han blev vid medvetande och så småningom började hans huvud fyllas med tankar igen. Först fragmentariska minnen från gårdagen, cirkulerandes i kaotiska banor i hans hjärna, sedan blandade med oklara planer om hur dagen skulle formas. Så såg han åter flickan framför sig. Motvilligt insåg han att de inte kunde undvika varandra i längden, deras fångendom i stugan var gemensam och ingen av dem hade något kvar att återvända till i staden. Och dessutom förelåg en omänsklig risk att dödas, så fort någon av dem rörde sig på andra sidan dalen som delade landskapet i det bördiga slättland där de härstammade ifrån, och de skogiga, branta kullarna som stugan låg på.

 Han reste sig och öppnade dörren in till köket igen, försiktigt för att inte väcka henne. När dörren gått upp såg han emellertid att askkoppen och glaset och flaskan stod kvar och att hon hade ätit något under natten för det låg rester på en tallrik på bordet men att hon själv inte var där. Han kände en viss lättnad, eftersom det innebar att den första konfrontationen dem emellan hade skjutits upp.
 Just som han hade plockat fram det torra hembakade brödet, som fanns i en burk i köket, skymtade han en rörelse utanför köksfönstret och hörde lätta barfotasteg i farstun.

 Hon ställde sig stum i dörröppningen till köket och för andra gången fick han tillfälle att granska henne. Hon bar inte längre någon tröja, utan hennes överkropp täcktes enbart av ett kroppsnära linne, lätt instucket i jeansen som skrynklat sig ännu mer under natten och han förstod att även hon sovit med kläderna på. Eller sovit förresten? Hennes ögon var alldeles rödsprängda, som om varenda blodkärl under hornhinnan hade kreverat i en pulserande explosion och hennes ögonlock tycktes hänga tunga. Den blick han mötte var dock fast, och den här gången kunde han inte låta bli att säga hej, och hon svarade och han tyckte sig se ett leende flyga över hennes smala läppar innan de återgick i viloläge igen.
-Isabelle, sade hon för att bryta den tystnad som åter uppstod, jag heter Isabelle.
Han fortsatte titta på henne, utan att svara.
-Jag behöver inget att äta, fortsatte hon, inte än i alla fall. Och så vände hon ut i trädgården igen.
 Han såg henne genom köksfönstret och återigen lade han märke till hennes bara fötter som trampade genom det ankelhöga, daggvåta gräset innan hon försvann ur sikte från fönstret.