1. Inledning

"Teorin är den nödvändiga förutsättningen för praktiken, och den drar lärdomarna av praktiken. Teori och praktik är oskiljbara."
C.H. Hermansson

Sveriges kommunistiska parti har aldrig suttit med i någon regering, och långt in på 60- talet benämnde de övriga riksdagspartierna sig som "de fyra demokratiska partierna", just för att markera sitt gemensamma motstånd mot kommunismen. Det var SKP:s försvar av de realsocialistiska länderna i öst, som var orsaken till dess position som riksdagens svarta får. Efter att ha börjat som en liten utbrytargrupp ifrån det socialdemokratiska partiet 1917 hade partiet betydande framgångar vid kommunalvalen -42 respektive -46, då man i det senare nådde 11,2% av väljarkåren. Framgången byttes dock snart i motgång när det "kalla kriget" tog fart under slutet av 40- talet, och SKP återigen fick sota för sitt stöd till Sovjetunionen. Under 50- talet leddes det svenska kommunistpartiet av Hilding Hagberg, som förespråkade en samarbetslinje gentemot mot SAP, vad man kallade "arbetarenhet". Detta var en tolkning av marxismen- leninismen som även stöddes av Sovjetunionen efter Stalins död 1953.

Den kommunistiska ideologin band partiet till Moskva och var det kitt som höll partiet samman, men samtidigt var det också denna som höll SKP utanför den politiska makten. Flera forskare har redan behandlat SKP:s ideologiska ställningstaganden, och uppsatsen kommer därför inte att behandla detta område. Utan istället, med utgångspunkt ifrån den tidigare forskningen, försöka att tränga in på ett nytt område; den praktiska politiken. Det var trots allt de dagsaktuella frågorna som man sökte vinna röster på, och det konkreta handlingsprogramet måste ha haft minst lika stor betydelse för de röstande, som det ideologiska. Inom de övriga riksdagspartierna fanns det en stark antikommunism, och ofta var det SKP:s ideologiska ställningstaganden som de kritiserade och diskuterade i valdebatter och övriga offentliga sammanhang. SKP kunde därmed svårligen vinna sympatier utanför de egna leden, utan att försöka att fokusera på den praktiska politiken.

Syfte och avgränsningar

Syftet med uppsatsen är att ge några förklaringar till varför Sveriges kommunistiska partis praktiska inrikespolitik var utformad på det sätt den var, under perioden 1953 till 1963.

SKP hade inte möjlighet att genomföra mycket av sin praktiska politik, p.g.a. sin ringa storlek och isolering. Klart är ändå, att SKP betydde något för den svenska politiken, de var trots allt ett riksdagsparti. Ambitionen med uppsatsen är, att den skall ge några förklaringar till hur den praktiska politiken utformades. Som underordnad frågeställning finns också ambitionen att visa på om det skedde några förändringar över tid i den praktiska politiken. Förhoppningsvis kan uppsatsen även ge några förklaringar till hur SKP påverkade det svenska politiska klimatet, framförallt då socialdemokratin. För att ge uppsatsen större precision och för att den skall bli mer hanterbar har den begränsats till fyra inrikespolitiska frågor:

Skattepolitiken, som var ett viktigt instrument för en mer rättvis fördelningspolitk, enligt kommunisterna.

Förstatligande, som var ett ofta återkommande kommunistiskt förslag, ofta med motiveringen att trygga sysselsättningen. Förstatligande är också intressant, då en sådan politik kan ha en stark koppling till socialism

Sysselsättning, som var en mycket central del av de kommunistiska väljarnas vardag, men också en grundläggande del av den kommunistiska ideologin.

Kvinnofrågan, som var ett område där SKP sökte vinna nya kvinnliga röster på och där man ville gå i spetsen för kvinnokampen. Jämlikhet mellan könen var också en central del av den kommunistiska ideologin.

