Tanken om att ett objekt med stor massa kan kröka ljuset är inte någon ny ideé.Den föddes redan med Einsteins relativitetsteori i början på 1900-talet. Praktiskt så prövades den inte förän slutet på första världskriget och i samband med en total solsformörkelse 1919. Ett forskarlag ledd av den brittiska astronomen Arthur Stanley, bestämde en stjärnas "normala" position i förhållande till sina grannstjärnor. Planen var att fotografera området runt solen vid tiden för förmörkelsen, då månen skymde allt ljus från solen. Alla stjärnor skulle då återfinnas vid sina normala positioner, alla utom just den stjärnan som de studerade Det visade sig att Einstein hade helt rätt, stjärnan befann sig på precis beräknat ställe.
Om Einstein hade rätt så skulle solens gravitation kröka ljuset från stjärnan Och om Einstein hade helt rätt så skulle det se ut som om stjärnan befann sig på ett speciellt ställe, precis som ekvationen förutspådde.
Bilden över till höger: På bilden kan man ana en ring av blåa fragment runt ett kompakt objekt i mitten. Dessa fragment är från en och samma galax.