Akupunktur är en del av den traditionella kinesiska medicinen,
men används även enligt andra förklaringsmodeller. Akupunktur
innebär vanligen att nålar sticks in i huden på särskilda punkter.
Akupunktur är en behandlingsmetod som använts inom den traditionella
kinesiska medicinen i tusentals år; till Sverige kom metoden på 1960-talet.
Ordet akupunktur skapades vid slutet av 1600-talet då metoden nått
Europa via Kina-missionerande jesuiter. Det kommer från de latinska
orden acus (nål) och pungere (att sticka). Det ursprungliga namnet
på akupunktur, Chen Chin, betyder stick och bränning, och metoden
skulle också kunna kallas för 'aku-moxi-terapi'.
Akupunktur innebär att bestämda punkter på kroppen stimuleras.
I dag finns flera olika sorters akupunktur som delvis baseras på olika
teoretiska förklaringsmodeller, men som också utmärks av
att olika medel för stimulering av punkterna används: nålbehandling
som är den vanliga formen av akupunktur, örtbränning (moxibustion),
vakuum (vakupunktur eller koppning), ljudvibrationer (sonopunktur),
laser-akupunktur, elektro-akupunktur m.m. Särskilda varianter är
öronakupunktur och munakupunktur. Här skall främst den traditionella
kinesiska akupunkturen beskrivas samt den västerländska varianten och
elektro-akupunktur. Moxibustion, laserterapi och koppning beskrivs under
egna rubriker. öronakupunktur återfinns under rubriken Auriculoterapi.
Traditionell kinesisk akupunktur
I Kina upptäcktes för länge sedan att stimulering av vissa punkter på
huden kunde påverka olika organ och funktioner i kroppen, och att man
på det sättet kunde reglera olika störningar.
(Samma upptäckt har för övrigt gjorts även på andra håll i världen,
vilket resulterat i olika terapier.)
Fram till i dag har ca 2 000 punkter, s.k. retnings- eller akupunkturpunkter,
upptäckts. Av dessa är 360 relativt vanliga i behandling.
Utifrån denna erfarenhet av punkternas verkan sammanställdes
teorin om ledningsbanor dem emellan, de s.k. meridianerna (chin).
I dessa kanaler flödar chi eller qi, livsenergin. Chi finns överallt i
kroppen, men är koncentrerad till meridianerna. Vid akupunkturpunkterna
når denna energi kroppsytan och är mer tillgänglig för behandling.
Avsikten med akupunkturbehandling är att påverka energiflödet
i kroppen: lösa upp energiblockeringar, leda bort överflöd av energi från
vissa områden till områden med för litet energi. Målet är att nå energetisk balans.
De tidigast kända akupunkturnålarna var gjorda av sten eller stickor.
Senare användes ben, bambu, porslin och olika metaller som t.ex. guld.
I dag brukas framför allt tunna nålar av rostfritt stål med ett litet handtag
av koppar. Ibland används också en liten hammare med flera små nålar fastsatta
på huvudet.
Akupunkturnålen sticks in till det djup där 'de qi' förnimmelsen uppstår.
De qi betyder ungefär att nå qi (chi) och är en speciell känsla som uppstår då
nålen träffar rätt på akupunkturpunkten.
Beroende på vad behandlingen syftar till - dispersering (skingrande) eller
tonifiering av energi - kan nålen stimuleras med olika roterande eller vertikala
rörelser. Ibland tas nålen bort så fort de qi uppstått, ibland får den sitta kvar en tid.
Behandling med akupunktur ges efter diagnos enligt den kinesiska medicinens
diagnostiska metoder (se Kinesisk diagnostik) och teorierna om yin och yang,
de fem elementen m.m. Det finns olika sätt att behandla med akupunktur:
från ren symtombehandling med hjälp av lokala punkter till en generell balansering
av kroppens energier, vilket är den behandlingsform som brukar kallas klassisk akupunktur.
Den traditionella akupunkturen används för förebyggande och behandling av en mängd
fysiska och psykiska problem.
Icke-traditionell akupunktur
Rubriken icke-traditionell akupunktur syftar på den modernare förklaringsmodell
av akupunkturens verkningar vid framför allt smärtlindring som i dag accepteras
inom skolmedicinen. Akupunktur i smärtlindrande syfte används i Sverige sedan 1982
i viss utsträckning inom hälso- och sjukvården och borde egentligen inte tas upp i
denna sammanställning över alternativa metoder, men det kan vara på sin plats att
betona skillnaden gentemot den traditionella kinesiska akupunkturen.
Denna senare förklaringsmodell använder sig inte av begrepp som energiflöden, yin och
yang etc. I stället förklaras akupunkturens effekter med en lokal hämning av smärtsignaler
i ryggmärgen; att inåtledande nervtrådar aktiveras varigenom omställningar i olika
smärthämmande kontrollsystem inom nervsystemet åstadkoms.
Kroppsegna smärtstillande ämnen (endorfiner) kan bildas eller frisättas och ha en
smärtstillande effekt. Dessutom antas psykologiska mekanismer utlösa signalaktivitet
i vissa nervbanor.
Akupunkturbehandling enligt dessa teorier utförs på grundval av sedvanlig diagnostik
inom den konventionella sjukvården och kan betecknas som symtombehandling.
Elektro-akupunktur
Elektro-akupunktur började användas i Kina på 1950-talet.
Nålarna används som elektroder: via skaftet appliceras elektrisk ström för att öka den stimulerande effekten. Strömmen sprider sig i vävnaderna och kan sätta igång nervimpulser
i nervtrådar även på visst avstånd från nålen.
De instrument som finns i dag för att mäta hudens elektriska motstånd kan även användas för att hitta akupunkturpunkterna - dessa har nämligen visat sig ha ett annat elektriskt motstånd än omkringliggande vävnad.
Kan akupunktur vara effektiv även när annan behandling har misslyckats/ej gett reultat?
Givetvis! Varje medicinskt system har områden inom vilka det fungerar bäst.
Akupunktur har visat sig ha mycket god effekt inom de områden där den allopatiska medicinen (skolmedicinen)inte räcker till.
Kroniska smärtor, smärtkontroll, och stressrelaterade sjukdomar är tre exempel på områden där akupunktur har visat sig ha en mycket god effekt.
