|
Det svart- och vitrandiga huvudet, den helt svarta undersidan och den gråraggiga ryggen gör grävlingen omisskännlig. Håret på rygg och sidor - som man gör rakborstar av och som man kan finna tussar av under taggtrådsstängsel - är karaktäristiska.
|
Arten finns i hela Europa utom längst i norr och på några öar i medelhavet. Hos oss har nordgränsen förflyttats åtskilligt mot norr och 1992/93 avsköts omkring 100 djur.
|
|
|
|
Grävlingens
år Både hanen och honan är könsmogna vid ett års ålder men flertalet honor föder inte ungar förrän vid två års ålder. Kullen består av 1 - 6 ungar och föds i januari-mars. Parningstiden infaller tidigt på våren och arten har alltså lång fördröjd implantation - upp till 10 månader. Dödligheten under ungarnas första sommar är hög, omkring 50%.
|
Gryten som kan vara 10-tals eller t om 100-tals år gamla har många ingångar. De sköts noga - nerrasad sand eller jord grävs ut och om hösten bäddar grävlingen för vintern med torra växtdelar.
Dessa samlas ihop i ett fång mellan frambenen och hakan varefter djuret backande drar in dom i grytet. Utanför finns sällan några bytesrester men väl toalettgropar. Dessa är öppna och ca 10 cm djupa med spillning i. Sådana finns också vid revirgränserna och spillningens revirmarkerande uppgift förstärks med sekret från analkörtlarna. De tätaste grävlingsstammarna finns framför allt i där lövskog omväxlar med odlad mark samtidigt som marken antingen är lättgrävd eller erbjuder naturliga håligheter för gryt. Men det finns även grävlingar i ren skogsterräng. Födan är mycket omväxlande. Om sommaren dominerar daggmask, insekter, sniglar, fågelägg, smådäggdjur men även igelkottar och kaninungar. Under hösten blir vegetabilier allt viktigare och bär, frukt, ollon och säd spelar stor roll för fettupplagringen inför vintern. |
|
||
|
|
||||