Dessa frågor utgör en betydande del av SKP:s praktiska politik. Jag har dock inte tagit med alla förslag som SKP lagt fram inom de fyra områdena, utan om det funnits flera liknande förslag gjort ett visst urval. Ambitionen är att analysen av den praktiska politik inom dessa områden skall visa på förklaringar som även gäller för SKP:s övriga praktiska politiken. Jag har valt att göra följande periodisering:

1953-1956
1957-1960
1961-1963

Periodiseringen utgår från både på in och utrikespolitiska händelser med stor betydelse för SKP och kommunismen. 1953, då undersökningen tar sin början, höll SKP sin 16:e partikongress. Kongressen förkastade tesen om att socialdemokraterna var huvudfienden, som måste besegras, för att göra det möjligt att krossa kapitalet. Undersökningens sista år är 1963, vilket var Hilding Hagbergs sista år som partiledare. Vid kongressen, i januari 1964, utses C.H. Hermansson till ny partiledare. Partiledarbytet var ett resultat av den debatt om förnyelse som blossade upp efter SKP:s valnederlag 1962. Olika ideologiska grupperingar utkristalliserades, och 1967 bytte partiet namn till Vänster partiet Kommunisterna och ett nytt partiprogram lades fram. Uppsatsen behandlar SKP under den tid då Hagberg var partiledare och partiet utåt uppvisade en enhetlig ideologisk hållning. I undersökningsdelen motiveras de tre periodernas avgränsning ytterligare. Periodiseringen syftar även till att åskådliggöra eventuella förändringar, i den praktiska politiken, över tid.

SKP:s praktiska politik belyses och analyseras tematiskt, då texten trots mycket fakta skall vara så sammanhängande och lättbegriplig som möjligt. Risken med en indelningen, av undersökningen, i tre delar är att den kan forcera fram skillnader mellan perioderna som inte finns där. Periodiseringen följer delvis en ideologisk utveckling inom partiet som inte behöver ha någon motsvarighet i den praktiska politiken; från Marxism- leninism till vänster- socialism. Undersökningen visar troligen periodiseringens giltighet, gällande den praktiska politiken.

Materialet rörande SKP är omfattande och det har därför varit nödvändigt att göra vissa begränsningar när det gäller primärkällorna. Det fackliga arbetet var en del av de svenska kommunisternas praktiska politik, som inte berörs i uppsatsen. Socialdemokraterna bekämpade framgångsrikt kommunisterna inom fackföreningsrörelsen, sedan slutet av 1920- talet, och tvingade därmed SKP att föra över de fackliga frågorna till den politiska arenan. På den fackliga arenan var SKP:s handlingsutrymme därmed allt mer begränsat , och därför behandlar uppsatsen inte den delen av den praktiska politiken.
I uppsatsen utnyttjas främst Central kommittén och riksdagsgruppens protokoll, detta material visar vad partiet förde för praktisk politik i riksdagen och vilken taktik SKP:s ledningen beslutade om. Central kommittén jämte kongressen var SKP:s högsta beslutsfattande organ och fokus ligger på SKP som parti, och på de beslut och ståndpunkter som var partiets officiella.
Kongressprotokollen är omfattande och många av partiets medlemmar kommer tilltals, även de som inte ingår i partitoppen. På kongressen behandlades frågor som partiledningen fastställt, och kongressen blir därmed mer ett forum, där många inom partiet kan komma till tals, än ett reellt beslutande organ. Kongress deltagarnas inlägg kan ibland gå emot partiledningens linje, särskilt när det gäller förhållandet till socialdemokratin. Det blir därför svårt att använda dessa kongressprotokoll för att belysa partiets praktiska politik, på det rikspolitiska planet. Uppsatsen kommer inte heller att beröra partimedlemmars praktiska politik på det lokala planet då det blir allt för omfattande för en C- uppsats. Däremot kommer valdebatter och annat val relaterat material inför kommunala val att änvändas.

Forskningsläge och teoretiska utgångspunkter

Perioden som uppsatsen innefattar är relativt utförligt behandlad, när det gäller den svenska kommunistiska ideologins utvecklingen, men nästan inte alls då det gäller den praktiska politiken.

I Yvonne Hirdmans avhandling, Sverges kommunistiska parti 1939-1945, behandlas SKP:s politiska handlande under kriget. Hirdman visar att de svenska kommunisternas öde var tätt sammankopplat med Sovjetunionens, men att det också fanns utrymme för självständiga analyser och självständigt agerande.