Besvär som framgångrikt behandlas med Akupunktur inkluderar:
Neurologiska
 *Huvudvärk
*Migrän
*Post-operativ smärta
*Sviter efter Stroke
*Parkinsons sjukdom
*Urinblåseproblem
Muskel - skelett
Matsmältning
*Magsmärtor
*Hyperaciditet
*Kronisk diarré
*Matsmältningsbesvär
*Förstoppning
Öga, Öra, Tand
*Dålig syn, näthinneförträngning
*Katarakt (utan komplikationer)
*Tinnitus, nervös dövhet
*Tandvärk
*Värk efter tandutdragning
*Gomproblem
Andningsvägar
*Bihåleinflammation
*Förkylning
Halsfluss
*Luftrörskatarr
*Astma
Gynekologiska
Ofruktsamhet
PMS, spänningar
Menopaussymptom
Känslomässiga
Sömnlöshet
Depression
Oro
Nervositet
Neuros
Andra effekter
Ökad vitalitet och energi
Stressreducering och djup avslappning
Hudföryngring, Viktkontroll
Tobaks-, alkohol-, eller drogavvänjning.
Ökad idrottsprestation
Smärtkontroll
Stärkande av immunsystemet
Normalisering av blodtrycket
* Lista från WHO (World Health Organization),Förenta Nationerna, 1979
Laserterapi innebär användning av rent och koncentrerat
Ljus för att påverka kroppens vävnader och funktioner.
Ordet laser är de sammansatta begynnelsebokstäverna i Light
Amplification by Stimulated Emission of Radiation, vilket ungefär betyder
ljusförstärkning genom stimulerad utsändning av strålning.
En laserapparat avger en stråle rent enfärgat ljus (elektromagnetiska
vågor), där ljusvågorna har samma frekvens och våglängd
och fortplantar sig nästan parallellt. Ljuset från en laser kan
avges i form av en smal koncentrerad stråle, som kan vara antingen
kontinuerlig eller pulsad.
Lasern har utvecklats under 1900-talet, och 1960 framställdes den
första lasern för medicinsk användning. Levande celler reagerar
olika på olika sorters ljus, och lasern används i dag på
olika sätt i medicinska sammanhang:
- Skärande lasrar på 10-100 watt används som skalpell
och för att förstöra vävnader (för endast användas
av läkare och tandläkare med specialistkompetens).
- Brännande, blekande lasrar på 1-10 watt med vilka t.ex.
födelsemärken kan brännas bort.
- Biostimulerande lasrar på 1-10 milliwatt används av bl.a.
hudterapeuter för behandling av acne och ärr och av fysioterapeuter
vid idrottsskador m.m.
All laserutrustning måste vara typgodkänd av Statens Provningsanstalt
och förses där med varningsmärke och typgodkänningsnummer.
Alla lasrar, utom de svagaste av de biostimulerande, måste dessutom
vara godkända av Statens Strålskyddsinstitut (SSI).
Det finns olika lasertyper beroende på vilket eller vilka ämnen
som ingår i apparaten och som bestämmer vilken våglängd
lasern får. De som vanligen används av t.ex. hud och fysioterapeuter
är HeNe-laser (helium-neon, kontinuerligt rött ljus) och GeAs-laser
(gallium-arsenid, pulsat osynligt ljus).
Laserljuset är en form av elektromagnetisk strålning. En del
av den strålning som tränger in i kroppens vävnader omvandlas
till andra energiformer, såsom termisk (värme-), kemisk, mekanisk
eller kinetisk (rörelse-) energi. Den största delen absorberas
som värme, som kan omvandlas till rörelse. överföringen
av de elektromagnetiska vågorna från strålningen kan alltså
sätta igång olika processer i kroppen för att stimulera
läkning av olika störningar i kroppens vävnader.
Den biostimulerande lasern - den aktuella i alternativa sammanhang -
uppges ha bl.a. följande effekter på kroppen:
- ökad blodgenomströmning,
- påskyndad sårläkning och minskad ärrbildning,
- förhöjd ämnesomsättning i cellerna genom att genomsläppligheten ökas,
- led- och muskelsmärtor motverkas,
- immunförsvaret stimuleras.
Laser används också som en form av akupunkturbehandling. När
vissa delar av kroppen lider av stor brist på energi vid svårare
problem, anses det ibland inte tillräckligt med enbart nålakupunktur.
Då måste i stället kroppen tillföras energi utifrån
för att få kraft att reparera sig själv. Elektromagnetisk
strålning, som i lasern, är en form av energi som kroppen kan
ta upp. Vanligen används HeNe-laser på akupunkturpunkterna för
att tillföra dessa energi.
Auriculoterapi innebär att genom stimulering av punkter på
örat påverka delar av kroppen på reflexologisk väg.
Auriculoterapi innebär att behandla vissa punkter på ytterörat
(auricula = öronmussla), vanligen genom akupunktur eller massage. Metoden
att stimulera punkter på örat vid sjukdom är känd både
från det gamla Egypten och den traditionella kinesiska medicinen.
I den klassiska skriften Nei Ching står skrivet att alla meridianer
mäts i örat, och att det är samlingspunkten för alla
energier. I Egypten användes öronbehandling bl.a. som preventivmedelsmetod:
att skära eller sticka på vissa ställen på örat
kunde leda till sterilitet. Hippokrates nämnde öronbehandling
och ansåg att den kunde hjälpa vid ischiasvärk.
Den franske läkaren Paul Nogier myntade begreppet auriculoterapi
och utvecklade den modernare varianten av metoden på 1950- och 60-talen.
Nogier kom metoden på spåren då han upptäckte att
patienter på hans mottagning som av behandlare i Algeriet hade blivit
brända på ett visst ställe i örat mot ischiasvärk
hade blivit av med värken. Nogier började då kartlägga
sambandet mellan punkter på öronmusslan och olika organ och sjukdomstillstånd.
Han presenterade teorin att hela kroppen finns representerad i örat,
och att behandlingen verkar på reflexologisk väg. örat återspeglar
kroppen i form av ett uppochnervänt foster.
Andra franska läkare som arbetade med akupunktur intresserade sig
för Nogiers teori och fortsatte utvecklingsarbetet. I dag finns både
en fransk och en kinesisk skola inom auriculoterapin, med delvis olika punktlokalisationer
I Kina har metoden i sin nuvarande utformning använts sedan 1956. över
200 olika punkter på örat har lokaliserats, varav 73 är mest använda.
Den vanligaste behandlingsmetoden är akupunktur på örat.
