Schäfern är världens populäraste hundras. Dess
användningsområde är mycket stort och den gör sig utmärkt som bl.a.
vallhund, polishund, skyddshund, sporthund (spår, sök, skydds, rapport
– bruksgrenar), lavinhund, vakthund och dessutom är den en utmärkt
familjehund.
Schäferns ursprung
Man tror dig kunna spåra schäferhundens förfäder ända tillbaka till bronsåldern.
Tack vare schäferns läraktighet och stora samarbetsvilja blev dess huvudsakliga
arbetsområden att valla fårhjordarna, som också skulle skyddas mot rovdjur. I
schäferns arbetsuppgifter ingick också att vakta människans bostad. Schäfern var
relativt stor, vaksam, modig och klok. Dessa egenskaper behövdes för att hunden på
bästa sätt skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter.
Schäferns "fader"
Den moderna schäferns skapare var ryttmästare Max Emil Friedrich von Stephanitz. Han
besökte en utställning i Tyskland 1899 och såg där en smidig, kraftfull och arbetande
vallhund. Denna hund hade inte behövts skolas i sina vallhundsuppgifter för att bli
skicklig, utan bara finslipas något. Schäferns inneboende önskan och förmåga att
tjäna en människa stod i visst motsatsförhållande till hans vargliknande uppsyn.
Hunden som von Stephanitz blev förtjust i var Hektor Linksrhein, ägd och uppfödd av
herr Sparwasser. Stephanitz hade upptäckt sin drömhund, han var den absoluta typen för
en "urvallhund". Denna hund var av en oförstörd ras, som bara behövdes en
människas väl genomtänkta avelsarbete för att kunna utvecklas till en verkligt vacker
hund.
Till sin kennel Grafrath köpte von
Stephanitz drömhunden Hektor, och döpte om honom till Horand von Grafrath. Denna hund
var den första registrerade hunden i tyska schäferhundstamboken. Horand blev grundstenen
till vår populära och allsidiga schäfer.
Så här beskrev von Stephanitz sin hund: "Horand betydde för dåtidens
vallhundsentusiaster uppfyllelsen av deras innersta drömmar. Han var stor (mellan 61 och
62 cm i mankhöjd),kraftig, vacker i linjerna och hade ett ädelt format huvud. Torr och
stark i konstitutionen. Hela hunden utstrålade vitalitet. Hans mentala karaktär stod i
paritet med hans goda exteriör, och till allt detta kom en rättfram natur och en
obegränsad livslust. Horand var alltid alert, villig till arbete, vänlig mot vuxna
människor och älskade barn. Han var överlycklig för all den tid man ägnade åt
honom."
Rasbeskrivning
Helhetsintryck
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något långsträckt, stark och
muskulös. Extremiteterna skall vara torra och benstommen stark
Uppfödare och karaktär
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och
fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och
följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som
sällskaps, vakt-, skydds-, tjänste- och vallhund.
Schäfern får inte skygga och gömma sig bakom sin ägare. Den får inte visa nervösa
tendenser som att se sig omkring med skygg blick, gömma svansen mellan benen eller visa
andra nervösa tecken när något ovanligt syns eller hörs. Brist på självförtroende
är under inga omständigheter typiskt för en god karaktär. Varje tecken på skygghet
måste betecknas som ett mycket allvarligt fel och bör på utställning leda till att
hunden inte tilldelas något pris. En sådan hund bör inte heller användas i avel.
Huvud
Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd
skall vara cirka 40 procent av mankhöjden), varken för brett eller för
spetsigt. Huvudet skall vara torrt och med lagom bredd mellan öronen.
Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd
och utan eller med svagt antydd mittfåra. Proportionen skalle – nosparti
skall vara 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen
löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen,
längs ett sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga
nospartiet. Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.
Schäferns huvud skall ha en stark
könsprägel, man skall ögonblickligen kunna se om det är en maskulin hane eller en
feminin tik.
Nos
Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt. Nostryffeln
skall vara svart.
Läppar
Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.
Ögon
Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara
utstående. Ögonens färg skall vara så mörka som möjlig. Ljusa, stickiga ögon är
inte önskvärt då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.
Öron
Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt bruna
(inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt.
Mjuka öron och hängöron är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och vila är inte
fel.
Bett
Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). De
tyska schäfern har saxbett, dvs framtänderna skall saxartat gripa in i varandra så att
överkäkens framtänder saxartat skär över underkäkens. Överbett, underbett eller
tångbett är felaktigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor).
Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad. Käkarna måste vara kraftigt utvecklade med
tänderna djupt inbäddade i käkarna.
Hals
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst halsskinn eller hakpåse. Halsen bärs i
cirka 45 graders vinkel till kroppen.
Kropp
Bröst
Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och
välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48 procent av mankhöjden.
Rygg
Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken och längs den horisontala
och lätt sluttande ryggen fram till korset, som sluttar lätt utan synligt avbrott.
