Dagboken

Autografjakt den 25/1 år 2001 klockan 17.00 Idag var vi (Andrea och Maja) ute på autografjakt. När vi kommer fram till ishallen är det första vi får syn på en stor, vit, ful Leksandbuss. Vi skrattar åt den "extremt fula och töntiga Malungbussen" och går vidare. När vi kommer fram till Mässhallen är vi lite nervösa och spända; vågar vi verkligen fråga dom där stora och farliga hockeyspelarna om autografer? Det enda vi ser är några Leksandspelare som tror att dom är bra på fotboll. Vi väntar ett tag, och efter ett tag händer det vi har drömt om i hela vårt liv. Ungefär 4 meter framför oss kommer en lång rad med väldigt bra hockeyspelare. Berglund, Wallin, Gerdén, Eriksson (Magnus alltså), Jönsson....Eller nja, vi vet inte om det var Jönsson, det är väldigt svårt att de skillnad på hockeyspelare, men det kom väldigt många iallafall. När dom hade gått förbi stog vi bara och gapade. För 2 sekunder sedan hade ju några av världens bästa hockeyspalare gått förbi, och vi hade inte ens bett om en autograf! Men mardrömmen var inte slut än. 2 sekunder senare hade självaste Marcel Jenni passerat ca. en meter ifrån där vi står! Och vi ber såklart inte om en autograf. Men vi gav oss inte, för vi hade spanat in Claes Eriksson som joggade förbi. Och som vanligt stog vi bara och gapade. Vi hade missat ännu en megachans. Efter "Clabbe" kom några andra spelare som joggade iväg från ishallen. Gissa vad vi gjorde? Du gissade rätt. Vi gapade. Som vanligt. Vi går runt lite, och efter ett tag springer Jonas Frögren förbi och skrattar lite åt oss. Varför vet vi inte, vi var ju jättefina med våra FBK-mössor och FBK-halsdukar. Vi gled omkring lite och väntade på att det skulle komma fler spelare som vi kunde gapa åt. Vi gick till älven och spanade, men vi hittade inga coola spelare. Vi gick lite vid älven och plötsligt hör vi några som ropar, skrattar och svär. "Vad är det här för några?" tänkte vi och smög närmare. Gissa vad vi såg. Jo, 5-6 FBK-spelare som står i en ring och nickar en fotboll mellan varandra. Vi blev lite chockade, för FBK-spelare som är så stora förebilder för små barn ska inte svära så där enligt oss. Vi gick tillbaka till Mässhallen och på vägen fundilerar på om vi ska våga smuggla in oss i Mässhallen där superspelarna värmer upp. När vi har gått i ungefär en halv minut på cykelvägen som går fram till hallen kommer x antal spelare joggande tillbaka med Claes Eriksson i spetsen. När Claes joggar förbi oss lyckas Andrea pipa ur sig ett litet, litet, litet muspip som ska föreställa ett "Hallå?", men jättebigga Claes verkar inte bry sig, utan joggar vidare. Vi stannar och tjurar lite när dom andra spelarna kommer. Vi lyckas hejda Jonas Frögren (!) och Andrea tar av sig dom något klumpiga tumvantarna och bläddrar snabbt fram en tom sida i blocket som vi hade med oss. Jonas tar pennan och provklottrar lite i ena hörnet på sidan. Det kommer inget blått klotter på papperet. Han klottrar lite till, det kommer inget. Nu provar han att skriva sin autograf. Det blir inget. Det är en smått road Jonas som säger lite försiktigt: - Ehh... Pennan funkar inte? Vi blir helt chockade. Har vi sprungit omkring och letat autografer i nästan en timme med en penna som inte funkar?! - Va?! Utbrister vi förvånat. - Jamen om jag gör så här att jag trycker in den här knappen hela tiden när jag skriver så går det nog... Han koncentrerar sig, och det ser så roligt ut att Andrea får ett av sina berömda "skrattanfall". - Sådärja. Nu syns det lite grann iallafall. säger hockeyspelarn och joggar småskrattande iväg. Kvar står två mycket skrattande tjejer. Det börjar komma ganska många bilar nu, så vi bestämmer oss för att gå hem. Det gör vi också, ganska högt pratande och skrattande. Nu ska ni få ett gott råd. Ta med er en penna som funkar när ni ska på autografjakt.