Här är punkterna mindre i diameter än de akupunkturpunkter
som finns längs kroppens meridianer, samtidigt som de ligger väldigt
tätt. Punkterna i örat kan letas fram på olika sätt:
- via elektroniska instrument som ger utslag då en reflexpunkt
är elektriskt aktiv, vilket sägs indikera en störning i
motsvarande kroppsorgan,
- örat kan vara känsligt för tryck på den punkt som behöver behandlas,
- örats utseende studeras med avseende på blåsor, sprickor, röda prickar etc.
Punkterna på örat används alltså både för att ställa diagnos och för behandling.
Auriculoterapi används som en förebyggande behandling, som understödjande medel vid avgiftning
och avvänjning av olika beroendeframkallande medel samt vid smärtlindring, bedövning och behandling av störningar av olika kroppsfunktioner.
Moxibustion innebär en stimulering av akupunkturpunkter med hjälp
av värme.
Moxibustion innebär en termisk stimulering av akupunkturpunkter
och ingår i själva begreppet akupunktur - tillsammans kallas
de båda metoderna för aku-moxi-terapi. En teknik liknande moxibustion
har för övrigt använts inom den nordiska folkmedicinen.
Den kinesiska moxibustionen innebär att små koner av örten
gråbo (artemisia vulgaris) placeras på specifika akupunkturpunkter
och sedan antänds. När konen nästan brunnit ner tas den bort.
Ibland används långa, cigarrliknande stänger av gråbo
som tänds på i ena änden och sedan hålls strax ovanför
punkten. En tredje variant är att använda en speciell nål
som har en liten skål upptill, i vilken gråbo läggs och
antänds. Värmen leds då genom nålen som stuckits ner
i akupunkturpunkten. Moxibustion, som alltså innebär värmetillförsel,
används vid olika 'köldsyndrom' och medför en flyktig
men intensiv tillförsel av yang-energi.
Akupressur är att trycka på akupunkturpunkter i syfte att
påverka kroppens energiflöde.
Akupressur innebär att påverka akupunkturpunkter längs
kroppens meridianer med hjälp av tryck i stället för med
nålar, moxa (örtbränning) eller annat medel. Trycket utövas
vanligen med fingrarna.
Akupressur ingår som en del i många behandlingssystem från
Kina och Japan som har den kinesiska människobilden som grund.
Akupressur-metoden har på senare år främst utvecklats av japanska
massörer.
Det är en vanlig metod för t.ex. allmän energistimulering
och självbehandling. Några i Sverige kända metoder där
akupressur ingår som en väsentlig teknik är energimassage,
Jin Shin Do, Jin Shin Jyutsu och shiatsu.
Meridianmassage är ett sätt att söka stimulera kroppens
energiflöden genom att följa meridianernas sträckning med
händerna.
Meridianer är energiflöden i kroppen utmed vilka akupunkturpunkter
finns.
Meridianmassage innebär att man med händerna 'drar'
meridianerna, dvs. följer meridianernas sträckning från
begynnelsepunkten till slutpunkten. Om alla meridianer dras, sker detta
i en bestämd följd enligt den s.k. Organklockan (se illustrationen).
Att dra alla meridianer i sin speciella ordning används som en allmänt
energistimulerande och stärkande behandling. Meridian-massage används
även mer specifikt för att stärka eller skingra energi i
kroppen enligt diagnos ställd efter den traditionella kinesiska medicinens
teorier. Meridian-massagen kombineras ibland också med koordinerad
andning. Metoden ingår i kroppsbalansering (se denna metod). Trots
sin enkelhet i utförande, bör metoden användas med försiktighet
och sakkunnighet.
Homeopatin är ett medicinskt system som bygger på principen
att liknande botar liknande. Främst används potensierade medel
för att stimulera kroppens självhelande funktioner.
Ordet homeopati kommer från de grekiska orden homoios (liknande)
och pathos (lidande), och grundtanken i metoden är att liknande botar
liknande. Homeopatin började utvecklas under slutet av 1700-talet,
även om vissa grundläggande idéer har varit kända
tidigare i indisk och orientalisk medicin samt har nämnts av medicinska
personligheter som Hippokrates och Paracelsus.
'Genom det som är liknande uppstår sjukdom, och genom
användning av det som är liknande botas sjukdom.'
Hippokrates i 'Om människans natur'
Christian F Samuel Hahnemann (1755-1843) betecknas dock som homeopatins
grundare. Han var verksam som läkare, men blev med tiden allt mer kritisk
till element i den dåtida gängse läkekonsten, som t.ex.
flitigt bruk av åderlåtning och laxermedel. Då han arbetade
med att översätta ett medicinskt verk, noterade han att de symtom
som kinin orsakade i en frisk kropp, liknade de symtom som kininet användes
för att lindra.
Hahnemann började med praktisk forskning på området,
med utgångspunkten att bestämda substanser framkallar motsvarande
bestämda fenomen i människans kropp. Under en tjugoårsperiod
kartlades verkningssättet hos ett sjuttiotal olika ämnen från
växt-, djur- och mineralriket. Friska personer fick prova ett ämne
i taget och alla reaktioner och symtom noterades. år 1796 formulerade
Hahnemann principen similia similibus curentur (liknande botar liknande),
och år 1810 offentliggjorde han sina forskningsresultat i verket Organon
der rationellen Heilkunde.
Tanken bakom att medlen prövades (och fortfarande prövas) på
människor och inte djur är att de förstnämnda kan inregistrera
alla sina symtom, så att både fysiska och mentala verkningar
kan kartläggas.
Kartläggningen har fortsatt efter Hahnemanns tid, och i dag upptar
reviderade versioner av hans Materia Medica (läkemedelslära) ca
2 000 homeopatiska läkemedel, varav 200 är mest använda.
år 1879 utgav Constantin Hering (1800-1880) sitt verk Guiding Symptoms
baserat på 50 års klinisk praktik. Andra personer som betytt
mycket för homeopatins vidareutveckling är James Tyler Kent (18491916),
Pierre Schmidt under 1900-talet och i vår tid George Vithoulkas, verksam
i Grekland.
Homeopatin är i dag mest utvecklad i sitt hemland Tyskland, där
den utövas av såväl naturläkare (heilpraktiker) som
vanliga läkare. Metoden är också vida spridd i England,
de brittiska 'samväldesländerna', vissa andra europeiska
länder samt den amerikanska kontinenten.