Ryggen är fast, kraftig och muskulös. Länden skall vara bred, väl utvecklad och
muskulös. Korset skall vara långt och lätt sluttande (cirka 23 grader) och omärkligt
övergå i svanssättningen.
Bål
Det är viktigt att ryggen är stark, därför får de absolut inte vara svank. En svagt
välvd rygg i stående är oftast tecken på en stark rygg, som planar ut då hunden
travar. Ryggen skall vara så väl musklad att den i rörelse ligger helt stilla. En hund
med ett lagom välvt, långt kors har oftast också ett brett vackert lår.
Svans
Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Hos
den moderna schäfern är svansen i allmänhet betydligt längre, vilken inte bör leda
till någon prisnedsättning på utställning. Svansens hår är något längre på
undersidan och den bärs i en mjuk utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i
rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över en linje i rät vinkel mot
rygglinjen. Operativa ingrepp är förbjudna Extremiteter
Framben
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka och sedda framifrån absolut parallella.
Skulderblad och överarm skall vara lika långa och medelst kraftiga muskler vara stadigt
fästade vid kroppen. Den ideala skulderblads- och överarmsvinkeln är 90 grader men når
i regel upp till 110 grader.
Armbågen får varken i vila eller i
rörelse vara vare sig utan utåt- eller inåtvriden. Underarmarna är från alla sidor
sett raka och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa. Mellanfotens längd
skall vara 1/3 av underarmens och vinkeln till underarmen skall vara 20-22 grader.
Fel vinkel, d.v.s en alltför
vinklad mellanfot (mer än 22 grader) eller en alltför stel mellanfot (mindre än 20
grader), minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten.
Framtassar
Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda trampdynor. Klorna skall
vara kraftiga och mörka.
Bakben
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda och bakbenen sedda bakifrån skall ha ungefär
samma längd och bilda en vinkel på cirka 120 grader. Låren skall vara kraftiga och
muskulösa. Hasen är fast och väl utvecklad. Mellanfoten under hasen skall stå
lodrätt.
Baktassar
Baktassarna skall vara slutna och lätt välvda. Trampdynorna skall vara hårda och
mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.
Rörelser
Den tyska schäferhunden är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall
vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenet dras ned under kroppen
lika långt som frambenet når utan att rygglinjen väsentligen förändras. Varje tendens
till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras
bruksegenskaperna. Om kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna
vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck.
Vid jämnt och lugnt trav bärs
huvudet framåtsträckt och svansen något lyftad, varvid en oavbruten, mjukt svängd
rygglinje från öronspetsen längs nacken och ryggen ända tills svansspetsen
framträder.
Hud
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.
Päls
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och underhull. Täckhåret
bör helst vara tjockt, rakt och hårt samt ligga slätt. Håret skall vara kort på
huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och lår. Det skall
vara något längre och tätare på halsen. Håret är längre på benens baksida ner till
hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädd.
Färg
Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart
eller grå med mörkare skiftning. Svart sadel och mask. Obetydliga, små vita tecken på
bröstet liksom mycket ljus insida på benen är tillåtet men icke önskvärt.
Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknaden av mask, ljus eller
stickig ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insida, ljusa
klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå.
Vit färg är inte tillåten.
Storlek/vikt
Mankhöjden på hanar är: 60-65 cm och vikten 30-40 kilo.
Mankhöjden på tikar är: 55-60 cm och vikten är 22-32 kilo.
Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i
pungen.
Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
Svåra fel
Alla felaktiga rastecken som minskar
bruksegenskaperna.
Felaktiga öron: för lågt ansatta
öron, mjuka öron, korsställda öron, lösa öron. Betydande pigmentbrist. Starkt
begränsad totalstyrka (brist på fasthet).
Tandfel: (alla avvikelser från
saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerade fel).
Diskvalificerade fel
Karaktärsfel, bitska och nervösa
hundar
Hundar med påvisad svår HD
Monorchider och kryptorchider,
liksom hundar med tydligt olika respektive förkrympta testiklar
Hundar med felställda öron
respektive svansfel
Hundar med missbildningar
Hundar med tandfel gällande
avsaknaden av: en P 3 och en ytterligare en tand, eller en hörntand, eller en P 4, eller
en M 1 respektive M 2, eller sammanlagt 3 tänder eller fler.
Hundar med bettfel, underbett på 2
mm eller mer, överbett, tångbett i hela främre käken
Hundar vars storlek avviker mer än
1 cm uppåt eller nedåt
Albino och blå hundar, så kallas
bleuling
Vit päls (också med mörka ögon
och klor)
Långhårspäls (långt, mjukt, icke
tätt åtliggande päls med underull, behäng på öron och ben, yviga byxor och buskig
svans med behäng nertill)
Långhår (långt, mjukt täckhår
utan underull, oftast med mittbena i ryggen. Behäng vid öronen, på benen och svansen.)
|