Här kommer min deckare, skriven när jag gick i åttan. Trevlig läsning!

En mördare smyger aldrig

tillräckligt ljudlöst

Fotstegen var ljudlösa, men ändå inte tillräckligt tysta. Inte för en mördare, fylld av ångest. Gestalten såg sig oroligt omkring och öppnade sedan sakta det vita IKEA-skåpet. Den tydliga dödskallen på burken varslade om rätt sort. Fotstegen på heltäckningsmattan var ljudlösa, när mördare, vars fotsteg vars fotsteg aldrig kunde bli tillräckligt ljudlösa, med skälvande händer bar iväg med dödens bägare. Ut i badrummet. Fram med röret. Byta innehåll. Tillbaka på sina platser.

Det var för enkelt! För lätt! Bara härifrån nu, innan någon kommer.

Gestalten som inte kunde smyga ljudlöst, hinner inte inse vad den gjort, förrän det är för sent. För sent att ändra. För sent att tänka efter. För sent att fly…….

En människa kommer att dö…..

Arnold Anderson kom hem relativt sent på fredagskvällen. Dels för att det varit lugnt och skönt när han suttit kvar ensam på kontoret, sedan resten hade åkt på kurs, men mest för att han föredrog att vara borta så lång tid som möjligt från sin bostad. Skilsmässan skulle snart träda i kraft, och då skulle han äntligen bli fri. Han skulle komma ifrån det fula huset, de eviga cocktail partyna, det fina folket och framför allt sitt huskors till fru. Efter fem års äktenskap utan barn eller någon vidare passion, hade han insett sitt misstag vid altaret, då han sagt ja till Birgitte Marita Hertha van Bratt. Han brydde sig inte om att han miste en hel del pengar. Hellre levde han i fattigdom, än med en ragata.

Han stannade utanför den ljusblå dörren till Vindilstrappan tre, och fumlade litet med sina nycklar. Då slog det honom att han var sugen på ett glas vin. I källaren fanns det ett lager med äpplevin. Syrligt, litet sött, porlande äppelvin. Han vände på klacken och gick ner till källaren. Utanför dörren stannade han och tvekade. Om han tog ett glas, skulle den där sabla kärringen säga att han var en suput. En som bara tänkte på sprit. Vidare skulle hon berätta för alla grannarna om sin fruktansvärda man som nästan supit henne ur huset. Nej, ett glas vin var inte värt så mycket.

En lätt doft av ovädrade sängkläder och obytt kattsand slog emot Arnold i farstun. Visserligen hade frun i huset kasserat sitt lilla klädföretag för ett halvt år sedan, och med det avskedat två gamla trotjänare, men enda anledningen hade varit att hon var lat. De pengar Arnold fick in räckte till det löpande, så för henne räckte det om hon tillbringade tiden framför TV:n. Städa orkade hon inte.

Arnold gick in i badrummet för att fräscha upp sig litet efter promenaden hem. Han lade märke till en underlig men bekant lukt ifrån ett av skåpen. Den kom från en rör med brustabletter.

- Men, sa han förvånat för till själv, när han kom på vad det var för något. Ett kemiskt, högts giftigt ämne i tablettform. Hur hade det hamnat här? Tänk om någon hade tagit fel burk och råkat få i sig något av det. Så slarvig brukade han inte vara.

Han bar ut röret till ett skåp i sitt arbetsrum, där han hade sina kemiska ämnen. Han var hobbykemist, och brukade tillbringa sin lediga tid med att destillera och oxidera.

Arnold rynkade pannan vid åsynen av ämnets vanliga burk. Hur hade han kunnat förväxla sina burkar så?

Han ordnade upp det och fejade litet i sitt rum, innan han gick ner på undervåningen för att äta en bit mat. Det slog honom hur tyst det var. Till och med den fula siameskattan höll tyst.

"Kärringen är nog ute i ett ärende" tänkte han förhoppningsfullt medan han letade efter någonting att äta. Om han inte mindes fel, så fanns det en falukorv i frysen i källaren. Litet ugnstekt falukorv skulle smaka bra. Arnold öppnade köksdörren till källaren. Det förvånade honom att det var tänt där. En kår av nedstämdhet for igenom honom. Hon var hemma, tanten. När han gått ett par steg nedför trappan kände han sig plötsligt illa till mods. Någonting var inte som det skulle vara. Han saktade av sina steg och stannade till sist på nedersta trappsteget och såg med fasa på det som mötte honom. Framför honom låg Hertha van Bratt, som handlöst kastad till golvet med huvudet i en röra av glasbitar, lingonsylt och blod.

Detektivbyrå Eken

Astor Lind såg med ångest på den tjocka cigarren han höll i handen. Det var pinsamt att han, en detektiv av den tuffa typen, inte kunde ta ett bloss utan att må illa. Förra firandet av det lösta fallet hade blivit en katastrof, då han hade svimmat efter att ha rökt litet av festcigarren. Astor gjorde en grimas vid minnet.

En försynt knackning på dörren avbröt honom i hans obehagliga repertoar av pinsamma stunder. Astor tittade upp och svarade:

- Ja, kom in!

En lång, mager, blek fågelskrämma gjorde entre´ eller snarare smög in. Hon var skrudad i en kolsvart fotsid klädnad, vilken gjorde henne till ett tragiskt streck.

- Är detta detektivbyrån Eken? frågade den svarta madammen nästan ljudlöst.

Astor var osäker på om hon hade sagt någonting först, men bestämde sig för att ta till en neutral fras.

- Äh. Varsågod och sitt. Finns det någonting jag kan göra för er?

Kvinnan blev plötsligt tårögd men ändå ivrig, och nästan slängde sig ner på stolen med ett halvkvävt ljud: Ni måste hjälpa mig !

Det hade tagit nästan tre timmar för Astor, att få något vettigt ur det levande liket som gästat honom. Klockan var halv fyra nu.

Astor tittade litet granskande ner i sina anteckningar. Det hade bara blivit en halv sida. Han läste tyst för sig själv:

Arnold Anderson och Hertha van Bratt ska skiljas. Endast ett par veckor innan skilsmässan träder i kraft, blir Hertha förgiftad och Arnold häktas för mord. Arnolds halvsyster blir upprörd, kollapsar, men anlitar detektivbyrån Eken.