Människan och sjukdomarna
Människan ses inom homeopatin som en integrerad helhet som hela tiden
fungerar på tre olika nivåer: det mentala/ själsliga planet,
det känslomässiga/psykiska samt det fysiska planet. Organismen
fungerar alltid som en helhet, vare sig den är frisk eller påverkad
av sjukdomsalstrande faktorer. En sjukdom är en avvikelse från
det normala hälsotillståndet, och inte något isolerat i
sig. Om ett stimuli är kraftigare än organismens motståndskraft,
leder det till obalans och olika symtom. Den homeopatiska medicinen grundar
hela sin terapi på en analys av subjektiva symtom - det är summan
av symtom som utgör patientens alldeles egna sjukdom, och varje sjukdomsfall
skall behandlas individuellt. Grundtanken i homeopatin är att med olika
medel stimulera kroppens självläkande förmåga.
De homeopatiska läkemedlen
De läkemedel som används inom homeopatin är vanligen potensierade,
vilket innebär att ett ämne späds ut i flera omgångar.
Man använder dock även andra slags läkemedel.
Ett ämne från växt-, djur- eller mineralriket blandas
med exempelvis alkohol eller mjölksocker. Graden av utspädning
anges i Europa vanligen med bokstaven D (deci = tiondels) och en siffra.
Undantaget är England som använder en centiskala (C). D1 innebär
utspädning till en tiondel av den ursprungliga koncentrationen. För
att få D2 späds Dl ytterligare tio gånger, osv. Vid D23
har det s.k. Avogadros tal nåtts då man inte längre kan
påvisa några molekyler av ursprungssubstansen i lösningen.
Däremot har fysikaliska förändringar i mediet vatten upptäckts
även i högre spädningar än D23.
Teorin bakom potensieringen är att verkan av ett läkemedel
är omvänt proportionellt till dess huvudbeståndsdel. Kraften
hos ett ämne ligger inte i själva substansen utan i dess mönster,
och ju mindre av ämnet som ingår, desto större är mönstrets
kraft. Det här förklaras med att någon form av energi bildas
och förstärks genom att lösningen skakas rytmiskt vid utspädningen.
Skakningen skall ske under en viss tid och under särskilda yttre förhållanden.
Man säger också att potensieringen ökar styrkan hos substansens
elektromagnetiska fält. Alla levande organismer och alla substanser
har ett elektromagnetiskt fält. En substans kan påverka människan
på två olika sätt: antingen genom direkt kemisk verkan
eller genom växelverkan mellan de elektromagnetiska fälten, förutsatt
att de resp. frekvenserna ligger tillräckligt nära varandra för
att en resonans skall kunna vara möjlig. På något sätt
överförs den ursprungliga substansens elektromagnetiska fält
till lösningens molekyler utan att dess resonansfrekvens förändras.
Inte alla läkemedel inom homeopatin är potensierade. Hering
har utvecklat nosodläran (av grekiskans noxe = skada) En nosod är
ett läkemedel som framställts av det sjukdomsframkallande ämnet.
Nosoder används vid t.ex. behandling av infektionssjukdomar och allergier.
Förfarandet liknar desensibiliseringsbehandlingen inom den vanliga
sjukvården. Nosoder används vanligen inte i Sverige.
Behandlingsprinciper
Den homeopatiska grundprincipen är, som sagt, att liknande botar liknande.
Att ämnen som kan framkalla sjukdomar också kan bota dessa, antas
bero på att dessa ämnen aktiverar kroppens försvarssystem.
Patientens försvarssystem kan bara manifestera sin aktivitet genom
att uppvisa symtom. Därför kan ett botande svar på ett homeopatiskt
läkemedel föregås av en viss 'försämring'
av symtomen, en s.k. förstförsämring. Detta kan alltså
betraktas som en önskvärd reaktion: patienten blir till en början
sämre för att därefter bli bättre. Om däremot en
ordination upprepas för ofta utan att den är påkallad, kan
försämringen vara skadlig; försvarsmekanismen kan bli överstimulerad.
Allopatiska droger (allopati = motsatsbotande), dvs. sådana som
ofta används inom skolmedicinen, ses som sjukdomsalstrande stimuli
i sig. Vad som kallas 'biverkningar' är i själva verket
tecken på att försvarsmekanismen reagerar på denna sjukdomsalstrande
påverkan. Den undertryckande verkan dessa droger har är resultatet
av att man undertrycker försvarsmekanismens bästa möjliga
svar. Detta ses inom homeopatin som en viktig faktor bakom uppkomsten och
bibehållandet av vår tids kroniska sjukdomar.
Den s.k. Herings lag innebär just att sjukdomar som inte får
en riktig (dvs. homeopatisk) behandling kan övergå från
ett akut till ett kroniskt stadium. De har också en tendens att flytta
från kroppens yttre delar till de inre organen, från mindre
till mer betydelsefulla organ, från de lägre delarna av kroppen
till de högre. En verklig läkning gåråt motsatt håll:
uppifrån och ner, de viktigaste organen får lindring först,
inifrån och ut. Den här processen innebär ofta att tidigare
sjukdomsstadier åter genomlevs.
Samtidigt som man inom homeopatin betonar att varje diagnos och behandling
måste omfatta hela kroppen, hävdar man att bara sjuka celler
reagerar på läkemedlet som ges. Anledningen är att dessas
motståndskraft är mindre och att cellernas vitala mönster
anses överensstämma med läkemedlets huvudmönster (alternativt
elektromagnetiska frekvenser). Just därför, samt på grund
av bristen på den verkliga materiella substansen i det homeopatiska
läkemedlet, är risken liten för skadliga bieffekter eller
skadliga verkningar om ett läkemedel skulle ordineras felaktigt. Trots
detta vill man helst använda sig av minsta möjliga dos av ett
medel.
För att fastställa vilket homeopatiskt medel som skall ordineras,
jämför homeopaten patientens symtombild med olika medels symtombilder
för att finna det passande. Kärnan i den homeopatiska ordinationen
är att välja det liknande medlet.
För varje medel i Materia Medica finns en beskrivning av de symtom
och tecken som förknippas med medlet i fråga, listat under kroppsliga
symtom. Där upptas även faktorer som påverkar patientens
symtom, som t.ex. typen av smärta och vad som lindrar eller försämrar
den rörelse, vila, värme, kyla, tid på dagen etc. Utöver
lokala symtom nämns också allmänna symtom som påverkar
hela personen samt uttryck relaterade till känslor och temperament.
