Tisdagen 6 mars 2012
Kl 19.00
Biljettpris: Kr 60:-
Tillåten från 15 år
Speltid: 1 tim 35 min

Sverigepremiär: 2011

Regi: Joachim Trier. Medv.: Anders Danielsen Lie, Hans Olav Brenner, Petter Width Kristiansen, Johanne Kjellevik Ledang

Originaltitel: Oslo 31 Augusti

Anders ska snart avsluta sin drogrehabilitering på landet. Som en del av programmet tillåts han åka in till staden för en jobbintervju. Men han utnyttjar permissionen och stannar kvar i stan, driver omkring, träffar folk som han inte har sett på en tid. Anders är smart, snygg och från en bra familj, men han plågas svårt av alla chanser han har försuttit, alla människor som han har svikit.

Recension i  DN:


”Se på mitt liv. Jag är 34 år. Jag har ingenting. Jag orkar inte börja på nytt.” Huvudpersonen i den hyperbegåvade Joachim Triers andra film (2006) inkarnerar på många sätt begreppet ”i-landsproblem”. Anders har förvisso knarkat bort några viktiga år av sitt liv. Men han har också låtit sig behandlas på bästa möjliga vis. När vi möter honom, en solig augustidag i Oslo, ser det ganska ljust ut. Han har egentligen alla resurser – omtänksam och förmögen familj, goda vänner och inte minst talang – till sitt förfogande för att återgå till ett ”normalt” liv. Men vill han det? Det är frågan.

Det finns en inbyggd, existentiell provokation i dramat ”Oslo 31 augusti”. Har man verkligen rätt att kasta bort sitt liv – om man inte behöver göra det? Det vill säga om det liv man kastar bort inte ter sig outhärdligt och bortom räddning? Den brännande frågan lämnar ­Trier – Skandinaviens främste skildrare av den kultiverade medelklassen – med varm hand över till åskådaren. Hans ärende är ett annat. Han vill försöka förstå alla de val Anders har, utan att döma.

I jämförelse med den rika och komplexa generationsskildringen ”Reprise” ter sig ”Oslo 31 augusti” vid första anblicken som något av ett enfrågeparti. Triers första film, som märkligt nog aldrig fick svensk biopremiär, utspelade sig i Oslos finlitterära miljö och kretsar kring två barndomsvänner med stora författardrömmar. En blir antagen och hyllad, den andre refuserad. Men styrkeförhållandena kommer att skifta många gånger fram och tillbaka under historiens gång. ”Reprise” lyckas med lätt hand fånga in kreativitetens lyckor och fasor och framgångens påfrestningar på det sociala livet, men skildrar också på ett fint sätt den psykos som drabbar en av vännerna. Det är nästan retsamt elegant, en norsk remake av den ”nya franska romanen” fast som film.

Men släktskapen mellan de två filmerna är större än man kan tro vid första anblicken. Anders i ”Oslo 31 augusti” är en kusin till Philip i ”Reprise” som också har svårt att riktigt välja livet, trots stora framgångar. Dessutom spelas de två av samme skådespelare, Anders Danielsson Lie, som med små medel och blankt ansiktstuttryck denna gång lyckas med konststycket att bära en hel film på sina sluttande axlar.

Ska Anders upptäcka att livet är värt att leva eller inte? Ju längre man följer honom – i cirklande rörelser runt Oslo under ett intensivt dygn där människor som betytt något för honom passerar revy – desto mer växer skildringen ifrån den enkla frågeställningen om liv och död. I jämförelse med till exempel Simon Stahos tematiskt närbesläktade ”Dag och natt” (2004) med Mikael Persbrandt som suicidal bilförare, är ”Oslo...” dessutom lättsammare och trots allt ljus i sinnet.

Anders möte med ungdomsvännen, som har skaffat familj och har ett välansett litteraturvetarjobb, är det mest känslosamma och bitvis ganska humoristiskt. Han har det liv Anders kunde välja om han ansträngt sig lite vid jobbintervjun som redaktionssekreterare på en typisk kulturtidskrift. Vännen citerar Marcel Proust och raljerar över sitt äktenskap där han och frun hellre spelar Battlefield än har sex. Lite larvigt, men ganska ömsint ändå.