Fram till 1943, då den upplöstes, var SKP en del av den kommunistiska Internationalen, Komintern, som styrdes av Sovjetunionens kommunistiska parti. Komintern var en viktig del av Sovjetunionens utrikespolitik. Hirdman menar att under den här tiden var SKP ett revolutionärt kommunistiskt parti och för att förstå partiets politiska handlande är begreppen strategi och taktik viktiga. Taktiken var det medel som skulle användas, för att nå ett strategiskt delmål på väg mot revolutionen. Taktiken kan, som exempelvis 1935, bestå av försök till samarbete med socialdemokraterna, för att nå det för tillfället aktuella strategiska delmålet; att undanröja fascismen. Taktik och strategiska delmål bestämdes enligt Hirdman av främst tre faktorer, nämligen av inrikes och utrikespolitiska faktorer, samt av Kominterns riktlinjer. Dessa tre faktorer tolkades av SKP genom deras kommunistiska ideologi, taktik och strategiska delmål kunde på detta sätt bestämmas.

Den praktiska politiken, som denna uppsats skall behandla, var en del av den för tillfället förda taktiken. Taktiken visade riktningen för den praktiska politiken, men den praktiska politikens utformning bestämdes även av andra faktorer. För ett revolutionärt kommunistiskt parti, i ett kapitalistiskt samhälle, kan det inte vara meningsfullt att komma med förslag som syftar till att helt lösa de sociala och ekonomiska problemen. SKP:s politik syftade alltså till förbättringar av det rådande systemet, samtidigt som man hävdade att problemen endast kunde bli helt eliminerade i det socialistiska samhället. För att kunna påvisa bristerna i det kapitalistiska systemet var kommunisterna tvungna att betona fördelningspolitiken, anser Hirdman. Hirdman anser också att flera motioner, som kommunisterna förde fram under kriget, inte styrdes av taktiken utan syftade till att lätta de sämst ställdas krisbörda. Sådana krav var lätta att ställa då de inte behövde ingå i ett större program med mer genomgående strukturella förändringar.

Detta var beskrivningen av ett leninistiskt kommunistparti och vissa problem uppstår när man skall överföra denna beskrivning, av hur praktisk politik kan förklaras, till 1950 -talets SKP. Vad betyder de ideologiska förändringar, som hade skett för Hirdmans tes.
I sin bok, Från Höglund till Hermansson, skildrar Åke Sparring SKP:s utveckling från ett leninistiskt parti, vid krigsslutet, till ett närmast Vänstersocialistiskt parti, i mitten av 60-talet. SKP, som ett vänstersocialistiskt parti accepterade en fredlig reformistisk väg till socialismen, och tog avstånd från proletariatets diktatur. Partiet blev, som en del av denna process, också allt mer självständigt gentemot Sovjetunionen. Efter det Sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress ,1956, var det möjligt för SKP att i ökande grad närma sig socialdemokraterna i sin praktiska politik, menar Sparring. På kongressen kritiserar Chrusjtjov, i ett hemligt tal, Stalinkulten för första gången. Viktigt för SKP var att kongressen också fastställde att olika vägar till socialismen var möjliga. Kopplingen till Sovjetunionen var följaktligen, med all sannolikhet, betydligt svagare än under Komintern tiden. Jörgen Hermansson anser inte att den revisionistiska processen i SKP är lika påtaglig som Sparring gör. Hermanssons bok, Kommunism på svenska, visar dock på att den fredliga vägen till socialismen blir allt mer accepterad hos SKP under 50-talet. Den våldsamma vägen förkastas inte helt, men det är den fredliga vägen som SKP tror på och arbetar för. Kent Lindqvist skriver i sin bok, Program och parti, att SKP i 1953 års program fortfarande var beredda på att bruka våld mot reaktionära krafter som försökte hejda revolutionen. Våldet ,som medel att försvara revolutionen, finns dock inte med i partiets program från 1961. 1953 var alltså SKP fortfarande ett parti med leninistiska drag.