Det är dock inte symtomet eller symtomen i sig som sedan behandlas.
Symtomen är ledtrådar - det är den bakomliggande störningen
man strävar efter att nå och behandla.
Homeopatiska medel används både vid akuta och kroniska problem.
De uppges vara särskilt verksamma vid allergier (astma och eksem),
huvudvärk, migrän, kvinnosjukdomar samt inom åldringsvården.
Däremot är de inte till lika stor hjälp vid cancer, MS och
andra sjukdomar då organ och vävnader har förstörts,
samt i de fall då patientens krafter försvagats av olika former
av missbruk och långvarig behandling med cortison, psykofarmaka, cellgifter
och strålning.
Örtmedicin - läkemedel från växtvärlden
- används inom många olika medicinska riktningar för att
stödja kroppens normala funktioner och påverka specifika skeenden
i kroppen.
Örtmedicin - phytoterapi eller fytoterapi - innebär användande
av läkemedel från växtvärlden. Att använda växter
i behandlande syfte är en urgammal företeelse. Dokument från
tusentals år f.Kr vittnar om örtmedicinens utbredning i länder
som Indien, Kina och Egypten. Många av de ca 700 läkemedel som
nämns i Ebers papyrus från ca 1 500 år f.Kr. används
än i dag som läkemedel; även penicillinet var känt i
det gamla Egypten. Örten aloe vera, som ett exempel, nämns i gamla
testamentet som hälsoblomma, och lämningar av växten har
hittats i Egyptens kungagravar. Hippokrates och andra läkare skrev
tillsammans 72 böcker kallade Hippokraterna, vari över 400 örtmediciner
omnämns. Dioscorides på 100-talet f.Kr. är författare
till ett verk som upptog 600 örter och som användes fram till
1500-talet. Under medeltiden spreds örtkännedom från klostren
i Europa. I Norden hade vikingarna en dokumenterad örtkännedom
som levt vidare i folkmedicinen.
Örtmedicinen innefattar, förutom det som vanligen menas med 'örter', även träd, ormbunkar, havstång eller
lavar, och såväl hela växter som delar används. Läkemedlen
inom fytoterapin kännetecknas av att de innehåller allt som biogenetiskt
lagrats i växten, och inte bara isolerade eller på syntetisk
väg framställda kemikalier. Många läkemedel inom den
vanliga medicinen (skolmedicinen) härstammar från växtvärlden,
men framställningssättet och även användningssättet
skiljer sig för det mesta från fytoterapin.
Örterna sägs i regel ha en adaptogen (anpassningsbar) verkan.
Med det menas att de är verksamma på vissa organfunktioner beroende
på dessas tillstånd, och de används för att understödja
nedsatta organfunktioner. Örtmedicinens syfte är framför
allt att främja de stärkande och självläkande processerna i kroppen.
Redan i Kina och Indien, och senare även i Europa, trodde man på
ett samband mellan växternas form, lukt, färg och smak och deras
medicinska verkan (den s.k. signaturläran).
Verksamma ämnen
Läkemedelsläran, materia medica, beskriver de ämnen som är
medicinskt verksamma. Det finns en rad olika verksamma beståndsdelar
i växter, uppdelade i olika kategorier. Dels innehåller växterna
de mer 'matnyttiga' ämnena som är kända från näringsfysiologin,
såsom kolhydrater, lipider (fettämnen),proteiner, vitaminer, mineraler
och spårämnen. Dels kan de innehålla följande verksamma beståndsdelar
i större eller mindre utsträckning.
Alkaloider
Kvävehaltiga och fettlösliga basiska ämnen. De tas lätt
upp i kroppen genom slemhinnorna och delvis även genom huden, däremot
inte genom magsäckens slemhinna på grund av dess sura miljö.
Väl inne i kroppen fördelas alkaloider snabbt i blodet och kommer
lätt in i de enskilda cellerna där de utövar sin verkan.
Många alkaloider är mycket verksamma och en del är giftiga.
Det finns t.ex. mer än 50 olika opiumalkaloider, varav morfin är
en.
Glykosider
Organiska ämnen som består av två ämnen: en del är
socker (glykos) och en del är något annat ämne, t.ex. alkohol.
En del glykosider är vattenlösliga, andra inte. Glykosiderna är
mycket verksamma och ibland starka gifter. Ett exempel på en glykosid
som påverkar hjärtat finns i digitalis purpurea, fingerborgsblomman.
Saponiner
De liknar glykosidernas kemiska sammansättning. De kan vara sura och
då svårlösliga eller olösliga i vatten eller neutrala,
vattenlösliga. Saponinerna bildar skum i vatten. De påverkar
slemhinnorna i kroppen och används bl.a. som slemlösande medel
vid luftrörskatarrer. De kan även främja upptagningen av
andra ämnen via slemhinnorna eller huden. Saponiner finns t.ex. i gullviva
och gullris.
Garvämnen
Kvävefria organiska ämnen som har en sammandragande effekt på
hud och slemhinnor. Genom denna verkan skapar de en skyddsbarriär mot
t.ex. infektioner och minskar vävnadens känslighet för kemisk
eller mekanisk påverkan. Garvämnena har även en lokalbedövande
effekt. De används främst för sin antiseptiska och inflammationshämmande
verkan. Ekbark innehåller mycket garvämnen.
Eteriska oljor
Flyktiga organiska ämnen av oljelik konsistens och med mer eller mindre
aromatisk doft. De är svårlösliga i vatten men utvinns med
hjälp av vattenånga. De tas lätt upp genom huden och i inandningsluften
via lungorna och genom slemhinnorna i mag-tarmkanalen. De verkar lokalt
retande och kan förbättra blodcirkulationen i hud och slemhinnor
samt har en rad andra effekter. Till exempel verkar eterisk olja i kamomill
starkt inflammationshämmande.
Bitterämnen
De har en bitter smak, och några växter med hög halt av
bitterämnen, såsom malört och kalmusrot, används för
att stimulera aptiten och främja matsmältningen.
Slemämnen
De består av sammansatta sockerarter som delvis är vattenlösliga
och sväller i vatten. De har främst en lokal inverkan på
hud och slemhinnor och kan skydda mot irritation. Linfrön och hästhov
är exempel på örter med hög halt av slemämnen
som används vid inflammationer i mag-tarmkanalen eller i luftrören.