Astor skakade på huvudet och suckade. Det här var ett komplicerat fall, och det såg inte ljust ut för denne Arnold. Han hade inget alibi, eftersom han hade varit ensam på kontoret vid tidpunkten. Ingen hade heller sett honom när han gått hem. Hans motiv var det bästa i världen, och han var väl insatt i olika gifters effekter. Dessutom hade de hans fingeravtryck på giftburken och röret med brustabletter. Som om inte det räckte hade de ett vittne. En granne hade sett honom gå ner och gå upp ur källaren utan att reagera, långt efter det att Hertha van Bratt hade tagit sitt sista andetag. Rättsläkaren hade fastställt att hon dött mellan klockan 14 och 15. Hon hade, svag efter förgiftningen, tappat en burk med lingonsylt i sitt eget huvud. Det sista hade de antagit, eftersom det inte hittat några rester av gift i Herthas kropp.

Astor bestämde sig för att först och främst ta sig en titt på dödsplatsen. Frågan var hur han skulle ta sig in. Det var det stora kruxet med att vara detektiv, man hade inte tillgång till någonting. Astor önskade emellertid aldrig att han blivit polis. Som detektiv var han en man som kunde göra hur han ville. Han behövde inte krypa under någon idiotisk padda till chef, som inte visste ett dugg om polisarbete och som aldrig kunde tänka sig en annan lösning än den han själv tänkt ut.

Astor funderade ett ögonblick, men bestämde sig snabbt. Det var lika bra att sätta igång.

Septembersolens strålar värmde knappast, men skänkte ändå ett vackert ljus över Vindilstrappan. Nedför den lilla gången, som ledde till själva trappan, kom en man gående. Han var klädd i snickarbyxor, skjorta och basker. Efter sig drog han en vagn med ett antal säckar fyllda med lök. Hans namn var Sverker Gabrielsson från Åkerby, alias Astor Lind utklädd till lökförsäljande bonde.

Han stannade och såg ut över de tre husen med adressen Vindilstrappan. På höger sida låg nr två, omgiven av en gigantisk trädgård, på andra sidan nr ett och litet längre ner nummer tre.

Astor lämnade sin vagn och började att gå ner för den ojämna trappan. Han passerade ettans grind, där namnet Herbert Lustig stod ingraverat i en blå skylt. Han fortsatte ytterligare ett par meter nerför trappan, och svängde in mellan två fallfärdiga staketstolpar. Han tittade på det Andersondska - van Brattska huset.

Det var den fulaste byggnad han någonsin sett. Halva huset hade plåt på utsidan, andra halvan trä. Det var målat rosa, med bruna karmar och ljusblå dörr. Vissa av fönstren var runda, en del var kvadratiska och tre stycken franska. På högra sidan fanns också en nybyggd omålad veranda i trä.

Astor beskådade kaoset av stilar ett par sekunder, men lyckades behärska sig och gick istället fram till polisavspärrningen och kröp under den. Han var precis på väg ner i källaren, då han hörde en hes skrikig röst bakom sig ropa: Hallå där!

Astor vände sig buttert om. Framför honom stod en gråhårig, rynkig man som var nästan 20 centimeter kortare än Astor. Han öppnade sin mun igen, och en odör av tre dagars matrester kastades i Astors ansikte.

- Vad håller ni på me´? Ser ni inte att det är en polisavspärrning här? eller är du fullkomligt blind kanske? skrek han i Astors irriterade ansikte.

- Jag letar efter en ingång. Jag säljer lök till finfina priser. Äkta svensk lök, svarade den tilltalade så tydligt han kunde.

- Jo, jo jag tackar jag. Här har en kvinna blivit mördad av sin man. Tänk om du hade gått in och förstört hela brottsplatsundersökningen! Då kanske de inte kunde fälla honom.

Astors irritation förbyttes i förhoppning. Trots mannens något motbjudande fysik och uppträdande, kunde han kanske ge honom bra upplysningar.

- Ett mord säger du ! Jag ber så mycket om ursäkt, sa han och försökte se så handfallen ut som han kunde.

Ett mord, upprepade han och backade litet bakåt, som om han var rädd för att komma nära huset.

Men de har tagit fast mördaren?

- Ja, det var rätt självklart vem som mördat henne, svarade mannen självsäkert. Han har alltid varit skum. Han tvingade sin fru att sälja sitt företag för ett par år sedan. Han tyckte att hon skulle vara hemma och passa upp på honom. Vi som arbetade för henne förlorade våra jobb. Nej Hertha var grann en gång i tiden, men Arnold förstörde henne.

Mannen hade nästan fått en nostalgisk syn i sina små grå ögonspringor. Helt plötsligt sträckte han ut handen.

- Herbert Lustig, sade han så vänligt det gick med sin hesa röst. Förlåt om jag var litet barsk förut. Det hade nog inte gjort så mycket om du gått ner i källaren förresten. Polisen har röjt undan allt.

Astor försökte dölja ett stön och en salva av förolämpningar över polisen, men sträckte fram sin hand och presenterade sig som Gabrielson från Åkerby, lökhandlare.

Fyra sidor hade det gått åt i Astors anteckningsbok. Han vände upp ett nytt papper med överskriften: Motiv.

Vad fanns det för motiv?

Självklart fanns Arnolds, pengarna, men om det inte var Arnold som var mördaren?

Hämnd, om Hertha hade haft en älskare, som hon inte ville träffa mer. Man kunde också hämnas på Arnold genom att sätta dit honom. Mördaren kunde vara sur på Hertha, men det skulle vara rätt så korkat att inte försöka göra upp det ansikte mot ansikte, innan man springer och giftmördar folk.

De mest troliga motiven var nog hämnd på Arnold eller pengar. Astor bet på sin penna, och började på nytt blad. Hur hade mördaren lagt giftet i brustablettburken? Hertha var ju alltid hemma. Eller hade hon varit borta någon gång under den senaste tiden?

Det var nog dags att ta ett litet samtal med herr Anderson.

Arnolds ögon var trötta och håret var oborstat. De otvättade kläderna satt snett, och han såg inte ut att ha ätit på flera dagar.

