MASSMORD I KROATIEN
Det är många avslöjanden om massmord i Kroatien och
Bosnien som den sista tiden tagits fram i ljuset. Dessa chockerande nyheter
förmedlades av de flesta TV-stationer och tidningar världen över.
Sverige tillhör den demokratiska världen och är känd
för sin neutralitet och sin starka respekt för yttrandefriheten.
Enligt Bonniers ordbok är yttrandefrihet rätten att i tal o.
skrift uttrycka sina åsikter. Merparten av svenska medier med Aktuellt,
Aftonbladet och DN i spetsen är konsekventa till ”sin” yttrandefrihet.
De tillåter ytterst sällan att det yttras något annat
om händelserna i forna Jugoslavien än det som är i symbios
med deras egna åsikter. Har vi då fel, vi som trodde att yttrandefrihet
också innebär rätten för allmänheten att få
ta del av allas åsikter? Nej, det har vi inte. Men det verkar som
att vi måste slåss för denna lagliga rättighet. Redaktionscheferna
får inte på grund av egna intressen eller känslor fortsätta
gömma konstsamlingen med de ofullbordade tavlor om inbördeskriget
i det forna Jugoslavien. Dessa rariteter skapades och målades under
sju års tid på deras redaktioner med starka, men ändå
genomskinliga färger.
Aftonbladet den 6/11 -97 innehöll artikeln: ”Serbisk milissoldat i bosnienkriget: Jag dödade muslimer och skar av öron”. I artikeln återgavs soldatens berättelse som trycktes, som Aftonbladet skriver: ”i en intervju i den serbiska tidningen Novine Vranjske”. Samma nyhet och delar av soldatens vittnesmål kunde läsas i DN och på TV4:s Text-TV. En dag senare kunde man läsa om ännu en serbisk milissoldat med en liknande berättelse. Ingen ifrågasätter dessa berättelser. Men ingen skriver heller att den ”serbiska tidningen Novine Vranjske” är en privat tidning i en mindre serbisk stad med en upplaga på 1.800. ”Gnosis”, ”Hedef”, ”Kiga” och ”Jabbok” är tidningar med två till tre gånger större upplaga än ”Novine Vranjske”. Men hur många vet att dessa utges i Sverige? Det är också föga troligt att de skulle vara representativa eller betraktas som vardagliga ”svenska tidningar”. Den serbiska landsortstidningens lilla upplaga är inte heller så viktig i sammanhanget. Det som är viktigt och anmärkningsvärt är att ett sådant vittnesmål publicerades en månad tidigare i den ansedda kroatiska tidningen ”Feral Tribune” med en upplaga på 60.000. Där var det frågan om en kroatisk vicebefälhavare inom den kroatiska speciella polisstyrkan och hans detaljerade vittnesmål om massmord på civila serber i Kroatien. Detta massmord på serber startade innan kriget i Kroatien ens började. Som han själv förklarar: ”Målet var att minska antalet serber i Kroatien”. Han berättar om det bästa sättet vilket de ”civiliserade kroaterna” (Aktuellts Lars Adaktussons benämning för kroater när han jämför dem med serber) talade med serbiska fångar, nämligen att ”bränna dem med en gaslåga, främst över genitalierna och ögonen, och därefter hälla ättika i deras brännsår”. Miro Bajramovic, som mannen heter, erkänner att på ett ställe endast i Parkracka Poljana, mördades flera hundra civila serber och att han personligen mördade 72 civila serber av vilka nio var kvinnor. Han påstår att order kom från Zagreb och att den löd att: ”etnisk rensa”. September och oktober månad publicerade ”Feral Tribune” många efterföljande intervjuer och detaljerade vittnesmål från högt uppsatta kroatiska politiker och tjänstemän. Alla bekräftade att det var på regeringsnivå sanktionerade mord på serber. I medierna världen över fick dessa avslöjanden stort utrymme. I svensk media - inte ett ord. Varken i tidningar eller i Aktuellt som för övrigt alltid haft ett obegränsat förtroende för kroatisk media och ofta utnyttjade deras nyhetsförmedling och journalister som källa i fråga om serbernas illdåd, främst i Bosnien. I ett av sina oktobernummer publicerade ”Feral Tribune” också ett dokument som bekräftade att bosniska kroater, tillsammans med den kroatiske presidenten Franjo Tudjman, planerade Bosniens delning och därefter ett samgående med Kroatien. Efter att man återgav dokumentet i sin helhet dök frågor upp om det inte är på tiden att ifrågasätta de tidigare anklagelserna om att det bara var serber som ville ha ett ”Storserbien” och att det bara är Serbien ensamt som ska bära skulden till att kriget i Bosnien startade. ”Feral Tribune” är en världen över respekterad oberoende kroatiskt tidning som de sista två åren fått flera internationella utmärkelser. Nästan hela världens medier skrev också om detta sensationella avslöjande. I motsats till övriga världens länder visade Sverige sin självständighet också denna gång - med en kompakt tystnad.
