Sverigepremiär: 2011

Regi: Asgar Farhadi. Medv.: Peyman Moaadi, Leila Hatami.
Sareh Bayat, Shahab Hosseini.

Originaltitel: Jodaeiye Nader az Simin

Årets Guldbjörnsvinnare ger en ovanligt nyanserad bild av det iranska samhälle som tvingar människor att gå i kringelkrokar runt religiösa föreskrifter och myndigheters förhållningsorder.

Nader och Simin, ett sekulariserat medelklasspar med 11-årig dotter, separerar när de inte kan komma överens om de ska stanna i Teheran eller lämna Iran med de visum som Simin jobbat hårt för att skaffa.

Han vill inte åka ifrån sin alzheimersjuka far. Hon är frustrerad – hans medgivande behövs för skilsmässa så att hon kan resa, men han vill inte släppa dottern. Allt bottnar i en fint tecknad bild av en skilsmässa som inte är mindre sorglig för att den är odramatisk.

Nader anställer Razieh, vars man just blivit av med jobbet, för att sköta pappan istället för Simin. När de två krisande familjerna blir beroende av varandra leder stress och tillfälligheter till en katastrof och ett moraliskt dilemma som ekar av klasskillnader.

Farhadi undviker skickligt att utmåla någon av kontrahenterna som mer eller mindre sympatisk. Alla vill väl, men det kostar att vara ärlig. Mitt i alltihop står barnen.

Asghar Farhadi jobbar liksom Mike Leigh med repetitioner och grundligt förarbete där karaktärerna långsamt byggs upp. Resultatet är fantastiskt – skådespelarpriserna i Berlin delades i år på fyra.

Ett lyhört kameraarbete förstärker stämningslägen genom att mjukt följa blickar och rörelser, och gör det mesta av befintliga detaljer; en flicka som skruvar på en ljusgrön syrgasapparat; en hiss som far ner i ett veritabelt helvete. Den öppna slutbilden är fenomenal – religiösa och politiska system till trots; för ett barn fångat i lojalitetskonflikt är smärtan universell.

Karoline Eriksson

Recension i DN:

Det är längesen en så fullödig och levande engagerande iransk film nådde hit, som Asghar Farhadis ”Nader och Simin – en separation”. Hans regissörskollega Jafar Panahi sitter i husarrest, belagd med tjugo års yrkesförbud. Abbas Kiarostami gör numera film i exil. Filmfamiljen Makhmalbaf har sedan länge sin bas i Paris.

Därmed alls ingen skugga över Farhadis svepande bildflod, bräddfylld av igenkännbara konflikter om en familjeseparation i Teheran: om Simin som vill ta ut skilsmässa och flytta utomlands. Om Nader som vill stanna kvar och ta hand om sin alzheimerdrabbade pappa. Om deras tonårsdotter Termeh som vacklar mellan föräldrarna. Och om konfrontationerna med en annan teheransk verklighet, när Razieh lejs som hemhjälp för att med sin lilla elvaåriga dotter i släptåg ta hand om den sjuka pappan medan Nader är på sitt arbete.

Sekulär och välbeställd medelklass ställs mot religiös och fattig arbetarklass men rör sig långt bortom kategorierna ont och gott. Här handlar det om en grupp människor inför komplicerade moraliska – och givetvis könsbestämda – överväganden.

Det är fullständigt begripligt att filmen inte endast fick Guldbjörnen i Berlin i vintras utan att hela ensemblen belönades med skådespelarpriset.

Asghar Farhadi rör sig musikaliskt och känsligt mellan de öppna dörrarna och de slutna, mellan de privata konfrontationerna och de öppna inför domaren, som enligt iransk skilsmässolag lag ska medla, lyssna, kalla vittnen och döma. I synnerhet när det blir fråga om att avgöra skuldfrågorna när Razieh fått missfall efter ett fall, knuffad av Nader – och ett annat fall, när hans pappa övergivits av Razieh och ramlat ur sängen.

För den som minns Kim Longinottos suveräna dokumentärfilm ”Divorce – Iranian style” (1998, finns på Youtube) känner man igen hur lagstiftningen och procedurerna tvingar fram om inte rena lögner så åtminstone frisering av sanningen när det kommer till vårdnadstvist, kvinnors ställning – men också mäns – och ekonomisk ersättning vid brott och skilsmässor.

Men framför allt är ”Nader och Simin – en separation” en djupt mänsklig och högst allmängiltig berättelse om smärtan, skulden och valen när familjer splittras. Och det i en mästerligt vital filmform.

Någonting tycks dock ha hänt sedan Longinottos dokumentär och ”Nader och Simin – en separation”. Domaren som tålmodigt lyssnar är inte längre tydligt identifierbar som religiös. Simin bär inte längre en traditionell svart chador utan en modernt färgglad sjal. Om något går att utläsa om förändring undandrar sig min bedömning.
Men framför allt bör ingen missa någondera av filmerna.

Ava af Geijerstam