- Nej, jag har inga egentliga vänner, sa han lakoniskt och tittade stint rakt ut i luften. Det har min älskade fru sett till. Visserligen fanns det ett par kollegor som jag bytte ett par ord med, men sedan Hertha kom in rakt i ett viktigt möte och kallade min sekreterare hora och min chef fetmabulle, så ser dom inte på mig med vänliga ögon längre, om du förstår vad jag menar.

Astor antecknade snabbt. En halv timme med Arnold hade gett honom mer information än tre timmar med Gabriella Anderson. Han hade redan fått höra Arnolds redogörelse för vad han gjort på mordeftermiddagen, och om hans släkt och vänner.

- Herbert Lustig, känner ni honom?, frågade Astor.

- Om jag känner honom ? Jag är på något sätt hans största fiende. Sedan Hertha skrotat sitt företag, avskedat honom och lagt skulden på mig, gör han allt för att hämnas. Han var tydligen bra vän med Hertha, ända tills han miste sitt jobb. Det skulle inte förvåna mig om det var han som fick in mig i det här.

- Vet du vad han gör nu för tiden? frågade Astor, medan han skrev så att han fick kramp i armen.

- Han är förtidspensionär. Samlar tomflaskor och ser på TV, antar jag. Och spionerar på grannarna såklart. Han har klar insyn i vårt hus. Speciellt med sin fågelskådarkikare.

Astor uppfattade ironin i Arnolds röst. Denne Herr Lustig var knappast någon charmknutte. Däremot var han den som antagligen stod högst upp på listan över misstänkta. Han utgjorde till och med hela listan.

- Jag vet att det kan vara obehagligt, började Astor, men om du kunde försöka minnas vad du såg när du kom ner för trappan och upptäckte Fru Van Bratts lik. Astor pausade , och försökte läsa av Arnolds ansiktsuttryck. Han reagerade nästan inte. Om det är enklare kanske ni kan rita upp…. fortsatte Astor, och räckte fram ett block och en penna som Arnold makligt tog emot.

Astor kände sig väldig obekväm. Han visste inte vad han skulle säga. Han hatade att konfronteras med människor solo.

Det verkade nästan som om Arnold hade läst hans tankar, för han sa plötsligt:

- Jag arbetade i Afrika för "Röda Korset" under en svältkatastrof i flera år under tiden jag studerade till civilingenjör, så att se döda människor berör mig inte nämnvärt.

Reservoarpennan raspade mot blocket ett par sista gånger innan han räckte det till Astor. Denne såg kritiskt på teckningarna.

- Skulle du kunna rita ut hur glasbitarna och lingonsylten låg? frågade han.

Utan ett ord utförde Arnold begäran. När han var klar såg han upp på Astor med ansiktet fårat som en blodhunds.

- Om det kan vara till någon nytta så…. , sade han matt.

Astor granskade ivrigt Arnolds kråkor. Sakta växte en tanke fram i hans huvud.

- Är du säker på att det såg ut såhär? frågade han, långt borta i sina tankar.

- Till 95% svarade den tilltalade efter att tänkt efter en stund.

Din Älskade Penny

Kaptensgränden, ändhållplats, mässade den fyrkantiga rösten ifrån högtalaren. Sista bussen hem till Astors kvarter, var helt tom, sånär på honom själv och chauffören.

Det hade tagit tid för honom att skaffa de olika tillbehören till kvällens hemarbete. Det skulle ta ett bra tag, och vara mycket mödosamt, men trots allt kul.

Hela vardagsrummet i den lilla trean kläddes med vaxduk och tidningar. Astor gnuggade händerna.

- Ja du Ugglan, sa han till katten som satt uppflugen i en fönsterkarm. Nu börjas det.

Mitt på golvet tejpade han omsorgsfullt fast en kokosnöt, som han försvagat på vissa ställen. Ur Konsumkassen tog han fram en glasburk med Änglamarkens lingonsylt, lika stor som den Arnold beskrivit. Hans ögon glödde av förhoppning, när han släppte burken rakt på kokosnöten. Ett knak hördes då nöten sprack, och sylten forsad ut åt all håll. Han ritade snabbt ut det hela, torkade upp all sylt och gjorde om det hela flera gånger. Det skar i en liten del av hans hjärta att sylt för 106 kronor och 50 öre gick åt, men å andra sidan så stod det ett människoliv på spel.

Florence Lind hällde upp kaffe i de små vita kopparna med sommarmotiv. Hon satte sig ner på stolen mitt emot Astor och tog en av sina namnsdagsbakelser.

- Men hur kan du vara så säker på det? frågade hon tvivlande. Olika burkar kan gå sönder på olika sätt.

- Ja, men de kastar sig inte till andra sidan av ett tio meter stort rum, argumenterade Astor emot. Dessutom går inte tjocka glasburkar sönder av att man nästan tappar dem i golvet. Man måste ta i ordentligt, och drämma dem i golvet om de ska flyga och fara i tusen bitar!

- Okej Herr Store Detektiv, svarade Florence uppgivet men ändå ironiskt.

Du vinner.

Eftersom Astors kusin och enda närboende släkting, hette Daga i andranamn, hade han, dagen i ära, våldgästat henne med bakelser, ett vykort från mamman i Florida och en mängd teorier, spekulationer och nya rön i fallet van Bratt. Han brukade delge Florence alla sina fall. Hon hade en spårhunds näsa för ledtrådar och tillvägagångssätt.

Ibland ställde hon även upp som spion eller medspelare i små teatrar för att pressa vittnen.

Tystnaden lade sig medan de båda fördjupade sig i nougatbakelsens aromämnen. Johnsons Bageri kunde mycket mer än att bara baka bröd!

- Jo, sa Astor plötsligt med munnen full av marsipan och grädde. Han svalde hårt och ångrade sig att han varit så otålig, och inte njutit av bakelsen litet längre.

Skulle jag kunna få låna Christoffer litet grann. Jag skulle behöva kolla deras post, och hans skola ligger inte alltför långt därifrån….

Astor såg på sin kusins blick, och förstod att han skulle få ett nekande svar. Vad skulle han säga nu då?

- Han får bra betalt, försökte han med.

Florence’ titanmur av skepsis långt ifrån försvann, men mjuknade något.

- Det är inget farligt jobb. Han ska bara lägga ett par reklamlappar i brevlådan på sin lunchrast i ett par dagar, försäkrade Astor. Enda anledningen att jag inte gör det är att jag redan är känd i trakten. Snälla Florri, jag ska stå i en grannträdgård och vaka över honom om du vill det.