Ett rimligt antagande är således att SKP, under min undersökningsperiod, allt mer såg den praktiska politiken som det viktigaste medlet för att gradvis nå det socialistiska samhället. Detta hindrar dock inte Hirdmans tes från att vara användbar. SKP var fortfarande ett kommunistiskt parti med strategiska delmål, skillnaden var att slutmålet inte nödvändigtvis var revolutionen utan själva socialismen.

Vilket var då det övergripande strategiska delmålet enligt den tidigare forskningen?

Hermansson anser att under 50- talet så var SKP:s främsta mål att bekämpa vad man kallade monopolkapitalet, dvs de som hade den ekonomiska makten i samhället. För att framgångsrikt kunna bekämpa monopolkapitalet, såg SKP sig tvungna att nå enighet inom arbetarrörelsen. I den praktiska politiken sköts sedan tvistemål undan för att nå ett större mål, arbetarenhet. Partiets uppgift blev att starta aktioner utifrån de krav som stämde överens med de önskenål som massorna hade för dagen, menar Hermansson. Under kriget följde SKP Kominterns råd, att ta socialdemokratiska förslag och program för att driva dem som sina egna. Var den fortsatta taktiken sådan?

Om SKP lyckades med sin taktik borde det leda till en ökad representation i riksdagen. Vilket är viktigt för alla politiska partiers slagkraft. Troligt är ändå att valresultaten var mycket viktiga för SKP, om inte annat för att hålla uppe moralen i partiet.

Den fredliga, gradvisa övergången, blir allt mer accepterad av SKP. Man kan då tänka sig att taktiken, blir allt mer reformistiskt inriktad. Hirdman menar att de kortsiktiga politiska målen krävde en taktik som i sin tur påverkade ideologin. Resonemanget leder fram till följande nya frågeställningar:

Drev SKP främst sådana förslag som redan hade förankring inom det socialdemokratiska partiet?

Kan den praktiska poltiken ha krävt en taktik som i sin tur påverkat SKP:s ideologi?

Genomgången av forskningsläget har även lett fram till den metod som jag kommer att använda mig av.

Metod

För att försöka förklara SKP:s praktiska politik kommer jag främst att använda den metod, som bygger på Yvonne Hirdmans tes om hur den praktiska kommunistiska politiken utformades under det andra världskriget. Enligt denna metod syftade den praktiska politiken främst till ett strategiskt delmål, som under den period uppsatsen behandlar, var arbetarenhet. Den tidigare forskningen har även visat på en reformistisk tendens i den kommunistiska ideologin. Det innebär att kommunisterna troligen, alltmer driver en reformistiskt socialistisk politik, en gradvis socialistisk omdaning av samhället. Hirdmans avhandling visar även att en del av praktiska politiken inte styrdes av den förda taktiken, och inte syftade direkt till det strategiska delmålet. Troligt är att sådan politik existerar även under den period som uppsatsen behandlar. Denna politik kan ses som ett sätt att förbättra för de svaga i samhället, men den kan också ses som rent röstfiske, eller en kombination av dem båda.

För att få en uppfattning om vad den praktiska politiken syftar, använder jag mig främst av den kommunistiska riksdagsgruppens protokoll och valmaterialet. Jag har sedan ställt upp kriterier för att ett förslag skall kunna sägas syfta till något av de tre målen. Kriterierna är rangordnade, dvs om kriterium 1 är uppfyllt väger detta tyngre för om ett förslag skall sägas syfta till ett mål, än om ett förslag uppfyller kriterium 3. Ett uppenbart problem med att använda sådana kriterier, är att det kan sägas vara godtyckligt valda, vilket de förstås också är. Man kan säga att jag definierar de tre målen genom dessa kriterier och att de på så sätt är en del av min metod. Resultatet av en undersökning är alltid beroende av den metod man använder sig av, och de svar man får kan kraftigt variera beroende av metodval. Jag anser att denna metod kan ge relevanta svar på hur den kommunistiska praktiska politiken utformades och de bakomliggande orsakerna.

Socialism

1. Ett antikapitalistiskt förslag, dvs ett förslag som syftar till ett annat ekonomiskt system än
det kapitalistiska, dvs planekonomi.