”Oslo 31 augusti” pendlar på det där lite retsamma sättet mellan mörker och ljus, desperation och hopp, kärlek och känslomässig kyla. Filmiskt är den mer konsekvent med flödande rörelser, stilfullt foto och pregnant välkomponerade bilder. Det är imponerande att Trier, efter bara två filmer, är så säker i sitt visuella språk och har en så personlig ton. Få nya filmare är lika bra på att skapa emotionell energi som att skriva riktigt bra dialog. Även om ”Oslo...” bär på ett stort mörker som delvis känns som en intellektuell konstruktion snarare än ett reellt känslotillstånd, är det värt att slå följe med norske Trier. Han kommer med all säkerhet att göra många fantastiska filmer framöver.

Helena Lindblad

Recension i Svd:


Oslo, 31 augusti är Joachim Triers imponerande andrafilm. Som det stod i motiveringen till Bronshästen är den ett perfekt porträtt av regissörens egen generation född på 70-talet och en fortsättning på hans starka första film Reprise, som tyvärr aldrig fick svensk distribution. Reprise handlar om ett gäng 20-åriga manliga författarembryon, valpiga, självupptagna och misogyna. Självförhärligandet ställs mot självtvivlet. En av huvudpersonerna är Philip, spelad av Anders Danielsen Lie, som efter debutboken går in i en psykos. Men filmen slutar ändå i en ljus ton med alla de presumtiva författarna i hamn, kanske mera dröm än verklighet.

Oslo, 31 augusti kan ses som en svartare och betydligt tyngre fortsättning på Reprise. Huvudrollen, som denna gång heter Anders, spelas åter av Anders Danielsen Lie, nu i 30-årsåldern. Ungdomens första berusning har gått över liksom drömmen om att förändra världen.

Reprise började med ett satiriskt skildrat 1-majtåg. De unga författarna in spe drömmer om att resa ut i världen bort från det inskränkt nationalistiska Norge. Oslo, 31 augusti börjar med nostalgiska tillbakablickar på ett oskuldsfullt Oslo från slutet av 60-talet och början av 70-talet, när huvudpersonerna var barn. De åkte inte ut i stora världen mer än på besök, de blev kvar i Oslo.

När vi träffar Anders är han på väg att ta sitt liv, men ångrar sig. Han ger livet en chans till, ett dygn. Anders har tillbringat en längre tid på ett behandlingshem för narkomaner. Han har fått en dags permission. Finns det någon mening med att fortsätta leva?

Anders möter en gammal vän, familjefar och akademiker. Efter en första skämtsam samtalsrunda faller masken. Vännen känner att han drunknar i trivialiteter i ett äktenskap utan sex och en karriär utan mål. Anders söker ett jobb på en kulturtidskrift, men han tröttnar ganska snart på upplägget ”att belysa Sex & the City ur ett schopenhauerskt perspektiv”. Han festar med gamla vänner, han festar med nya vänner, han träffar en söt studentska. Han försöker träffa sin syster. Han sitter på kafé och tittar och lyssnar på människorna runt omkring sig med sina orealistiska förväntningar på livet.

I en monolog beskriver han sina föräldrar som liberala och öppna, som sagt till honom att allt är möjligt, att han kan bli vad han vill. Det finns ingen eller inget som kan hindra honom från att förverkliga sig själv. Men allt han upplever är tomhet, mörker och trötthet – han känner ingenting.

Det luftburna fotot, den välavlyssnade dialogen, det såriga spelet, det välavstämda soundtracket, allt sammantaget gör att man sitter trollbunden i en och en halv timme. Men framförallt lyfts filmen av Anders Danielsen Lies nakna ansikte, som likt en spegel återger varenda nyans av hopp och förtvivlan. Oslo, 31 augusti skildrar en tidspessimism lika konsekvent som skoningslöst.

Jeanette Gentele