Kusinen vid andra sidan bordet grubblade litet men upphov sedan sin klara alt och sa:

- Okej då, men inga dumheter. Han är bara nio år.

Det här börjar bli enformigt nu, tänkte Christoffer. I nästan en hel vecka hade han missat fotbollsmatcherna på rasterna, och nästan kommit för sent till lektionen efteråt. Hade inte Asse lovat att ge honom en läderkula och ett par nya fotbollsskor, så skulle han nog hoppat av vid det här laget. Det var så trist att leta i folks brevlådor. Hitintills hade han bara hittat räkningar.

Han dribblade förstrött med en sten nedför ett par trappsteg, samt fintade en lyktstolpe, men tog sedan upp sina reklamlappar för UFF ur sin skolväska och lade ner papper i Vindilstrappans nummer ett och två. Han öppnade treans brevlåda och lade försiktigt ner en tredje lapp. Han skulle precis till att stänga, då han lade märke till ett rosa kuvert med hjärtan på i lådan. Som avsändare såg det ut att stå någonting med Din älskade. Det ringde en klocka inom Christoffer. Var det inte det här Asse hade sagt att han skulle titta efter? Crille stack ner handen i lådan och grep tag i kuvertet. Han skulle just lyfta upp det då han hörde en röst skrika bakom sig.

- Hallå där! Vad gör du unge?

Christoffer hann precis vända sig om innan en gubbe kom struttande ner för trappan, och innan Crille hunnit blinka, så grep en hårig hand honom runt armen. Christoffer flämtade till.

- Hörrudu pojkvasker, vad gör du i folks brevlådor?

- Ja..jag delar ut re..reklam, stammade Christoffer helt förstummad av de plötsliga förebråelserna.

Den tillskyndade mannen hämtade andan litet efter springturen nedför, på nästan tio meter, sedan kom nästa attack.

- Tre dagar, tre dagar har du gått här, exakt klockan tolv och trettio varje dag, och rotat i folks brevlådor, skrek han rakt i ansiktet på pojken, som nästan hade tårar i ögonen.

Gubben ryckte upp Crilles hand ur brevlådan så att den slog emot locket med en smäll. Han kramade fortfarande det rosa kuvertet mellan sina fingrar.

Jaså, du har snott ett brev nu också. Ja, nu för tiden kan man inte ens ha en brevlåda utan lås om man inte vill bli bestulen. Hade det varit när jag var liten…..

Niagarafallet av bannor slutade abrupt när en figur kom gående uppför trappan, klädd i basker och snickarbyxor. På ryggen bar han en säck med lök. Greppet om Christoffers arm blev lösare. Kvickt ryckte han sin ryggsäck ur gubbens händer och rusade bort genom en trädgård.

Astor stannade kvar, och såg frågande på den något överrumplade gamle mannen.

- Nämen goddag igen! sade Astor med låtsad käckhet. Han tyckte inte om Herbert Lustig, det var helt klart. Han hoppades att Christoffer var okej.

-Dagens ungdom, muttrade Herbert, som om det förklarade allt. Herbert kliade sig i sitt feta hår och tittade ner i Vindilstrappans tredje brevlåda, grymtande för sigsjälv. Han tog ingen som helst notis om Astor. Denne trodde nästan att han blivit osynlig.

Astor vecklade ut pappret. Han var full av förväntningar, och nervositet; tänk om det inte var betydelsefullt! Tänk om det här brevet var fullkomligt ointressant!

Han läste högt:

Kära Arnie

Det är knappt att jag kan bärga mig tills jag får träffa dig igen.

Då kan vi äntligen fira vårt femårsjubileum av vårt förhållande.

Jag längtar tills den dag då vi kan leva ostört och öppet. Älskade

Arnie, jag vill ha dig här nu. Kan du aldrig bli kvitt din kärring.

Jag börjar nästan bli desperat. Jag kan nog gå med på vad som

helst snart, bara jag får träffa dig, min älskade Arnie.

Vi ses snart älskling

Din älskade Penny

Florence höjde någon millimeter på ögonbrynen. Rörelsen i hennes stränga ansikte verkade som från vindstilla till orkan.

- Det där, sa hon tvivlande. Var Christoffer tvungen att bli utskälld för det där!

- Vadå "det där" sade Astor häpet. Själv hade han blivit inspirerad av högläsningen. Nu kanske han hade ett garnnystan med hela trådar, som inte var avklippta överallt, att gå efter.

Hör du inte vad mycket bluff det är. Allt finns med. Någon vill få all misstankar på Arnold…..

Florence suckade tungt.

- Du, sa hon litet trött, det är du som är detektiven, inte jag. Jag har mycket att göra. Jag ska ha tre visningar i morgon, och jag måste läsa på litet om huset. Du får faktiskt ta och åka hem nu.

- Ja visst, sa han nästan lika nedslaget. Kan jag säga hej till Crille innan jag går?

- Om du vill så, mumlade hon, medan hon satte sig vid sitt stora skrivbord av ek.

Ständigt dessa visningar! Det var alltid visningar av hus, som Florence inte visste ett dyft om, tänkte Astor medan han vandrade upp för trappan till Christoffers rum. Tredjeklassaren satt på golvet och sorterade fotbollsbilder.

- Hej Crille sa Astor med en farbrors röst full av omtanke.

- Hej Asse, sa Christoffer glatt. Astor blev med ens litet lättad. Pojken var inte sur på honom.

- Jag tänkte gå nu, skulle man kunna få en kram?

Christoffer gav honom en kram full av värme. Astor tyckte synd om honom. Att växa upp utan pappa var nog inte alltför lätt. Inte ens om man hade Florence till mamma och ett arv som väntade när man blev myndig.

Astor råkade få syn på Christoffers hand.

- Vad har hänt med din hand? frågade han. Slog du dig så illa när du kom emot brevlådan?

- Nej, jag fastnade i ett par buskar när jag sprang genom en trädgård. Han sänkte sin röst till en viskande ton. Mamma han inte fått veta något ännu. Jag tappade min klocka.

- I vilken trädgård? undrade Astor.

- Den med det fula huset. När får jag min läderkula? Killarna i skolan vill se den.

Astor log litet. En fotboll var visst viktigare än ett mordfall, tänkte han.