Organiska syror
Exempel på dettta är oxalsyra och citronsyra som fungerar som
milda avföringsmedel.
Beredning
Örtmedicin kan beredas på olika sätt, beroende på
växternas verksamma ämnen och hur dessa lättast kan utvinnas
och tillgodogöras av kroppen. Det vanligaste beredningssättet
är kanske infusion, där kokande vatten hälls över örten,
varefter det hela får dra i ett visst antal minuter för att sedan
silas och drickas. Dekokt innebär att örten kokas i vatten 15-30
minuter. Även flytande extrakt eller tinkturer som bereds på
olika sätt förekommer. Beredning, dosering och tillämpningsområde
kräver noggrann sakkunnig ledning.
Bachs blomstermedicin är essenser av blommor som används
för att påverka olika sinnestillstånd.
Edward Bach (1886-1936) arbetade som läkare i England. Han noterade
i sin verksamhet att patienter med samma typ av personlighet och temperament
ofta tycktes bli hjälpta av samma läkemedel, oavsett vilka fysiska
problem de hade. Bach drog slutsatsen att det mentala och känslomässiga
tillståndet är grundorsaken till sjukdom: olika extrema sinnestillstånd
(t.ex. överdriven oro, hopplöshet, irritation) kan leda till fysiska
sjukdomar genom att de minskar motståndskraften; de kan också
förlänga sjukdomstiden och förhindra att hälsan återställs.
Bach menade att örter har en förmåga att öka individens
motståndskraft och förmedla en helande andlig kraft till kropp
och själ. Han framställde 38 olika blomessenser från vilda
växter, buskar och träd. Blommor valdes från de bästa
plantorna och placerades i en glasskål med friskt källvatten
och fick sedan stå i solen fyra timmar på den äng där de växt.
Även i dag framställs essenserna med hjälp av solljus
eller annan värme. En teori om hur essensen fungerar är att växterna
har särskilda vibrationsmönster i sina blommor eller knoppar som
kan överföras till vattnet de läggs i om det utsätts
för solljus eller värme. De helande vibrationerna förmedlas
sedan till kroppen när medlen används invärtes eller utvärtes.
De olika blomstermedlen ordineras för olika specifika sinnestillstånd.
Till exempel sägs Gorse (ärttörne) inverka på känslor
av hopplöshet, medan White Chestnut (vit kastanj) ges vid tankfullhet
förenad med ständiga oönskade oroande tankar. The Rescue Remedy är
en specialblandning sammansatt av fem essenser att användas
i olika akuta nödsituationer. En av essenserna är ingen blomessens,
utan kommer från en särskild vattenkälla.
Bachs blomstermedicin används ofta i kombination med andra behandlingsmetoder.
Den indiska ayurvediska medicinen omfattar metoder för såväl
hälso- som sjukvård. Målet är att få hela människan,
- kropp, psyke och ande - i balans.
I Indien existerar flera traditionella system för hälso- och
sjukvård och andlig utveckling sida vid sida: unani, siddha, ayurveda,
yoga m.fl. I Sverige är framför allt yoga, men på senare
tid även ayurveda representerat.
Den ayurvediska medicinen används här i landet hittills enbart
som hälsovård. Systemet har introducerats av TM-rörelsen
(transcendental meditation). Den ayurveda som förekommer här har
återupplivats resp. vidareutvecklats av TM-rörelsens ledare Maharishi
Mahesh Yogi, som grundat ett centra för ayurvedisk medicin i Noida,
norr om New Delhi.
Den ayurvediska medicinen uppstod i Indien ca 2 500 år f.Kr. 'Ayu'
är sanskrit och betyder liv, 'Veda' betyder kunskap. Ayurveda kan betecknas
som vetenskapen om livet.
Den indiska veda-filosofin hävdar att varje människa har förmågan
att nå vetskap om att det innersta jaget står i förbindelse
med alla naturlagar. När människan upplevt detta så lever
hon spontant ett liv i hälsa och glädje. Vägen mot denna
personliga erfarenhet beskrivs bl.a. i upa-veda och upanga-skrifterna; ayurveda
är en av de fyra upavedas.
Den ayurvediska medicinen utgår från ett helhetsperspektiv
på människan: hon är ett enda väsen, där kropp,
psyke och ande bildar en helhet. Människan ses i ett biologiskt, psykologiskt,
socialt och metafysiskt perspektiv. Allt måste vara i balans för
att fungera bra -det gäller såväl den inre som yttre miljön.
Den ayurvediska medicinen intresserar sig i första hand för människan;
sjukdomen kommer i andra hand. Målet är att återställa
balansen inte bara i syfte att läka sjukdomar, utan även uppnå
den perfekta hälsan. Ordet hälsa - swastha -betyder att 'vara
förankrad i självet'. Den ayurvediska medicinen är främst
inriktad på att förebygga sjukdomar.
Den teoretiska basen i den ayurvediska medicinen är mycket omfattande
och komplex, och här skall endast ett fåtal grundläggande
begrepp tas upp.
I Indien och ayurveda talas om fem grundprinciper eller element (pancha-bhuta)
- eter, luft, eld, vatten och jord - som manifesterar sig i kroppen som
tre grundläggande principer, tridosha. I grova drag går den ayurvediska
medicinen ut på att skapa balans mellan de tre doshas: vata, pitta
och kapha. Dessa doshas betecknar även fysiologiska konstitutioner
eller kroppstyper. Varje individ har alla tre doshas i sig, men en eller
ett par av dem kan dominera; sammanlagt finns 10 möjliga kroppstyper
med olika kombinationer av vata, pitta och kapha. En persons grundkonstitution
kallas för dennes prakriti.
Doshas styr alla fysiska och psykiska processer i organismen. Nedan listas
några typiska egenskaper för de olika doshas samt vad de förknippas med.
Vata
|
Pitta
|
Kapha
|
- Eter- och luftelementen
- Dynamik
- Rörelse
- Cirkulation
- Andning
- Kyla
- Nervimpulser
- Motoriska funktioner
- Viljemässiga handlingar
|
- Eld- och vattenelementen
- Värme
- Hjärta
- ämnesomsättning
- Perception
- Intelligens
- Snabbhet
- Ackumulering
- Leder de andra doshas
|
- Jord- och vattenelementen
- Styrka
- Energi
- Struktur
- Stabilisering
- Kyla
- Långsamhet
|
Enligt den ayurvediska medicinen bestämmer den individuella konstitutionen
sjukdomsbenägenheten. Således tenderar t.ex. en person med vata-konstitution
att få vata-sjukdomar. Sjukdomar klassificeras bl.a. enligt ursprung/
orsak, lokalisation och dosha.
