Om dagen är Dino en vanlig huskatt och lilla Zoes bästa kompis. Om natten en fullfjädrad tjuv som stryker över hustaken tillsammans med den godhjärtade gentlemannatjuven Nico. Zoes mamma är polis och jobbar ofta över så för Zoe är Dino ett troget sällskap när hon lämnad ensam hemma. När Zoe så småningom upptäcker vad hennes snälla katt egentligen sysslar med om nätterna dras hon in i ett rafflande äventyr med stulna juveler, läskiga gangsters och en härva av problem…

Recension i DN:

Dino är inte bara ett spinnande gulligt mjukdjur om dagarna, i famnen på lilla parisiska Zoe. Han är också en äventyrligt jagande nattkatt, som fångar, dräper och bär hem ödlor till sin matte.

Framför allt slår han följe med en smidigt fasadklättrande gentlemannatjuv om natten. Tillsammans rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol där den förre huvudsakligen står för tecknandet och den senare för själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.

Det är enbefrielse att se en animerad kattkaraktär, som tillåts vara katt – om än i turkos nos och ilsket röda ränder – och som så småningom till och med får visa klorna på allvar.

Väl medveten om att också vuxna bör få sitt i en familjefilm skojar ”En katt i Paris” stilsäkert med gangstergenren ända in i det jazzinfluerade musikvalet, utan att för den skull bli otillåtet inställsam.

Zoes mamma är polis, liksom hennes pappa en gång var det. Det drar ihop sig på allvar när den gangster som en gång dödade honom dyker upp för att göra en storstöt mot transporten av en oskattbar skulptur, kallad ’Kolossen från Nairobi’.

Det betyder att historien inte bara rymmer en ondsint gangster och hans korkade hantlangare, parisiska släktingar till Dunder-Karlsson och Blom’? Den handlar också om sorgen efter en förlorad make och pappa. Den har fått Zoe att sluta prata och hennes mamma att uppslukad av sin egen förlust inte ha tid med sin dotter i jakten på den undflyende gangsterbossen.

Han tar inte bara rent verklig gestalt i en spektakulär jakt och slutuppgörelse utan dyker upp i mammans fantasi som en hånskrattande röd bläckfisk med slingrande griparmar – bara ett exempel på filmarnas visuella fantasi. Dit hör också mörkerscener, där gestalterna tappar färgen och rör sig som enkla vita kritstreck mot det svarta.

Eller när Dino skrynklar ihop hela sitt ansikte och nyser på katters vis av en alltför stark parfym, vars exakta funktion inte bör avslöjas här.

Eva af Geijerstam