En tygbit

Astor gick med raska steg från busshållplatsen. Han måste skynda sig. Om en timme skulle han möta Crille vid fotbollsaffären, och han ville ha med sig den bortappade klockan som en överraskning. Hoppas bara nu att peruken och kläderna tjänade sitt syfte, så att Herbert inte skulle känna igen honom. Senast hade han klarat sig undan med ett par misstänksamma frågor. Gubben hade väl undrat över att en lökförsäljare kommit till samma plats två gånger. Han var både en hök och ett kattdjur, Herbert. Ständigt övervakande och beredd till anfall.

Astor passerade Vindilsplatsen, en liten stenbelagd plätt i en vägkorsning. Till höger om honom låg nu Arnolds fula boning. Det var folktomt på gatan, så han tog sig friheten att kravla sig över staketet in till trädgården. Väl innanför stannade han och betraktade den oomskötta trädgården. Mot grannträdgården fanns en häck av cypresser. De kunde knappast riva av en klocka. Litet längre bort, intill huset, såg han däremot en rosenrabatt. Nu började det brännas. Med ett par långa kliv var han där och började leta runt buskarna.

Där låg ju klockan och vilade, alldeles intill ett källarfönster. Han rafsade snabbt åt sig den, och tänkte vända, då en tanke slog honom, och han tittade in genom fönstret. Nej, inte jobba nu. Han hade ju faktiskt lovat att köpa en fotboll. Astor vände sig för att gå, men tvekade. Här hade han en fantastisk chans, inte kunde han sinka den. I nästan fem sekunder stod han och funderade på vad han skulle göra. Han var faktiskt på väg att gå, då något glimtade till i hans ögonvrå. Det var ett fotsteg i jorden litet längre bort. Det var för stort för att ha varit Christoffers, men för smalt för att vara hans eget. Astor tog ett steg närmare. Jo något hängde i törnen bredvid. En bit svart tyg! Astor skulle böja sig fram och ta trasan, då han hörde en välkänd röst ropa "Hallå! Någon där", varefter han hörde steg närma sig.

- Sabla Gubbe, mumlade Astor för sig själv.

Han såg sig om efter en flyktväg. Blicken fastnade på fönstret. Det var inte hakat inifrån! Han pillade förvånansvärt snabbt upp det och lyckades precis kravla sig in.

Medan han tryckte sig mot väggen försökte han kväva sitt bultande hjärta och snabba andedräkt. Han var i alla fall trettiofyra år tänkte han för sig själv, som bortförklaring till sin dåliga kondition. Utanför hördes Herberts fotsteg i rabatten och hans rop.

Astor såg sig om i källarrummet. Att det användes för förvaring, var inte svårt att upptäcka. Allting täcktes dessutom av ett tjock lager av damm. Det enda sättet att ta sig fram, var att krypa på golvet, mellan bordsben och krattor. Men här låg inte dammet fint och slätt. Ett spår av rent golv gick fram till dörren i andra änden av rummet.

Astors hjärna började koka av upphetsning. Här var han med en mördares flyktväg i sina händer! Ytterligare ett bevis på att mördaren varit närvarande vid dödsögonblicket.

Astor kom fram till dörren. Olåst såklart. Nästa rum var stort, med en polisavspärrning vid högra väggen. Hela rummet var renstädat, förutom en silhuett av en människa i vit tejp inom de rödgula plastbanden.

- Penny ? vad då Penny? Jag har aldrig hört talas om någon som heter så. Arnolds röst lät dyster, men uppriktig.

- Så du påstår att du aldrig blivit tilltalad "Arnie" heller? sa Astor med en pressande ton.

Det blev tyst i luren en stund, men sedan fortsatte Arnold.

- Vad har det här med saken att göra? Det var ju nästan tjugo år sedan!

Astor skulle just till att svara, men Arnold fortsatte upprört.

Ni har inget att göra med mitt privatliv! Ingen har bett er att snoka! Bara lämna mig i fred!

Luren dängdes på i andra änden. Astor stönade. Om åtminstone någon kunde vara litet medhjälpsam någon gång. Framför honom hade han sitt anteckningsblock med en lista av frågor, vilka han inte hade en aning om svaret på.

Vem var Penny? Vad hade hänt för tjugo år sedan? Varför var Herbert så misstänksam? och Vem hade krupit på golvet genom Arnolds källarförråd?

Astor suckade. Denna situation, som inträffade varje gång han löste ett fall, var det han hatade inom sitt yrke. Men det kanske också var det som var tjusningen.

Om han skulle ha fått göra en önskelista över de ledtrådar han skulle vilja ha, var det först och främst en komplett redovisning av Herbert Lustigs liv, och sedan en timme-för-timme-rapport för vad som hänt på Vindilstrappan de senaste veckorna. Som en blixt från klar himmel kom hans ide´. Att han inte kommit på det förut. Båda de sakerna fanns ju på samma plats!

- Goddag Herr Lustig, jag heter John Haldin, och kommer från Expressen. Jag skulle vilja göra en intervju med er angående mordet i grannhuset. Skulle det kunna gå för sig?

Herbert stod i dörrposten i nätundertröja och ett par byxor som säkerligen inte hade varit tvättade på månader. Han betraktade kritiskt den oberäknade gästen. Ha verkade knappast överförtjust.

- Ja visst, för all del kom in, sade han med endast plikttrogen artighet.

Astor började nästan tro att mannen känt igen honom, och han fasade inför en eventuell demaskering och polisanmälan.

De gick in i huset under en tryckt pinsam tystnad.

- Finns det någonstans vi kan sitta ned och prata, sade Astor, medan han diskret iakttog röran i huset.

- Ja då, svarade ägaren nästan besvärat, och röjde undan ett par gamla tidningar och kaffekoppar.

- Ni är den närmsta grannen, antar jag. Huset mittemot är till salu vad jag vet, sade Astor för att försöka lätta upp stämningen.

Den andre mumlade något entonigt till svar Nu hade han tydligen blivit stött tänkte Astor.

- Ja, vi kanske ska börja då, fortsatte den tillfällige journalisten. Han tog upp ett anteckningsblock, och försökte se lika påflugen ut som en journalist.

Hur skulle ni vilja beskriva personerna i dramat, Arnold Andersson och Hertha van Bratt?

