17 juni 1997

Öppet brev till en journalist

Det är på många frågor som jag själv inte finner några svar. I gårdagens DN läste jag t.ex. din artikel "Tunneln var livlina", som handlade om den tunnel genom vilken den muslimska regeringen i Sarajevo en längre tid, under kriget, hade kontakt med övriga världen. Den var bra skriven. Bilden av tunneln, som du beskrev den, kändes så verklig att jag framför mina ögon inte bara såg den leriga tunneln utan t.o.m. kände lukten som spreds från soldaternas våta och leriga uniformer. Men plötsligt försvann både bild och lukt - och din förmågan att förklara saker och ting.. Jag befann mig åter, som många gånger tidigare, i den obegriplighet som du och övriga svenska journalister medvetet och envist håller fast vid. Du skrev:

"Det krävdes särskilt tillstånd för att använda tunneln och i stort sett bara bosnier släpptes igenom".

Med all respekt och i all vänlighet ber jag dig att du förklarar vad du menar när du skriver att bara "bosnier" fick använda sig av tunneln? Menar du att FN-personal, olika representanter för humanitära organisationer och muslimska länder inte fick använda sig av tunneln? Att tunneln uteslutande fick användas av de som lever i Bosnien eller som var födda bosnier? D.v.s. kroater, muslimer och serber? Nej. Det menar du inte. För det är de bosniska muslimerna som du (och övervägande parten av den svenska media) uteslutande kallar för bosnier. I fem års tid skriver du om Bosnien som ett självständigt och av hela världen erkänt land. Hur kan du tillåta dig då att till den övervägande majoriteten av det bosniska folket i Bosnien (de bosniska serber och de bosniska kroater) frånta rätten till att dessa också är (varken mer eller mindre än de bosniska muslimer) bosnier?

Berätta hur kan du, din tidning och de svenska media i övrigt, förklara sin passivitet och uttalat ointresse att skriva om att man i svenska skolor, med klart rasistiska formuleringar om ett helt folk, lär eleverna att "serber är folk man kan äta och dricka med - men inte vända ryggen till"; eller att serber har en "märklig böjelse att skära av öron och näsor"; eller att svenska ungdomar i geografi och samhällskunskap skolåret 96/97 får lära sig att Kosovo (som är en provins i Jugoslavien) är en självständig stat - precis som Kroatien eller Slovenien?

Är detta möjligen den svenska skolverkets och de svenska journalisternas medvetna och planerade bidrag till en ny och "annorlunda" världs historien och deras blygsam medverkan till skapandet av den "nya världsordningen"?

Den svenska regeringens beslut att återsända flera tusen kosovoalbaner till Jugoslavien är märkligt i många avseenden. Samtidigt påstås det att situationen i Kosovo idag är värre än någonsin men att de kosovoalbanska flyktingarna inte löper någon risk vid återkomsten till Serbien!? När och i frågan om vad ljög de svenska politikerna? Vid kosovoalbanernas ankomst till Sverige eller idag, vid deras framstående avresa? Ljög de om de verkliga förhållandena i Kosovo eller ljuger de i frågan om regeringens humanitära avsikter och respekt för människoliv? Kanske kosovoalbanerna inte spelade den roll som en del av västländer trodde på (och en del planerade?) att de skulle göra? Oavsett vem "spelade" och vem "planerade" vad verkar det som att kosovoalbanska flyktingar, för sin egen del och för den här gången, har slutspelat sitt. Mot all förmodan "råkade" Jugoslaviens söndring ske genom Slovenien, Kroatien och Bosnien - inte genom Kosovo. Vilken anledning, och frågan är om regeringarna i Sverige och i synnerhet i Tyskland överhuvudtaget har någon anledning als för att låta dessa människor stanna kvar i dessa två länder? Troligen ingen. Åtminstone inte för tillfället.

Hur länge ska mina frågor och påpekanden alltid bemötas med en påtaglig ilska för att jag, som är serb, vågar ifrågasätta ärlighet, allsidighet och ofta saknad av respekt för de mänskliga och internationella rättigheter och lagar?

Varför skriver ni inom media spaltvis om politiker som lurar staten på en krognota, men vägrar skriva och lyssna på oss som undrar över politiker och politik som med dubbelmoral (eller saknad av moral) lurar i dag folk världen över på allt och t.o.m. - deras rätt till ett liv.

Är det verkligen tabu att för era läsare framföra dessa funderingar som, till bristningsgränsen, finns instängda inom en människa som dagligen känner sig kränkt, upprörd, hatad, förolämpad och sårad - fast han själv, fortfarande, inte har liknande känslor gentemot andra.

Jag skattar mig lycklig att jag älskar mänskligheten i min (kanske blinda) tro på att allt ska bli bättre när det åter finns respekt för andras liv, mänskliga rättigheter, internationella lagar, olika uppfattningar och möjligheter att i ett samhälle där det råder yttrandefrihet få alla, t.o.m. vi serber, framföra sina åsikter.

Nikola Janic, ordförande i "Serbiska Folkets Röst" och vice ordförande i Serbiska Riksförbundet