2. Främst yttryck för en ideologisk ståndpunkt, förslaget är inte möjligt att genomföra i
dagsläget.

3. Ett i CK ideologiskt motiverat förslag, dvs att CK använder sig av ideologiska retorik för
att motivera sitt ställningstagande, eller ett förslag som endast har relevans för den
kommunistiska ideologin.
Rättvisa/Röstfiske

1. Överbudspolitik, dvs att förslaget utlovar mer pengar/resurser än de andra partiernas förslag
på samma område.

2. Inte direkt anti- kapitalistiskt förslag, men inte heller uppenbart för ett kapitalistiskt
samhälle.

3. Svagt stöd inom SAP:s riksdagsgrupp, möjligtvis stöd inom SAP:s väljarkår.

Arbetarenhet

1. Stöd inom SAP:s riksdagsgrupp.

2. Ett förslag för ett fortsatt kapitalistiskt samhälle.

3. Valfråga, dvs förekommer i TV eller Radio.

I Central kommitténs mötesprotokoll, söker jag förklaringen till varför de olika konkreta politiska förslagen syftade till ett visst mål. På CK mötena beslutade partitoppen om den praktiska politikens utformning. De förklaringsfaktorer jag främst använder mig av är inrikes- och utrikespolitiska. Det är inte säkert att CK:s och min bedömning av ett förslag är densamma. Exempelvis ett förslag som CK anser vara ett steg närmare socialismen kan enligt de uppsatta kriterierna vara ett rättvise förslag. Det handlar förstås om att försöka att läsa mellan raderna och inte nöja sig med endast de uttalade motiven. Det var alltså tre; främst konkurrerande, men också i viss mån sammanfallande mål, som den praktiska politiken syftade till. Även om personliga åsikter och konflikter kommer fram i uppsatsen, så ses partiledningen ändå som en monolitisk enhet, en enhetlig rationell aktör. Sammanfattningsvis består min metod i att fastslå till vilket mål de olika praktiska förslagen syftar, och att sedan försöka att hitta både de uttalade och de outtalade motiven och orsakerna.

Begreppsdiskussion

I uppsatsen förekommer många begrepp och generella termer, som behöver förklaras och preciseras för att de skall vara användbara. Uppsatsen mest centrala begrepp är praktisk politik. Ett partis praktiska politik utgörs av motioner, utskottsarbete och propaganda, alltså politiska handlingar i konkreta situationer. Även om ideologi inte är centralt i denna uppsats, så är det ändå viktigt att definiera detta begrepp, för att avgränsa det från praktiken. I Reidar jönssons bok Politiska ideologier i vår tid, definierar han ideologibegreppet på följande sätt; "…en samling principer som skulle vara vägledande för det politiska handlandet. Principer är uttalanden om de viktigaste målen i politiken och om medlen att nå målen " När detta begrepp förekommer i uppsatsen, är det den ovanstående definitionen som gäller.

Det är alltså SKP:s praktiska politik som uppsatsen skall behandla ,men vilka är då SKP? När partibeteckningen används i uppsatsen, är det därför inte varje enskild medlems åsikter och ställningstaganden, som åsyftas. Det är de grupp som kan sägas styra partiet, och som i första hand utformar den praktiska politiken som här åsyftas, alltså främst Central kommittén och riksdagsgruppen. Det finns inte plats för de kommunala variationer som förekom ut i landet, utan det är SKP:s rikstäckande politik som behandlas.

För att närmare ringa in de fyra ämnesområden, som jag valt att behandla i uppsatsen, har jag gjort följande definitioner:

Beskattningen
SKP:s förslag, gällande hur den kommunala och statliga beskattningen borde vara utformad.

Förstatligande
SKP:s förslag, gällande överförandet av privata företag i statlig ägo och upprättandet av företag i statlig regi, och hur detta borde genomföras.

Sysselsättning
SKP:s förslag gällande hur sysselsättning borde skapas. Det gäller alltså inte förhållanden på arbetsplatser eller fackligt arbete utan endast, hur partiet ville skapa arbetstillfällen.

Kvinnofrågan
SKP: förslag som syftade till att förbättra kvinnans situation i samhället. I detta sammanhang tas även förslag upp ,som inte har detta som utryckt syfte, men ändå kan tänkas ha sådan effekt.