- Hertha ingen dålig kvinna alls, började Herbert, med en röst som förde tankarna till en ohyvlad ekplanka. Men hon var alldeles för svag, fortsatte han högtidligt. Det var ju inte hennes fel, jag menar Arnold tvingade henne till allt. Hon fick inte arbeta, eftersom hon var tvungen att sköta huset perfekt, om inte Arnold skulle explodera. Jag pratade ofta med henne. Hon var alltid sorgsen.

Herbert verkade ha blivit uppmuntrad av frågan. Han såg inte alls lika trumpen ut nu.

- Ni säger att Arnold tvingade Hertha till allt möjligt. Deras förhållande var inte speciellt bra med andra ord? frågade Astor med så viktig röst han förmådde framställa.

- Bra förhållande? Knappast. Hertha berättade ofta för mig. Hon skulle nog aldrig sökt upp mig om inte det varit så illa som det var. Hon behövde någon att prata med.

- Arbetade ni inte för Fru van Bratt ? frågade Astor

- Jo, men som jag sa, hon fick inte arbeta för Arnold, så för ett par år sedan lade hon ner sin klädfirma, och jag blev arbetslös.

- Ni är helt övertygad om att det är Arnold som är skyldig?

- Ja, jag är helt övertygad om det. Vem skulle det annars vara?

- Ni har alltså inte sett något misstänksamt häromkring den senaste tiden?

Astor irriterade sig på sig själv att han hela tiden frågade med påståenden.

- Jodå, en hel del. En liten unge har sprungit omkring här. En blivande ligist skulle jag kunna tro Han påstod att han delade ut reklam, men jag såg flera gånger att han stal brev. Senast tog han en hel bunt. Bland annat det där kärleksbrevet.

- Vad då för kärleksbrev? frågade Astor

- Det från Arnolds älskarinna.

- Det har polisen inte hört någonting om

Herbert blev med ens tyst.

Astor kände för att säga något synnerligen ohövligt till den äcklige gubben framför sig, som satt och ljög honom rakt upp i ansiktet, men han bet ihop och antecknade.

Plötsligt ringde telefonen, med en lång ihållande signal. Astor flög nästan en meter upp i luften. Herbert lämnade rummet, och gick upp en trappa för att svara. Astor irriterade sig visserligen på att idioten bara hade en telefon i huset, men var också innerligt tacksam för det. Snabb och systematisk började han leta igenom de lådor, hyllor, och lektyrhögar. Överallt där det kunde finnas en lapp, almanacka eller någonting annat som kunde vara värt en granskning. Han hörde ett par avmätta avskedsfraser ifrån våningen ovanför. Som sista försök drog han fram en låda, längst ner i liten byrå. Bara postnummerkatalogen och en liten bok! Luren där uppe lades på. Steg i trappan. Upp med boken! Vad står det? Tunga steg i trappan. Sidorna fastnar . Dunk Bonk i trappan.

Här står det Arnold! De sista trappstegen nu. Stäng lådan. Han är i rummet! Göm boken!

- Ursäkta mig herr...öh

- Haldin, fyllde Astor i och försökte gömma boken under sitt anteckningsblock.

- Ja, herr Haldin, jag tror att ni måste gå nu. Det var min son som ringde. Hans plan landar om en timme, så jag måste till flygplatsen.

- Jaså, ja men tack ska ni ha för den här intervjun, herr Lustig. Astor lade snabbt ner blocket i sin väska.

- Ja, tack ska ni ha själv, sa Herbert i en avmätt och avvisande ton, samtidigt som han öppnade dörren.

Fredag 4:e september

07:30 Arnold går hemifrån

08:00 Hertha går upp

11:35 Hertha sätter sig framför televisionen

15:15 Hertha tar ett bad

16:30 Arnold hemma

17:00Arnold och Hertha har grälar.

Väskor står packade

21:45 Arnold lägger sig

23:50 Hertha lägger sig

Astor läste den gammalmodiga stilen i blyerts. Han var visserligen fascinerad att en människa kände ett sådant behov av att bevaka andra människor, och dessutom genomförde det med sådan noggrannhet. Dag efter dag, händelse efter händelse fanns nedtecknade i boken. Ett år av vad Arnold, Hertha, de gamla ägarna till Vindilstrappan två och allmänt passerande människor hade gjort, och när.

Han fortsatte:

Lördag 5:e september

05:30 Arnold och Hertha grälar

06:10 De ger sig iväg tillsammans med tre väskor

10:30 Grannens katt och en hund stör friden

12:25 Bekant person kommer till huset. Låser upp med nyckel. Rör sig i huset. Verkar göra någonting med blommorna. Försvinner på övervåningen.

13:05 Personen, har sett den förut, ger sig av. Går ner för trappan

Astor hajade till. Åkte det berömda paret iväg? Det hade han aldrig hört talas om.

Att den där Arnold aldrig kunde vara litet hjälpsam.

En bekant person, som kom och gick den enda dag på flera månader innan mordet, som huset varit tomt.

Vem hade dessutom en nyckel? Det kunde ju vara en av Herthas vänner, som fått i uppdrag att kolla av huset under tiden de var borta, men skulle någon av dem vilja mörda henne? Han hade helt klart en alldeles för liten inblick i deras umgängesliv. I Herberts bok hade han berättat om hur Hertha kom förbi och berättade diverse mer eller mindre troliga saker. Här fanns ytterligare en möjlighet. Om Hertha kommit förbi, kunde Herbert lätteligen ha förgiftat henne, genom att bjuda på något med gift i.

Brevet dessutom. Han hade ju det. Hur visste Herbert att det var ett kärleksbrev från en älskarinna? Kunde han ha skrivit det för att lägga skulden ännu mer på Arnold. Och vad var det egentligen som sa att Arnold inte var mördaren? Egentligen bara Gabriella, och hans intuition. Arnold var inte den typen som mördade.

Astor suckade tungt. Han började läsa igen. Kanske skulle det stå något hjälpande om morddagen, den elfte september. Han bläddrade 6:e, 7:e, 8:e, 9:e och tionde. Han vände blad, och tittade rakt in i pärmen på boken.

Astor frambringade ett halvkvävt stön. Handfallet vände han tillbaka till den tionde. Hans blick föll på ordet "mäklare".

