2.1 Forntida Kina.
Det äldsta dokumenterade fallen som beskriver homosexuella relationer härstammar från Kina ca 2600 år f. 0. Där berättas om den allra förste kejsaren att han hade en vacker ung älskare. En dag fann denne en ovanligt delikat persika i den kungliga trädgården och i stället för att äta upp hela frukten tog han med hälften till sin älskade. Kejsaren blev så rörd att han offentligt tillkännagav sin kärlek till honom. "Dela halva persikan" blir på kinesiska "yu-tao" och är en synonym för homosexualitet.

2.2 Antiken.
I antikens Grekland tilläts inte bara homosexualitet, där uppmuntrades det också, åtminstone i de högre samhällsklasserna. Man betraktade homosexuella handlingar mellan yngre och äldre män som ett viktigt led i uppfostran. Denna uppfostran ansågs vara en viktig pedagogik för att göra de yngre gossarna till manliga män. Homosexuella relationer mellan män på den tiden brukar benämnas pederastri, och var vanligtvis gifta män som roade sig med yngre män eller pojkar som genomgått puberteten. Sex med barn var lika förbjudet då som nu. Men sexuella relationer mellan vuxna män var inte lika högt ansett och exklusiv homosexualitet tolererades inte.

Kvinnlig homosexualitet under antiken kallas tribadism och lär ha varit vanligare i Sparta än i Aten. Viktigt att poängtera är att kvinnans ställning normalt var svag i det antika Grekland. Kärlek mellan kvinnor inte fick något utrymme i sammhällslivet och förblev något som bara kvinnor talade om. Därför vet man tyvärr nästan inget om hur de upplevde kärleken och vilket utrymme den hade i deras liv. Det man vet om dåtidens kvinnliga homosexualitet härrör från Sappho. Hon föddes på ön Lesbos på 610 talet f. 0. Hon var ledare för ett kollektiv med unga kvinnor som först och främst sysslade med sång, musik och dans. Hon undervisade dem också i njutning och förförelse. Bevarade dikter, skrivna av Sappho, vittnar om hennes kärlek till flickor.

Det romerska riket tog till en början intryck från den grekiska kulturen. Man uppmuntrade inte direkt homosexuellt umgänge, men sex mellan män förekom relativt öppet i de högre samhällsklasserna. Under Romerska rikets senare del hårdnade dock romarnas attityder till homosexualitet. Under 400- och 500-talen blev sexuell avhållsamhet ett viktigt sätt att manifestera sin renhet. Tidigare hade man kunnat följa Kristi exempel genom att viga sitt liv åt martyrskapet. Nu kunde man i stället likna honom genom att vara sexuellt "ren". Dödsstraff för homosexuella infördes och man motiverade det genom att påstå att hungersnöd, jordbävningar och pest existerade just på grund av sådana brott. Detta resonemang skulle i hög grad komma att prägla framtida förföljelser med kristen grund, inte bara mot homosexuella utan mot alla avvikande grupper.

2.3 Medeltiden.
Under medeltiden kom kyrkans syn på homosexualitet att bli mer och mer dominerande. Kyrkan menade att sex endast skulle förekomma inom äktenskapet, i barnalstrande syfte. För homosexuella handlingar innebar detta först varningar, men senare blev straffen för homosexualitet allt hårdare. Under denna tid då häxbrännerier förekom, kunde man beskylla sin granne för sodomi och se honom hängd eller bränd på bål dagen därpå.

Under 1600- och 1700-talen blev straffen för sodomi allt mildare i Europa. Dödsstraff tillämpades fortfarande men mer restriktivt. Ofta krävdes något mer än bara sodomi för att någon skulle avrättas. Ett undantag var Holland där man från slutet av 1600-talet och fram till 1779 systematiskt spårade upp homosexuella. Ett hundratal pojkar och män avrättades genom hängning, bränning på bål, halshuggning och dränkning. Alla förvägrades begravning. Kunde inte anal penetration och ejakulation bevisas utan bara ömsesidig masturbation, blev domen fängelsestraff på upp till fyrtio år. Dessa utbrott av förföljelse tycks ha orsakats av att man upptäckte ett nätverk av homosexuella förbindelser, som man uppfattade som hotfullt.

2.4 Upplysningen.
Under upplysningstiden lanserades idén om homosexualiteten som en sjukdom. Detta gav anledning att mildra attityden mot sodomi. Man började tala om homosexuella människor som sjuka, degenererade eller perversa. Detta var någonting nytt. I och med att medicinen och psykiatrin tog sig an homosexualiteten, kom den att betraktas som en sjukdom och man upptäckte att det fanns vissa personer med fallenhet för denna degeneration, de homosexuella. Med tiden blev alltså homosexualiteten snarare en angelägenhet för läkare än för präster. Detta innebar visserligen en nedvärderande sjukdomsförklaring av homosexuella men även en betydande humanisering. I stället för att straffa och slå ihjäl de avvikande försökte man nu på olika sätt bota deras påstådda sjukdomar och degenerationer. Alla möjliga behandlingar prövades, inklusive kastration och andra drastiska ingrepp som i värsta fall innebar att patienten dog. Senare spred sig läran om sinnessjukdomarna som en egen specialitet inom medicinen: psykiatrin. Under 1800- och större delen av 1900-talet blev det denna vetenskap som kom att prägla åsikterna om homosexualitet.

Till Huvudmenyn  [1] [2] [3] [4] [5]