Källmaterial

För att möjliggöra en beskrivning av den praktiska politikens utformning har fyra källor använts. Det är i riksdagen som partiets politik syns som tydligast, och där får SKP möjlighet att visa var de står i viktiga frågor. Därför används en sammanfattning av den kommunistiska riksdagsgruppens verksamhet, i riksdagen varje år, som huvudkälla. Det återfinns, en sådan rapport, från flertalet år under perioden. Det framgår dock inte exakt vem som har skrivit dessa rapporter men jag håller det för troligt att det är någon ur den kommunistiska riksdags gruppen. Åren 1954 och 1961 saknas sådana rapporter vilket medfört att annat material använts.

Rapporterna är skrivna i efterhand, och de beskriver kort vilka motioner som SKP lagt under året. Att de är skrivna i efterhand, dock samma år, utgör inget problem då de redovisar skrivna motioner vilka är enkla att kontrollera. Det finns heller ingen anledning att tvivla på sanningshalten i rapporterna gällande riksdagsarbete. Åren 1955 och 1960 är dessa rapporter en redogörelse över flera års riksdags arbete, jag har då främst använt uppgifter från året då rapporten är skriven.

För att belysa samtliga år i undersökningsperioden har jag även använt mig av månads tidskriften Vår Tid. Detta var en ideologisk tidskrift utgiven av SKP, i vilken partiet vid ett flertal tillfällen redovisade den i riksdagen förda politiken. Korrektheten i återgivandet av de föreslagna motionerna finns ingen anledning att betvivla. Riksdagen var ett forum där partiets åsikter kunde klargöras och presenteras för övriga partier.

De två källorna är tendentiösa, gällande övriga partiers agerande i riksdagen, främst då deras motiv. Viktigast för uppsatsen är SAP:s arbete i riksdagen, här finns risken för överdrift gällande SAP:s samarbetsvilja. Några direkta osanningar förekommer dock inte. Från denna tidskrift har även använts publicerade resolutioner i från SKP:s Central Kommitté. Dessa resolutioner är av principiell natur, gällande inriktningen på den praktiska politiken, alltså inte konkreta. Därför har dessa använts endast i samband med en motion eller annat material.

Den tredje källan består av Valmaterial, både utskrifter av debatter och valbroschyrer. Jag antar att dessa debattprotokoll är nedskrivna av Sveriges radio, hur det nu än är med det, finns det ingen anledning att betvivla dess riktighet gällande den praktiska politiken. Debatterna var betydelsefulla för SKP, då de nådde ut till hela svenska folket. Kommunisterna var troligen väl förberedda och angelägna om att få presentera sin politik. Val broschyrerna innehåller mycket slagord men är en viktig del av den praktiska politiken. Jag har dock valt att inte räkna ett förslags förekomst i det tryckta valmaterialet som ett uppfyllande av det tredje kriteriet för arbetarenhet; valfråga.

1954 och 1961 har riksdagstrycket använts, då inte arkivmaterialet innehöll någon sammanfattning av kommunisternas verksamhet i riksdagen för dessa år. Även 1960 har delvis riksdagstrycket använts bitvis. Anledningen till att jag inte använt mig av riksdagstrycket genomgående är helt enkelt att det ar på ARAB som jag bedrev mitt arbete och därför använde det material som fanns tillgängligt. Jag anser dock inte att det material jag använt försämrar det vetenskapliga arbetet.

För att finna orsaker till att den praktiska politiken utformning har även SKP:s Central kommittés protokoll använts. Central kommittén var SKP:s högsta beslutande organ och på dessa möten beslutades om partiets strategi inför val men också mera långsiktigt. Detta material ger tillgång till uppgifter som inte var avsett för allmänheten och blir därmed extra intressant. Protokollen är självklart inte heltäckande, då många möten saknar protokoll. De resultat som redovisas i uppsatsen blir därmed inte heller helt fullständiga.

2. Praktisk kommunism 1953-1956

"Praktiken visar att kommunisterna inte bara understöder varje reform, som förbättrar arbetarklassens läge, utan har gått i spetsen och först aktualiserat varje sådan reform."
Hilding Hagberg

Kapitlet är upplagt på följande sätt, en tematisk genomgång av SKP:s praktiska politik där varje fråga uppmärksammas och redovisas separat.