14:25 Mäklaren hade visning av Vindilst. 2

Mäklare!

- Vindilstrappan två sa du, ja det kan jag väl kolla upp, sade Florence nonchalant.

- Man tackar så mycket fröken Mäklare, sade Astor i en skämtsamt artig ton. Kan jag få svar i morgon, eller hur lång tid skulle ni tro att det kunna ta?

Florence tittade på sin klocka.

- Tja, det är inte alltför mycket folk på nätet just nu. Tio minuter, en kvart kanske.

- Jaha, sade Astor och försökte att låtsas som ingenting.

Det här med datorer och Internet var inte riktigt hans grej. Han hade ett tag lånat en dator av en kollega som berättat hur bra det var med dessa maskiner. I en vecka hade han suttit och spelat MS röj, och faktiskt kommit med på Datatidningen 20- I-topplista för de snabbaste röjningarna. Jodå, datorer var kul, men blev litet långtråkiga i längden.

Florence slängde upp sin lilla portabla dator på köksbordet och knappade sig ut på världen största nät. Astor stod och såg på medan hans kusins händer flög över tangent bordet och till slut fick fram en lista på de lediga hus som fanns.

- Få se nu mumlade hon, Vikvägen, Vilhelmsgatan, Vindilstrappan. Få se nu, mäklare Karin West-Olsson. Florence tittade upp på honom.

- Känner du henne bra? Astor kände ett visst hopp som började brinna inom honom.

- Ja, svarade hon glatt, hon är min bästa arbetskamrat.

En mördare lämnar alltid spår

Astor läste på skylten utanför arbetsrummet. En snygg stil. Litet svängigt det där med West-Olsson. Han knackade. En glad röst med en underbar, sjungande, skånsk dialekt inifrån rummet, bad honom att komma in.

Kontoret i blått och grått var mycket behagligt och smakfullt inrett. På andra sidan om ett pampigt skrivbord satt en kvinna med ett knappast vackert, men intellektuellt utseende. Astor tyckte om Karin West –Olsson från första ögonblicket han såg henne.

- God dag, sade kontorsinnehavaren och skakade hand med gästen. Florri sa att ni hade ett par frågor. Är det sant att ni e´ privatdetektiv? skorrade hon på ett flicklikt sätt.

- Ja, god dag, sa Astor. Han kände sig nästan litet generad. Jo, det skulle vara snällt om jag fick störa er med ett par frågor om den elfte september. Jag tror att ni hade visning då.

- Visning har jag nästan varje dag. Vilken adress var det?

- Öhh, Vindilstrappan två.

Karin tog efter en stunds letande fram ett papper ur en av sina lådor.

- Ja , jo det kommer jag ihåg. Det var någon djävla gubbe som kom och frågade vad vi höll på med. Han var helmystisk. Jag såg honom en gång senare då jag var där. Han gick och tittade i allas brevlådor, halvsjöng hon.

Astor antecknade, mest för syns skull.

- Såg ni något annan misstänkt? Hörde ni något?

- Nja, inte som jag kan komma på direkt.

- Allt ni kan komma på. Det kan vara viktigt. Folk som passerade, någon bil som stannade. Allt.

- Om du vill att jag ska säga allt jag såg, så…Ja, jag kan ju inte vara helt säker. Det var ett tag sedan. Men jag lade märke till en sak. Det var en sak till som jag lade märke till. Jag hörde ett himla liv i källaren i huset mittemot tvåan, så jag gick in i trädgården och ropade Hallå. Sedan såg jag en person som sprang iväg genom trädgården.

- Skulle ni kunna beskriva människan? Frågade Astor, med händer skakande av iver.

- Ja, jag kommer ihåg rätt bra tror jag. Vänta litet så ska rita upp ´na

Karin tog fram papper och penna. Astor jublade inombords.

Telefonen ringde på Detektivbyrån Ekens kontor. Astor tvekade någon sekund om han skulle ta det, när han satt så skönt i sin stol, men hans plikttrogenhet övertalade honom.

- Detektivbyrå Eken, Astor

- Öhm hej igen Astor, hördes en röst säga långt borta. Telefonledningarna på Skogsholmens fängelse var inte de bästa.

- Hej igen Arnold, svarade den tilltalade med en så neutral röst som möjligt.

- Jo, jag skulle vilja be om ursäkt för senast, jag blev litet överilad. Ett par idioter till konstaplar hade pressat mig, så jag var inte vid mitt bästa humör. Hur går det med utredningen. Finns det något hopp. Arnolds röst var visserligen saktmodig, men inte helt uppgiven.

- Ja, det går rätt så bra faktiskt. Men ni skulle kunna vara till stor hjälp tror jag, om ni bara ville vara litet samarbetsvillig.

- Ja, jag ber så mycket om ursäkt från förra gången. Om det är Penny du undrar om, så var det en tragisk historia för tjugo år sedan, innan jag hade träffat Hertha. Polisen fick det ur mig i alla fall så jag tror inte att det spelar någon roll om ni får veta det nu. Penny var en tjuv, och hon tog mig med på den ena stölden efter den andra. Jag blev efterlyst och åkte fast. Men de kunde aldrig fälla mig. Däremot tjallade jag en massa om Penny. Hon åkte i fängelse på mitt vittnesmål. Jag har alltid haft dåligt samvete för det. Jag var bara tjugo år då. Jag försökte rafsa bort mitt samvete genom att resa till Afrika, men jag minns henne fortfarande.

- Allt kommer nog att gå bra, Arnold, sa Astor lugnt, innan han lade på luren.

En knackning hördes på dörren. Astor hade hört den en gång förut. Den dag då han för första gången hört talas om Arnold Anderson och hans mördade fru.

- Kom in, sa han vänligt. Dörren svängdes upp, och damen i svart, alias Gabriella Anderson kom in. Sätt er ned fröken, fortsatte han, om än ännu vänligare

- Herr Lind ville mig något, sade hon med sin ljusa röst.

- Ja, sade Astor litet sorgset. Jag tror att jag funnit lösningen på det uppdrag ni anförtrott mig.

Det bleka magra ansiktet på andra sidan skrivbordet sken upp något.

- Ja… jaha, viskade hon frågande. Är det inte bra? Ni verkar så sorgsen.

