SKRIBENTERNA ÄR SAMORDNARE RESPEKTIVE CHEFREDAKTÖR FÖR TIDSKRIFTEN CUBA NUESTRA.

Efter östblockets sammanbrott har vissa delar inom vänstern i Sverige svårt att visa upp något land där det socialistiska idealet förverkligats. Idag sällar sig endast tre stater till den kommunistiska läran; Kina, Nordkorea och Kuba. Kina och Nordkorea är i vänsterns ögon, av uppenbara skäl, diskvalificerade som socialistiska förebilder. Däremot är Kuba, med dess Castroregim som i år firar sitt 40-årsjubileum, fortfarande ett attraherande idealland. En gemensam nämnare för denna vänster är att den menar att Förenta Staterna (framförallt för handelsembargot, som vardagligt kallas blockaden) bär det yttersta ansvaret för de kubanska kommunisternas övergrepp mot Kubas folk. En annan gemensam nämnare för de olika grupperna av Castrosympatisörer är upprätthållandet av den glorifierade bilden av den kubanska revolutionens första år.

I ljuset av dessa Kubaromantikers argument kan det vara en god idé att damma av gamla historieböcker och skrifter. Ett förträffligt verk i detta avseende är rapporten Cuba and the Rule of Law (Geneva, 1962).

Rapporten sammanställdes av Juristernas internationella kommission, "en icke-statlig organisation som har Rådgivningsstatus, kategori B, i Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd". Kommissionens medlemmar härstammade från 27 olika länder. Rapportens första del utgör en överblick över Kubas politiska, sociologiska och ekonomiska utvecklingslinjer fram till 1962. Angående Kubas allmänna tillstånd i slutet av 1958, en period Castroanhängare målar i mörka färger, gjorde Kommissionen fortsätter: "Föreliggande rapport avslöjar att i december 1958 kunde Kuba inte bli ett bakåtsträvande land som stod inför ekonomisk kollaps och social kris. Som det har poängterats i rapporten fanns det förvisso ett antal sociala och ekonomiska problem i Kuba. Men det är också sant att dessa problem kunde ha varit lösta genom en effektiv och ärlig regering med fullt efterlevande av de demokratiska processerna och mänskliga rättigheter."

Efter att ha konstaterat att det politiska klimatet hade försämrats under Batistadiktaturen slog Kommissionen fast att Kubas kris framför allt var av politisk karaktär. Detta förklarar varför återinförandet av 1940 års konstitution, vilken hade åsidosatts efter Batistas statskupp den 10 mars 1952, var den centrala punkten i den revolutionära rörelsen. Rapporten medgav även att 1940 års konstitution "med sin avancerade sociala och ekonomiska filosofi har kommit att vara en symbol för det kubanska folkets kamp för laglighet, frihet och social rättvisa." Är man intresserad av smygdiktatoriseringsprocesser är det värt att läsa rapportens andra del. Där presenterats hur den revolutionära makten "lagenligt" lyckades neutralisera de demokratiska landvinningar Kubas folk hade utryckt i sitt stöd för 1940 års konstitution. "Historien om den kubanska revolutionära lagstiftningen är en studie i maktkoncentration", fastslog Kommissionen. Vem är egentligen kontrarevolutionär i Castros Kuba? Vilka åtaganden hade de revolutionära domstolarna och varför använde de sig av den brutalaste av domar, dödsstraffet? Dessa frågor besvaras i rapportens tredje del, vilken ägnas åt den nya regimens ändringar i brottsbalken. Kommissionärer visar här att kampen mot Batistaanhängarna så småningom övergick till en kamp mot alla som vågade opponera sig.

Rapportens fjärde avsnitt är en genomgång av regimens övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Detta avsnitt grundas på vittnesmål från offer och ögonvittnen "från Kubas alla samhällsställningar". Vittnesmålen klargör hur Castroregimen lyckades kastrera delar av ett, förvisso upproriskt folk, som bara ett par år tidigare hade deltagit i störtandet av diktatorn Batista. Rapporten avslöjar även de terrormetoder regimen använde sig av för att få "folkets stöd". Det är ingen slump, alltså, att Leslie Munro, Juristkommissionens generalsekreterare, slog fast följande: "Det är uppenbart att ett brett gap skiljer de önskade målen och medlen, använda av den revolutionära regeringens ledare." "Knappt två år efter maktövertagandet, det vill säga 1961, har etablerandet av en totalitär regim fullbordats och Fidel Castro proklamerade-retrospektivt som det var- den kubanska revolutionens marxistisk-leninistiska karaktär. I själva verket avslöjar han sig ha samma bristande respekt för lagen som Batista." Detta var sagt om Castroregimen i november 1962. Rapporten är lika aktuell idag.

Publiceringsdatum: 1999-10-11 06:00:00