I ayurveda intar hjärtat en särställning: det anses vara
sätet för ett nätverk av kanaler i kroppen som leder de vitala
'kroppsvätskorna'. Hjärtat anses även vara själens boning
Diagnos ställs på olika sätt. Patientens konstitutionella
och temporära tillstånd analyseras med hjälp av bl.a. grundlig
utfrågning, observation, pulsdiagnostik (nadi vigyana), palpation,
ögondiagnostik, dofter m.m. En metod heter marma och innebär bl.a.
att läkaren trycker på vissa punkter på kroppen, sammanlagt
108 stycken, för att notera eventuella reaktioner som indikerar en
störning eller skada någonstans. Enligt uppgift lär dessa
punkter överensstämma med kinesiska akupunkturpunkter.
Vilken behandling som ges beror på problemets natur:
A. Om den mentala aspekten dominerar rekommenderas ofta meditation;
Maharishi rekommenderar TM. Genom att i vaket tillstånd fokusera
uppmärksamheten kan en djup vila uppnås, som kan medföra
ökad samordning mellan medvetande, kropp och omgivning.
B. Om det är den fysiska aspekten som dominerar ordineras
ofta diet, utrensning av slaggämnen i kroppen genom exempelvis lavemang
eller olika örtpreparat för att stimulera kroppens immunförsvar.
C. Om beteendet är den dominerande aspekten ges råd
om personlig hygien, dagsrutiner etc. för att främja en återknytning
till dygnets och naturens rytmer.
D. Om det är individens förhållande till sin
omgivning som dominerar rekommenderar Maharishi en särskild meditationsteknik
(TM-Siddhi-tekniken) för att påverka det 'förenade fält' som alla
individers medvetande anses vara en del av och som utgör ett kollektivt medvetande
(se Meditation, TM).
Ett terapeutiskt system inom ayurveda som utgår från ovan
nämnda fysiologiska aspekt är Panchakarma, de fem handlingarna.
Karma betyder här en särskild handling för att driva ut föroreningar
ur kroppen och balansera doshas.
Panchakarma innefattar bl.a. oljemassage, ångbad, laxering och
dietföreskrifter.
Ett system för kosttillskott heter Rasayana. Det syftar främst
till att stärka kroppens immunförsvar.
Ayurveda innefattar även en rad rekommendationer för livets
alla områden, t.ex. vad gäller diet, sömn, etiska regler
etc.
I aromaterapi används eteriska oljor för att påverka
framför allt kroppsliga funktioner.
Aromaterapi - användande av väldoftande oljor i terapeutiskt
syfte - har gamla anor. Metoden praktiserades t.ex. i Egypten redan 3 500
år f.Kr. Den 'moderna' aromaterapin har sina rötter
i 1900-talets Frankrike och har på senare år även vidareutvecklats
i England.
I aromaterapin används eteriska oljor från läkeväxter
med olika medicinska egenskaper. De absorberas lätt genom huden vid
olika former av massage eller bad och tas upp av blod- och lymfsystemet.
Många oljor har en antibakteriell verkan. Oljorna uppges även
bidra till att påskynda ämnesomsättningen i cellerna och
motverka nedbrytningsprocesser. En del oljor används i kramplösande,
urindrivande eller allmänt stärkande syfte. Aromaterapi kallas
ibland också oljemassage.
Kroppsbalansering är ett sätt att med hjälp av muskeltester
undersöka kroppens obalanser och med hjälp av andra tekniker söka
rätta till dem.
Kroppsbalansering, Touch for Health, har utarbetats av amerikanen John
F Thie i början på 1970-talet. Metoden är en förenklad
variant av Applied Kinesiology avsedd för egenvård lekmän
emellan, men den används även av akupunktörer, kiropraktorer
och sjukgymnaster m.fl. terapeuter.
Grunden i kroppsbalansering är att man testar fram vilka muskler
som är svaga resp. starka. En avvikelse från den normala kroppshållningen
kan vara första tecknet på ett problem. Några av musklerna
anses ha samband med vissa organsystem, då de tillhör samma lymfkärl
eller akupunkturmeridian. Genom att behandla musklerna söker man behandla
även andra aspekter av kroppen.
En svag muskel stärks på olika sätt, t.ex. genom att:
- arbeta direkt med muskeln,
- hålla på akupunkturpunkter (akupressur),
- dra med fingrarna längs meridianer (meridianmassage),
- massera neurolymfatiska reflexpunkter,
- beröra neurovaskulära punkter som är reflexpunkter för blodcirkulationen, m.m.
Testningen av musklerna och rättningen av de svaga musklerna sker
i en viss ordning enligt den kinesiska femelementteorin och s.k. organklockan.
Efter avslutad rättning kan musklerna åter testas för att
se ifall önskad effekt uppnåtts och alla muskler är så
starka som de borde vara. Kroppsbalanseringen är en form av energibalansering
som syftar till att hjälpa kroppen till självhjälp.
Chakrabalansering är en healingmetod som syftar till att harmonisera
kroppens energier via dess centra, chakras.
Chakrabalanseringen bygger på de indiska tankegångarna om
att människan har en rad energicentra i kroppen, kallade chakras (chakra
= hjul, rörelse). Genom chakrasystemet tar människan in energier
- framför allt prana, livsluften - och fördelar den i kroppen.
De olika chakras, varav de sju viktigaste finns i en rad längs kroppens
mittlinje, anses ha olika vibrationer och korresponderande färger,
former och funktioner. Till exempel har hjärtchakrat, vars färg
är grön, samband med cirkulationen i kroppen och brässen
(thymuskörteln). Hjärtat betraktas också som säte för
'självet' och har med personliga egenskaper och förmågor
att göra samt kärlek.
Chakrabalansering innebär att man på uttalat energetisk väg
via healing-tekniker som exempelvis handpåläggning och färgterapi
söker balansera kroppens chakras och de därmed förbundna
fysiska och psykiska funktionerna.
Inom den kinesiska medicinen används olika diagnostiska metoder,
bl.a. puls- och tungdiagnostik.