- Jag är ledsen för er skull. Ni är en egentligen bra människa, och det är synd att något sådant här ska hända er. Hertha var ingen bra människa, men hon var likväl en människa, och hennes liv har lika stor betydelse inför lagen, såsom någon annans. Detsamma gäller Arnold. Hans liv är för värdefullt för att slösas bort i något fängelse.

Astor pausade. Gabriellas ansikte var fortfarande oförstående, men hennes ögon var tårfyllda, och hon såg nervös ut. Astor fortsatte innan hon hann säga någonting.

- Mordet var väl uttänkt av er. Allt passade så väl in för att lägga skulden på din bror. Precis innan skilsmässan, alla pengarna han skulle bli av med, att han inte fick något alibi…Ni gjorde allt lugnt och försiktigt och trodde kanske inte att någon såg er, men jag har många vittnen, b l a en mäklare. Ni trodde kanske att ingen skulle misstänka er när Arnold var där så lägligt.

Hittills hade Gabriella behärskat sig, men längre klarade hon inte.

- D..det var inte me…meningen att han skulle få sk..ulden, stammade hon mellan hulkningarna och alla de tårar som rann ner för hennes ansikte, ner i knät, där de bildade en stor pöl på den svarta bommulskjolen.

Astor satt tyst och väntade medan kvinnan lugnade sig.

- Ni kanske vill berätta själv istället.

Hon svarade inte, men nickade. Hon försökte torka sina tårar och berätta.

- Hon var nästan djävulen själv den där kvinnan. Inte bara det att hon förstörde Arnold och hans liv, hon förstörde även mitt. Jag kan inte berätta allt hon gjorde, men trots att hon spred rykten och ständigt var oförskämd, stod jag ut med det, eftersom jag trodde att Arnold älskade henne.

Gabriella tog en paus och snöt sig, sedan fortsatte hon.

När Arnold berättade att de skulle skiljas, blev jag faktiskt förvånad, men sedan arg över att jag hade stått ut med henne, utan anledning. Jag blev helt upplåst av tanken på hur mycket jag blivit sårad av henne. När ragatan dessutom berättade om ett par av mina misstag i livet, för min pojkvän, bestämde jag mig för att göra något radikalt. Jag förstår inte hur jag kunde göra det, men jag var så besatt av hat mot den där kärringen. Till en början var det bara meningen att ge henne ett par hemska dagar med magproblem och uppkastningar, men när jag fick reda på att det var så lätt att se till att hon vandrade vidare så….

Det tjocka i Gabriellas hals kvävde hennes ord, men hon fortsatte tappert och målinriktat.

Jag gick och väntade på ett tillfälle länge, tills jag en dag för ett par veckor sedan fick i uppdrag att vattna blommorna hemma hos Arnold. De skulle resa bort över en helg. Jag tänkte egentligen inte på vad jag gjorde, jag liksom utförde ett uppdrag , som jag föresatt mig. Att byta hennes tabletter mot gift var så enkelt. Efteråt gick jag som i trance. Jag väntade bara på att polisen skulle hämta mig vilken dag som helst. Men en vecka gick, och hon dog inte. Jag greps av någon slags panik. Om någon skulle upptäcka det, och då skulle väl jag…

Ordförrådet tog på något sätt slut, och den tårdränkta madonnan tittade ner i sitt knä, där de magra händerna låg och skälvde. Astor skulle till att säga någonting, men Gabriella tog åter upp sin stämma.

Jag gick dit en dag, kanske inte helt beslutsam, kanske mest för att se vad som stod på. Jag såg Hertha gå ner i källaren, och jag följde efter. Jag sade hej till henne, men hon bara såg överlägset på mig och undrade vad jag gjorde i hennes hus. Jag sa att jag sökte Arnold, men hon snäste att jag borde veta att han inte var hemma vid den här tiden, och att jag skulle dra hem till min djungelapa till pojkvän. Då bara..det går inte att beskriva..det brast i mig. Arnold kanske kunde stå ut, han hade valt detta liv, men inte jag. Hon kunde inte säga så om Mwabwe! Hon kunde inte det! Jag kände att jag bara ville klösa, riva och slå henne. Jag slet åt mig ett vedträ och slog henne så hårt i huvudet jag kunde. Jag blev helt galen och löpte amok. Jag sparkade på hennes huvud, och sedan såg jag ju en burk med lingonsylt på en hylla. Jag ville verklige förnedra henne för allt hon gjort. Leva ut allt mitt hat så jag tog den och kastade den i hennes hu…..

Tårarna hade blivit fler och fler. Nu kunde hon inte hålla emot mer. Hon exploderade i ett vattenfall av tårar.

Astor fortsatte berättelsen. Sedan hörde ni rop och steg utanför, när mäklaren kom gående. Ni flydde genom förrådsrummet. Gabriella nickade där hon gråtande satt ihopkrupen på stolen.

Ni fortsatte ut genom fönstret, men fastnade i rosenrabatten, och lämnade kvar en bit tyg, fortsatte Astor obarmhärtigt.

Gabriella forsatte gråta, men hämtade sig efter ett par minuter.

- Ska vi gå då? frågade Astor

- Vart? frågade hon häftigt

- Till polisen

Den 30 åriga kvinnan i stolen mittemot honom försökte torka sina tårar, och nickade.

- Finns det någon WC, frågade hon och försökte se värdig ut.

- Ja bakom skynket, sade Astor och pekade mot ett stort tygstycke, vilket dolde en dörr.

Gabriella försvann bakom det, och Astor reste sig för att ta sin jacka. Då han hörde dörren till toaletten låsas stelnade han till, och greps av fruktan. En nyss avslöjad mörderska i det tillståndet ensam på en toalett!

En sekund senare hörde han ett skott därinifrån.

- Gabriella! skrek han förtvivlat, och försökte dyrka upp låset. Gabriella!

Han måttade en kraftig spark mot dörren, och den gled upp. Nersegnad på golvet, låg en mager, svart, blek gestalt. Från ena tinningen kom en röd vätska rinnande som sakta bildade en liten pöl.

Ty en mördare kan inte vara tillräckligt tyst. Ett mord kan inte vara för lätt. Ett mord kan inte ändras. En mördare lämnar alltid spår. En mördare vars fotsteg inte var ljudlösa nog finns inte mer. En mördare som inte smög tillräckligt tyst, kan ej heller ändra det.