Hunden

Hunden är nära släkt med såväl vargen som schakalen och lämnar fortplantningsduglig avkomma med dessa. Många forskare har ansett att den härstammar från en enda art. Drag i kraniets och tändernas byggnad, som skiljer hunden från nämnda vilda släktingar, tyder enligt vissa forskare på att den uppstått ur en ursprunglig vild hund. Denna kan vara en utdöd art, som man ännu inte funnit rester av, men man kan också som stamform tänka sig pariahunden eller dingon, vilka i sin byggnad är mycket lika de äldsta tamhundarna. Enligt denna uppfattning skulle hunden vara en egen självständig art, även om varg sekundärt har inkorsats, något som för övrigt fortfarande sker ibland hos eskimåerna. Vanligen anses emellertid pariahunden och dingon vara förvildade tamhundar, och den allmännaste uppfattningen bland nutida forskare är att tamhunden härstammar enbart från vargen, i första hand från en småvuxen ras av den typ som lever i södra och sydvästra Asien. För vargen som stamform talar också bl.a. att brunstfenomenet och dräktighetstid är desamma hos varg och hund, att ögonen öppnas vid samma tidpunkt hos valparna och att mjölktänderna anläggs i samma ordning. Vargen har vidare den intelligens och det högt utvecklade sociala beteende som är ett så framträdande drag hos tamhunden. Enligt denna uppfattning bör hunden egentligen räknas till samma art som vargen, och dess vetenskapliga namn därför vara Canis lupus familiaris.

När det gäller hundens historia som tamdjur, är den av allt att döma det djur människan först domesticerande. Tidigare användes den antagligen som väktare och jakthund, därnäst, sedan människan skaffat sig andra husdjur, blev den också vallhund. De äldsta, säkert daterade tamhundsfynden föreligger från Idaho i nordvästra USA, där man i Jaguargrottan funnit 10300 år gamla lämningar. Här förekommer t.o.m. två olika raser, en liten och en stor, och hunden torde redan då ha varit husdjur under lång tid, troligen tusentals år. Det rör sig här om jägarfolk, som kom till Nordamerika från Sibirien för 12000 år sedan. Det är därför troligt att deras hundar var avkomlingar av hundar som domesticerades i Gamla världen redan under istiden. Den äldsta, säkert daterade tamhundsfyndet i Eurasien har man gjort i en brittisk stenålderskultur i Starr Carr i Yorkshire och dess ålder är 9500 år. Från Danmark föreligger 7000-9000 år gamla lämningar av de så kallade maglemosehundarna, med vilka flera nutida spetshundraser, t.ex. gråhunden och grönlandshunden, i väsentliga drag överensstämmer. Spridd i hela Europa under yngre stenåldern var den likartade, relativt småvuxna så kallade torvspetsen. I vårt land är den funnen som fossil på Stora Karlsö. Mot slutet av stenåldern uppträdde flera tydligt skilda raser, som sedan splittrades upp ytterligare. De första historiska folken hade redan högt specialiserade hundraser. Hund, tamhund (Canis Familiaris), är en art inom hundsläktet bland hunddjuren. Till samma släkte hör vargar och schakaler, från vilka hunden skiljer sig genom bl.a. kortare rovtänder och i spetsen uppåtböjd svans. Ingen djurart torde vara så varierande till utseende och temperament. Det finns c:a 400 olika hundraser idag. Raserna har uppkommit dels genom att man tillvaratagit mutationer, d.v.s. plötsliga förändringar i arvsmassan, dels genom att olika raser korsats. För att renodla de olika raserna och få fram önskvärda rastypiska egenskaper i homozygot form har man under det senaste århundradet ofta arbetat med kraftig inavel med både dess för- och nackdelar.