Här är en uppsats jag skrivit i år (nian).

Underbart är kort

Hon stod alldeles vid avsatsen, och kikade ner i avgrunden. Det svindlande för ögonen då hon knappt kunde urskilja marken långt där nere. Hon andades djupt och placerade fötterna med tåspetsarna över kanten.

Det skulle vara så lätt. Bara att hoppa. Sedan skulle allt vara över. Få saker kunde väl vara enklare än att ta ett steg. Fast ett sådant här steg var ju så annorlunda.

Hon tog ytterligare ett andetag.

Tanken att det fanns något som kunde göra det lättare för henne hade fladdrat inuti huvudet ett bra tag nu, och även om den var idiotisk kunde hon inte släppa den. Om hon kastade sig mot ett klipputsprång istället för bara rakt ner skulle det ju gå så mycket snabbare. Dessutom skulle hon inte behöva oroa sig mer. Inte över något. Hon skulle inte bara bli fri från sin fåfänga tvekan inför hoppet, utan allt.

Allt…… hon smakade på ordet. Det var så stort. Mer är hon någonsin skulle kunna föreställa sig. Det var så overkligt. Att slippa oroa sig för hur de skulle få pengar till mat och hyran, om Kalle spelat bort alla sina besparingar, om Bertil skulle vara full och våldsam när han kom hem, om han slagit sönder något på Puben, eller kanske hamnat i gräl med någon, om Lisa kunde hålla sig borta från drogerna, om hon själv skulle få behålla jobbet när det varslades om uppsägning, vad hon skulle göra när kronofogden kom……..

Hon ruskade på huvudet och försökte tränga bort tankarna, men de naglade sig fast.

Nu skulle hon hoppa intalade hon sig själv. Hon hade ju alltid drömt om att få falla fritt från en sådan höjd. Det hade alltid varit klimax av hennes högsta drömmar. Där slutade hennes fantasi. Hon hade alltid älskat pirret i magen ända sedan hon var liten, och de få gånger hon åkt berg-och-dalbana. Det hade varit korta stunder, men underbara.

De obehagliga tankarna kom tillbaka. Kort som livet. Kort men underbart. Hon fnös för sig själv. Hennes liv hade då aldrig varit underbart, förutom då hon varit på tivoli.

Fast hade hon tagit vara på sitt liv då? Hade hon tagit de chanser som getts henne? Nej, det hade hon nog inte. Hon skulle aldrig bli något mer än ett namn på ett skattepapper eller i någon kyrkbok. När hon dog skulle man sörja henne i några år, men sedan skulle hon vara lika obetydlig som någon av de miljarder risodlare som vandrat på Kinas terrassodlingar genom seklerna. Trots att hon gått ut med högsta betyg som undersköterska. Trots att hon plågat sig igenom flera års outhärdliga lektioner, sadistiska lärare och dötrista skolböcker, och trots att hon aldrig kommit mer än tio minuter för sent, tagit ut en semesterdag för mycket, eller betalat en krona för litet i skatt. Alla år som hon varit den perfekte mönstermedborgaren hade varit till ingen nytta för henne själv.

Men hur mycket hade då inte den Kinesiske risodlaren slitit, kämpat och böjt sin rygg för att årens skördar skulle bli. Hur mycket hade han inte hukat och hur tappert hade han inte betalat sin skatt till Khanen.

Livets mening kändes allt mer avlägsen då hon stod på klippkanten.

Men nu måste hon skärpa sig! Så allvarligt var det egentligen inte. Hon hade ju sett hur man skulle göra. Det skulle vara över på några sekunder.

Hon placerade fötterna med 2/3 utanför kanten, men backade snabbt in igen. Vad höll hon på att göra? Det fanns hur mycket annat som helst att göra í världen. Varför skulle hon göra just det här? Det kändes som hennes huvud skulle koka över av obeslutsamhet.

Nu kunde hon ju inte bara backa ur! Det skulle ta oräkneliga veckor innan hon fick ett tillfälle som detta. Att vända om, åka hem till förorten och köpa en liter mjölk på vägen, och säga att man handlat. Leva som en vanlig Svensson med två s i hela sitt liv, utan att någonsin mer vara riktigt lycklig.

Hon kom plötsligt att tänka på sin mamma. Hon hade visserligen varit en börda många år av sitt liv, men det hade alltid varit mamma. Hon hade alltid varit skyddande mot fadern, när han varit påtänd och våldsam. Efteråt när han tuppat av hade modern alltid sagt "Du ska inte få det som jag. Du ska leva ditt liv och du ska först och främst bli lycklig, din man kommer på andra plats. Männen har förtryckt oss i millennier. Det är dags att någon ger tillbaka. Lova mig det."

Det hade varit många år sedan modern sagt det men kvinnan på klippkanten såg fortfarande de tunna läpparna uttala orden.

Mamman hade dock haft så fel det kunnat bli. Hennes dotter hade haft lika mycket mod, beslutsamhet, auktoritet och självförtroende som hon själv, det vill säga ingenting. Däremot var hon lika full av tålamod, medömkan och självuppoffring som modern.

När det gått upp för den då skira, slitna människan, hade hon tynat bort på ett ålderdomshem.

En tår flöt över kvinnan vid stupets kind. Till dig mamma sa hon för sig själv. För en gång skull ska jag inte vara en undergiven flicka. Hon drog efter andan.

Och hon hoppade

Luften susade runt hennes kropp och hon skrattade. När gummibanden sträcktes ut och hon flög uppåt vibrerade hon av lycka. Hon hade aldrig känt en sådan extas. Livet var nog värt att leva, även ett kort underbart ögonblick var ett ögonblick.

Och varför skulle man leva om inte för att vara lycklig.

Vid 19-tiden igår kväll fick polisen ett larm om hur en kvinna iklädd en röd tröja med texten "JAG HAR HOPPAT BUNGI", kastade sig ut från en gångbro i centrala stan. Kvinnan var inte påverkad av varken alkohol eller narkotika, och polisen misstänker inget brott. Arbetskamraterna beskriver kvinnan som en plikttrogen, men litet egen person.

Begravning med de närmast anhöriga sker i Kil kyrka onsdagen den 25 mars. TT