Enligt den kinesiska medicinens synsätt är det inte sjukdom
i sig som är av primärt intresse, utan personen som uppvisar vissa
sjukdomssymtom.
Både individens konstitution och tillstånd undersöks.
Konstitutionen återspeglar utvecklingen i moderlivet och de faktorer
som påverkat fostret under den tiden, men även sådant som
påverkat utvecklingen under uppväxten. Det temporära tillståndet
kan ge information om biologiska förändringar och felfunktioner
- ofta medan de är under utveckling, innan de manifesterat sig i bestämda
problem. Den yttre formen avspeglar det inre livet - såväl tidigare
erfarenheter som framtida tendenser.
Människan påverkas hela tiden av ett otal inre och yttre faktorer:
miljöinflytanden, sociala faktorer, väder och vind, tankar och
känslor m.m. Invärtes och utvärtes betraktas som en helhet.
Varje stresstillstånd eller obalans påverkar kroppens samtliga
funktioner och kan ge sig till känna i ett karakteristiskt drag, ett
fysiskt kännetecken.
Diagnostiken syftar framför allt till att bestämma i vilken
riktning de uppvisade störningarna avviker från den optimala
funktionen, dvs. vilka faktorer som hos just denna individ framkallat vissa
störningar och hur prognosen ser ut för framtiden. Alla sjukdomar
börjar med en funktionsrubbning, och det är denna färändring
man vill upptäcka redan innan det blivit en manifest sjukdom av den.
En patient undersöks på fyra olika sätt inom traditionell
kinesisk medicin (på senare tid har även moderna diagnostiska
hjälpmedel tillkommit):
1. Att se (bo-shin)
Hållning, rörelser, benbyggnad, hudfärg etc. ger information
om patientens konstitution. Människotypen är viktig, då
det i första hand är sjukdomens 'terräng' som skall
behandlas och inte sjukdomen isolerat för sig. Detaljer i ansiktet
visar det aktuella tillståndet. Varje område och drag i ansiktet
återspeglar ett organ eller en funktion.
Ett exempel är tungdiagnostik. En frisk tunga skall vara lite fuktig,
sakna beläggning och inte darra när den sträcks fram. Genom
att observera beläggningar, skåror, tandintryck, blåsor
m.m. på olika områden av tungan kan man få en uppfattning
om olika organs och kroppsfunktioners tillstånd, som vart och ett
återspeglas på sina särskilda zoner på tungan.
2. Att Lyssna (bun-shin)
Genom att lyssna p patientens röst - klang, tonhöjd, tempo
samt eventuell hosta, hicka, rapningar etc. - kan störningar lokaliseras.
även lukt av olika utsöndringar kan ge information om problemens
karaktär.
3. Att fråga (mon-shin)
Att fråga patienten ger viktig bakgrundsinfommation samt patientens
syn på sina problem. Lika viktigt är att lyssna på det som inte sägs.
4. Att känna (setu-shin)
Ett viktigt diagnostiskt instrument är att känna på patientens
hud, muskler, på diagnostiska punkter längs akupunkturmeridianerna,
känna kroppstemperaturen och genom att ta pulsen.
Pulsdiagnostiken är den kanske främsta diagnostiska metoden
inom den kinesiska medicinen. Det är den radiala pulsen (handledspulsen)
som tas. Det finns 12 olika pulser att känna, en för varje organmeridian.
Pulsen tas med tre fingrar på varje handled, med djupt tryck för
de sex yinmeridianerna och lättare tryck för de ytligare yang
meridianerna. Vid stömingstillstånd blir pulserna oregelbundna
och olika kvaliteter kan kännas: hårdhet, stillhet, tecken på
över- och underenergi m.m. Det talas om 28 olika slags pulser som kan
kännas, med hundratals variationer. Det krävs mångårig erfarenhet
för att lära sig pulsdiagnostikens konst.
Irisdiagnostik innebär att genom studier av ögats iris söka
diagnostisera störningar i kroppen.
Irisdiagnostik - eller irisanalys - är en gammal metod omnämnd
av bl.a. Hippokrates. Den moderna irisdiagnostiken har dock sin upphovsman
i den ungerske läkaren Ignatz von Peczely, som publicerade sina rön
1881. Han studerade ögonen hos patienter som skadats och sedan opererats
och noterade förändringar av ögats iris (regnbågshinna).
Utifrån dessa samband utvecklade han en metod för att med hjälp
av tecken i iris diagnostisera sjukdomar och funktionsstörningar i
kroppen. I Sverige vidareutvecklades metoden av prästen och homeopaten
Nils Liljeqvist vid sekelskiftet. Irisdiagnostik används i dag här
i landet främst av homeopater och andra naturläkare.
Undersökning av iris bör göras med pupillen sammandragen.
Vanligen används en riktad lampa samt en förstorande lins som
hjälpmedel. Blå ögon är lättare att avläsa
än bruna. Det finns tre grundläggande tecken i iris, som alla
har sin innebörd: onaturliga färger, cirkulära ringar samt
tecken i form av fläckar eller linjer, svarta, vita eller mörka
fläckar.
En vidareutvecklad form av irisdiagnostik är Rayidmetoden, som beskrivs
under egen rubrik.
Håranalys är en metod för att mäta kroppens mineralstatus
och därigenom söka upptäcka brister eller överskott.
Grunden för metoden är att håret avspeglar kroppens intracellulära
tillstånd, dvs. vilka ämnen som tas upp resp. utsöndras
av kroppen. Med hjälp av en s.k. spektralanalys söker man mäta
mineralinnehållet i håret. Håret närmast hårbotten
anses avspegla den senaste månadens mineralstatus. Anledningen till att håret
föredras framför en blodanalys är att blodet endast avspeglar
det extracellulära tillståndet i kroppen.
Genom analysen uppges mineralbrister, kroniska tungmetallförgiftningar
och latenta sjukdomstillstånd kunna upptäckas. Behandlingen utgörs,
beroende på resultatet, av arbetsbyte, kostomläggning, vitamin-
och mineralterapi eller andra åtgärder. En mineralobalans sägs
vanligen normaliseras efter 3-6 månaders behandling.
Informationen är hämtad från
'Alternativa terapier i Sverige - en kartläggning'
utgiven av SOU 1989:62
skriven av Alternativmedicinkommittén
© Justitiedepartementet
|