MASSMORD I BOSNIEN
Precis som fallet är med Kroatien har också bosnienmuslimska
medier, utan något som helst förbehåll, använts flitigt
av svenska medier som källa till många nyheter om händelserna
i krigets Bosnien. Samtidigt som man i dagarna i Sverige skrev om den serbiske
milissoldat som erkänt mord på muslimer hade ansedda tidningar
i övriga världen stora artiklar där de berättar om
hur muslimer slaktade tusentals civila serber i Sarajevo. Detta pågick
samtidigt som muslimska representanter fick obegränsade möjligheter
att i Aktuellt och DN hävda att i Sarajevo lever muslimer och serber
i gemenskap och att där råder förståelse och tolerans.
Den serbiske presstalesmannen tilläts inte då lägga fram
bevis på att i Sarajevo i verkligheten pågick massmord på
serber. Inte heller att Sarajevos radio, på den tiden, uppmanade
muslimer att ”slakta sina serbiska grannar”. Det som i dagarna förmedlas
i världens medier är inte frågan om bara enstaka människors
vittnesmål. Den oberoende Sarajevotidningen ”Dani” publicerade delar
av militärdomstolens handlingar. I domstolsdokumentet på 56
sidor finns detaljerade vittnesmål, beskrivningar och bekräftelser
att på många ofattbart grymma sätt mördades flera
tusen civila serber, däribland kvinnor och barn. ”International Herald
Tribune” och ”Corriere della Sera” skriver att det rör sig om vittnesmål
från ett stort antal personer som själva deltagit i dessa avrättningar
och att den muslimska regeringen och Alija Izetbegovic personligen hade
god kännedom om allt detta. Många som befanns skyldiga dömdes
till fängelsestraff mellan några månader och 6 år,
men släpptes ändå fria. Mördade serber begravdes i
massgravar i Kazani vid Trebevic. När kriget slutat började man
med att gräva upp dessa massgravar. Efter att man grävt fram
några av offren stoppades utgrävningarna av den muslimska regeringen.
Den grupp som gjort sig skyldig till de flesta av morden leddes av Alija
Izetbegovics skyddsling Musan Topalovic-Caco som själv mördades
(troligtvis) av den muslimska polisen i oktober -93. Kanske för att
han var en förtrogen vän till Alija Izetbegovic som pratade för
mycket?
MÖRDARNAS VITTNESMÅL
En av dömda (och senare släppta?) Esad Tucakovic berättar
om hur de serbiska makarna Vasilije och Ana Lavriv torterades i kasernen
och därefter togs till Kazani där de slogs med gevärskolvar
och mördades. Efter att de först mördade mannen genom knivhugg
i halsen, drog de hans fru Ana några meter bort, sedan tog ”bödeln”,
som han själv säger: ”En 40 centimeter lång kniv och skar
av hennes huvud, jag knuffade hennes kropp i graven, huvudet lämnade
jag att ligga kvar…”. De dömda (och senare släppta?) Mevludin
Selak och Refik Selak tog makarna Marinu och Radoslava Komljenac, vilka
bägge var invalider, till Kazani. Mevrudin slaktade mannen och Refik
skar av halsen på kvinnan. I domstolens dokumentation finns också
vittnesmål om hur serberna Dusko Jovanovic och Ergin Nikolic mördades.
Efter att Topalovic-Caco slaktat Jovanovic och Samir Bejtic stack en sabel
genom Ergins hals beordrade de andra att också delta i denna blodiga
orgie. ”En grupp nästan tokiga människor stack hysteriskt knivar
i Jovanovics livlösa kropp. Deras kroppar styckades och slängdes
i gravar i Kazani. Men innan kropparna slängdes i gravarna”, vittnar
Seferovic enligt domstolsprotokollet, ”såg jag hur Samir Bejtic höll
på med att öppna Jovanovics kranium och hur Topalovic-Caco därefter
sparkar på hans avhuggna huvud”. I domstolshandlingarna finns också
vittnesmål om att muslimer tog många sarajevoserber till frontlinjen
där dessa mördades. De flesta av dem fick halsen avskuren. I
Sverige selekterade media bort allt detta som muslimerna gjorde sig skyldiga
till. Om muslimernas illdåd råder i medierna samma tystnad
som idag omger de tusentals Sarajevoserber som slaktades samtidigt som
Aktuellt medvetet och ensidigt spred muslimsk propaganda och sagor om serbernas
och muslimernas gemensamma liv i krigets Sarajevo. Visserligen skrev TT:s
journalist Stefan Hjertén en liten artikel som publicerades av några
få landsortstidningar. Men den artikeln, precis som tystnaden, är
också en skam för svensk media. Hjertén skriver om mord
på tusentals serber i Sarajevo (i artikeln blev det tiotals) på
ett sådan sätt så att det kan uppfattas som att det är
ett litet antal serber som mördats av kriminella. Det verkar som att
Hjertén också anstränger sig ordentligt att t.o.m. framställa
de hjälplösa mördade serberna som skyldiga till sin egen
död.