I mars 1953 dör den internationella Kommunismens förgrundsfigur, Josef Stalin. Någon självklar efterträdare finns inte, men efter en tids maktkamp träder Chrusjtjov fram som det Sovjetiska kommunistpartiets ledare. Tiden då en den internationella kommunismen framstod som enhetlig, började därmed lida mot sitt slut. SKP fortsatte dock stödja Sovjetunionen utan större förebehåll, i utrikespolitiska frågor, tills dess att C.H. Hermansson blev vald till partiledare 1964. Maktskiften i Moskva var betydelsefulla för SKP, men hur stark kopplingen till Sovjetunionen var, är svårt att spekulera om. Material från SUKP:s arkiv i Ryssland, översatta och framtagna av min handledare Lars Björlin, visar att SKP redovisade den svenska inrikespolitiken i detalj för den Sovjetiska ambassadören. Det ryska materialet berör åren 1957-1962, men troligtvis skede denna rapportering, till Sovjet, även i början av 50- talet. Detta visar att Sovjet var intresserade av SKP:s praktiska politik och att SKP var villiga att rapportera om den. Det förekom troligtvis inga direktiv från Moskva gällande den praktiska politiken, men att SKP tog hänsyn till Moskva när det gällde viktiga inrikespolitiska frågor, som exempelvis Omsättningskatten, är sannolikt.
I Sverige satt socialdemokrater och bondeförbundare i en koalitionsregering ledd av statsminister Tage Erlander. Detta borde ha gjort förutsättningarna för ett samarbete mellan kommunister och socialdemokrater om möjligt ännu svårare, även om SKP fortsatte stödja regeringen.

Sysselsättning

1953 år höll SKP sin 16:e partikongress. Kongressen slog fast att den taktiska uppgiften bestod i att ena arbetarrörelsen, genom att driva dagspolitiska frågor som var viktiga för arbetarna. Detta kan man tolka som att kommunisterna, främst skulle driva plånboksfrågor för att vinna röster i från socialdemokraterna. Problemet för kommunisterna var dock, som Hilding Hagberg påpekade på ett CK möte i mitten av 1954, att konjunkturen var god och att arbetslösheten inte framstod som ett reellt hot för tillfället. En reform som ändå väckte stor uppslutning, och som enligt SKP skapade sysselsättning, var införandet av 5 dagars arbetsvecka. Det var en reform de flesta arbetare sympatiserade med, och kommunisterna motionerade om kortare arbetsvecka i riksdagen 1953. Följande år drev SKP frågan om kortare arbetsvecka i valrörelsen, vilket visar att reformen hade stöd även inom SAP. Uppslutningen inom arbetarrörelsen kring denna reform ledde till att regeringen senare under året utfärdade ett löfte om att tillsätta en utredning i frågan.
Förslaget hade alltså stöd inom SAP, både på gräsrotsnivå och i regeringen, men var också en valfråga. Frågan hade ingen ideologisk karaktär och var tänkt för ett fortsatt kapitalistiskt samhälle och uppfyller därmed de två första kriterierna(1 och 2) för rättvisemålet och samtliga kriterier för arbetarenhets målet, men inget av kriterierna för socialism. Då förslaget uppenbarligen hade stöd inom hela socialdemokratin, så är det rimligt att anta att SKP ville gynna de arbetare som de sade sig företräda, men att de också ville visa på den enhet som fanns mellan socialdemokratiska och kommunistiska väljare. Visst var förslaget ett uttryck för överbudspolitik och röstfiske, men avgörande var nog ändå att frågan om en kortare arbetsvecka kunde ena arbetare över partigränserna.

