Serberna mördas i Kosovo

I helgen härjades det fritt i Kosovo igen. Serbiska byar tömdes på sina invånare och deras hus brändes ned. Enligt uppgifter från flera internationella organisationer är det tiotals civila serber som varje dag mördas, kidnappas och våldtas. Det är många äldre serbiska kvinnor och män, som vägrar att ge efter för kosovoalbanernas påtryckningar och hot om att de måste lämna sina hem, som dagligen hittas strypta i sina hus. Dessa mordorgier, planerade våldsdåd och systematisk etnisk rensning av serberna, startade genast efter det att de internationella styrkorna marscherade in i Kosovo. Det är skamligt att 38 000 soldater från länder som medverkade till att bomba Jugoslavien, med motiveringen att detta var nödvändigt för att stoppa en flyktingskatastrof, etnisk rensning och för att skapa mänskliga rättigheter för kosovoalbaner, i dag inte kan stoppa morden på de helt avväpnade och försvarslösa serberna.

Serberna fördrivs

Eller vill de kanske inte? Det internationella samfundet och dess medier, som ofta bollade med siffror och procentsatsen över den etniska rensningen av Kosovoalbaner, nämner inte att 90 procent av den serbiska befolkningen etniskt rensats från Kosovo. Det skedde under en tvåmånadersperiod, det vill säga de sista två månaderna efter det att Kfor-styrkorna kommit in för att stoppa folkfördrivning och etnisk rensning. Samtidigt som kosovoalbanerna driver ut de civila serberna, tillåter de inte att en del av Kfor-styrkorna kommer in till de områden där de försvarslösa och oskyddade serberna fortfarande finns kvar. Den långa förnedringen av serberna och kosovoalbanernas förnedring av det internationella samfundet förklaras, och till en viss del rättfärdigas i medierna, med att de ryska soldaterna är vänligt inställda till serberna. Ingen kom på tanken att påstå att den fria jakten och morden på den serbiska befolkningen, som i dag sker i Kosovo, kan förklaras (men inte rättfärdigas) med det faktum att nästan hela den övriga Kfor-styrkan i Kosovo kommer just från länder tillhörande Nato-alliansen. Behöver vi påminnas om hur alliansen, med sin enorma överlägsenhet, förde ett fegt luftkrig mot Jugoslavien och Serbien för Kosovoalbanernas räkning? Natos aggressiva krig mot Serbien var inte ett krig för de ”mänskliga rättigheterna”. Det var inte heller ett krig för att stoppa serbernas övervåld mot den Kosovoalbanska gerillan.

Jugoslavien rånades på Kosovo

Den turkiska militären gick åtskilliga gånger in i ett annat land för att där, med sitt artilleri och flyg bekämpa den kurdiska gerillan som skulle kunna hota Turkiets säkerhet. Det är inte så sällan Israel flygbombar den palestinska gerillans ställningar i ett annat land, Libanon, för att hämnas eller oskadliggöra gerillan som hotar Israels säkerhet. Så det finns ingen sanning i påståendena att världens starkaste militära allians bombade sönder Jugoslavien för att landets polis (och senare också militär) på sitt eget territorium bekämpade en gerilla som öppet deklarerade att deras mål är att, till förmån för ett Stor-Albanien, amputera Kosovo ifrån Serbien. De nämnvärda polisiära och militära insatserna kom först efter att den albanska gerillan tagit över 40 procent av provinsen i besittning och efter det att den gjorde sig skyldiga till över tusen terrorattacker, kidnappningar och mord på landets politiker, poliser och civila.

Medierna sprider Natolögner

Det som skedde på Balkan var ett planerat simpelt krig för att råna ett självständigt Jugoslavien på Kosovo. Vad som skedde under Nato-alliansens ärorika bombningar mot Serbien kommer vi så småningom att få mer kunskap om. Redan i dag i en del västländer, som t.ex. England, Österrike och Tyskland och t.o.m. också i Israel, publicerar tidningar och TV-kanaler kända politikers, generalers eller andra offentliga personers uttalanden som har ett enda budskap: ”Nato ljög – Serbien talade sanning”. Men Natos lögner skulle inte ha kunnat spridas och serbernas sanning förtigas utan ett partiskt ställningstagande av medierna och deras villighet att medverka i det behövliga krigsscenariot. Möjligheterna att i dag veta någonting om den systematiska fördrivning, om våld och mord på serberna i Kosovo, styrs inte av händelsernas utveckling där, utan av mediernas ovilja att här upphöra med den partiska nyhetsselekteringen. Medierna måste istället visa vilja och förmågan att rannsaka egna handlingar och också i frågan om Kosovo och Serbien agera enligt de gällande etiska regler för press, radio och TV. I dag är omkring tre tusen serber i Orahovac, en mindre stad i Kosovo, som är omringade av fientliga albaner som inte tillåter genomförandet av världssamfundets beslut om vem som ska skydda de värnlösa civila serberna. I stället för att snabbt häva albanernas, mer än en vecka långa blockad av tillfartsvägarna till den lilla staden, och få de ryska soldaterna (tillsammans med holländare) på plats, förhandlar världssamfundet med UCK om albanernas krav.

Offren civila serber

Några förhandlingar om serbernas rätt till egendom och liv förs inte. Medierna är i dagarna också ytters sparsamma med rapporteringen om de massgravar som ständigt påträffas i Kosovo, där offren är civila serber. Bara i den senast hittade massgraven (av tre som öppnades bara under augusti) fanns det c:a 50 identifierade serber. Dessa förtigs.

För att medierna i lika stor omfattning ska rapportera om mord och om massgravar innehållande serbiska gamlingar, kvinnor och barn, som de gjorde när offren var muslimer i Bosnien eller albaner i Kosovo, erfordras nödvändiga förändringar. Om detta inte sker snabbt, kan den fria västpressen vara en starkt bidragande orsak till många framtida oroshärdar i världen. Medvetet, eller omedvetet, kommer just tidningarnas och tv:s redaktörer (genom att de, utan de behövliga och nödvändiga kunskaperna, snabbt välja sida) att bli de som också i fortsättningen sanktionerar och möjliggör världssamfundets förhastade och orättmätiga interventioner mot enskilda länder. Medierna är supermakten som inte har rätt till partiskhet. Allsidighet i nyhetsförmedling är nödvändigt och det enda som kan omöjliggöra ett fortsatt våldsutövande på utpekade folkgrupper eller nationer.

Nikola Janic, ordförande i Serbiska Riksförbundet janic@swipnet.se

________________________________________________________________________

Artikel publicerad i ”Göteborgs posten” 04.09.1999