HUR LÄNGE?
Bevis för att det i Kroatien och Bosnien hela tiden systematiskt
mördades civila serber, gamla, kvinnor och barn fanns tillgängligt
under alla dessa år som kriget pågick. Men Dagens Nyheter,
Aftonbladet, TT och i synnerhet Aktuellt vägrade ständigt att
ta del av dessa bevis. Genom sin vägran att informera om de permanenta
massmorden på civila serber i Kroatien och Bosnien och med deras
kompakta tystnad om det bestialiska slaktandet av civila serber i Sarajevo
har några av redaktionscheferna gjort sig medskyldiga till dessa
illdåd. Enligt den lag som vi har i vårt land är
en människa skyldig om han förtiger ett brott om vilket han har
kännedom. Men lagförbrytare inom medierna i Sverige i stället
för att de straffas för sin tystnad, respekteras och t.o.m. belönas
de.
Med hjälp av mediernas enorma makt och genomslagskraft har Aktuellt, Dagens Nyheter och Aftonbladet varit ledande i sin strävan att under det pågående inbördeskriget i forna Jugoslavien uppmärksamma den svenska allmänheten på främst muslimernas lidande i Bosnien. De ska ha en eloge för detta. Men det kan inte förtigas hur länge som helst att redaktionscheferna på samma redaktioner och tidningar, Stig Fredriksson och redaktionens utrikeschef Bengt Persson på Aktuellt samt Arne Ruth på Dagens Nyheter och Torbjörn Larsson på Aftonbladet är samtidigt bland de främsta som på sitt samvete måste ha en del av det serbiska folkets lidande. Det är de som bär en del av ansvaret till en del av de tusentals oskyldiga civila serber som under så lång tid konstant slaktades i Sarajevo – men som deras tidningar och TV redaktionen medvetet tigit ihjäl.
De skriver inte heller om serbernas situation i Sverige. I vårt land mördas visserligen inte serber. Men varje dag blir högen med samlade bevis om att serber särbehandlas i Sverige större och större. Det är hundratals artiklar och många TV-program som gjorts t.ex. om bosnienkroatiska flyktingar. Det är många humana människor som engagerat sig i kampen om att de ska få stanna i Sverige. Förra vecka sa politiskt sakkunnige Gun-Britt Andersson, att bosniska kroater ”Inte har skyddsbehov och att de kan återvända i fysisk trygghet till Kroatien” Men Utlänningsnämnden fattade i dagarna principiell beslut om att de ska få stanna i Sverige av ”humanitära skäl eller av skyddsbehov”. Samtidigt skickas dagligen kroatienserber tillbaka till Kroatien – där de inte har någon trygghet alls. Tvärtom, det är inte ovanligt att de ofta blir misshandlade och t.o.m. dödade. Men medierna är helt ointresserade av serbernas öde. De är inte heller intresserade av att i svenska skolor kan en kurator kalla ett serbiskt barn för ”en äcklig serb”. Inte heller att i svenska skolböcker förklaras serber med rasistiska formuleringar som t.ex.: ”Du kan äta med en serb, dricka med en serb, men du kan inte vända ryggen till en serb:” Eller att serberna är ett folk som har en ”märklig böjelse att skära av näsor och öron”. Inte bryr sig medierna heller om att det i geografiböcker som används i undervisningen får eleverna i dag lära sig om ett påhittat och ickeexisterande Serbien. Som t.ex. att Kosovo framställs som en ”självständigt stat, precis som Kroatien och Bosnien”. Som jag nämnde tidigare: listan på sådana och liknande exempel kan bli hur lång som helst. Samtidigt som jag sitter och skriver dessa rader hör jag hur SVT:s journalist K. G. Bergström förklarar i en TV sändning:
”Det är faktiskt så att som journalist så har vi som huvuduppgift att förmedla sanningen, att jaga sanningen…”
Dagligen får jag brev och telefonsamtal från serber, men
ibland också från kroater och muslimer. Jag är ett frivilligt
villebråd till att berätta om hur serberna upplever händelserna
i det forna Jugoslavien och den särbehandling som de är utsatta
för i Sverige.
Nikola Janic är serbernas presstalesman, ordförande i ”Serbiska
Folkets Röst”, viceordförande i Serbiska Riksförbundet och
ordförande i Informationsutskottet. Kontakt Telefon: 08-570 222 27
070-554 13 82 / Fax: 08-570 204 40 / E-mail: serbian.voice@swipnet.se