Ett uttalat mål för SKP:s sysselsättningspolitik var full sysselsättning, men samtidigt hävdade man att det kapitalistiska samhället aldrig förmådde garantera något sådant för en längre period. SKP krävde, i en motion 1953, att rätten till arbete lagfästes enligt FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Denna lagstiftning borde sedan efterföljas av tillämpningsföreskrifter riktade till privata företagare.
Förslaget har tydliga ideologiska övertoner och är antikapitalistiskt, det kan troligen främst ses som en markering från SKP:s sida; det är omöjligt att upprätthålla full sysselsättning i en kapitalistisk stat. Förslaget var inte möjligt att genomföra i en marknadsekonomi där hotet om arbetslöshet alltid var närvarande. Förslaget uppfyller samtliga kriterier för målet socialism, och endast ett av de övriga två målens kriterier.(Rättvisa:3) Även om arbetarenheten var central för SKP, så var de ett kommunistiskt parti och ville med detta förslag visa att det fanns ett alternativ till kapitalismen, ett ekonomiskt system där arbete var en rättighet för alla.

1954 väckte SKP en partimotion i riksdagen vilken syftade till skapande av sysselsättning. I motionen ingick förslag om statliga beställningar, kreditgarantier och ökad statlig företagsverksamhet som syftade till att hålla uppe den inhemska produktionen. Ökad handel med "de krisfria länderna" i öst var en annan del av partimotionen som syftade till att öka den svenska exporten och därmed sysselsättningen. Att staten hade och borde ta, ett stort ansvar för sysselsättningen var en central idé för den socialdemokratiska politiken. Partimotionen, exklusive handel med öst och fortsatt drift av privata företag, uppfyller därmed de två första kriterierna för arbetarenhetsmålet, men var dock ingen valfråga. Förslaget är ett sätt för SKP att gemensamt med regeringen, främst SAP, att öka sysselsättningen och på så sätt visa på gemenskapen mellan kommunister och socialdemokrater.
Kravet på ökad handel med Sovjetunionen och de övriga öststaterna rönte troligen marginellt stöd hos de socialdemokratiska arbetarna. Partisekreterare Erik Karlsson påpekar, vid ett CK möte 1953, vikten av att vinna stöd för ökad handel med öst. Frågan var knappast förankrad hos socialdemokratiska arbetare, i någon större utsträckning, eller hade någon större utsikt att bli det, då antipatin mot Sovjetunionen var betydande inom SAP under det kalla kriget. Förslaget gick ut på att skapa starkare band till de socialistiska länderna och därmed undgå de kapitalistiska vågdalarna, och är därmed främst ett ideologiskt och antikapitalistiskt förslag. Uppfyller alltså alla de tre kriterierna för målet socialism.
Den stora partimotionen gällande sysselsättningen, 1954, innehöll även ett förslag om att privata företag som inte upprätthöll produktionen skulle fortsätta att drivas i statlig regi. Privata företag borde även vara tvungna att meddela arbetsmarknadsorganen om driftsstörningar i förväg, ansåg SKP. Fortsatt drift, av nedlagda privata företag, i statlig ägo var något som partiordförande Hagberg framförde även i valrörelsen 1954. Det handlade om att begränsa storfinansen makt och att beröva kapitalisterna möjligheten att besluta om arbetarnas möjlighet till sysselsättning, menade Hilding Hagberg på ett CK möte samma år.
Även detta förslag uppfyller alla tre kriterierna för målet socialismen , men är också en valfråga vilket är det tredje kriteriet för arbetarenhet. Då förslaget inte hade samma utpräglat ideologiska karaktär som handeln med öst, utan borde kunna tilltala även socialdemokratiska arbetare, ansåg troligen SKP att arbetarenheten borde stärkas av förslaget och drev det därför som valfråga. Slutsatsen blir dock att förslaget syftar till socialismen, då det gick stick i stäv med en grundtanke i det kapitalistiska systemet; nämligen att olönsamma företag slås ut.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
5 dagars arbetsvecka Nej Nej Nej
Rätt till arbete Ja Ja Ja
Partimotion:
Ökad statlig verks. Nej Nej Nej
Ökad handel med öst Ja Ja Ja
Statlig drift av företag Ja Ja Ja

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbudspolitik Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP ledning
5 dagars arbetsvecka Ja Ja Nej
Rätt till arbete Nej Nej Ja
Partimotion:
Ökad statlig verks. Nej Ja Nej
Ökad handel med öst Nej Nej Ja
Statlig drift av företag Nej Nej Ja

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Kapitalistiskt förslag Valfråga
5 dagars arbetsvecka Ja Ja Ja, -54
Rätt till arbete Nej Nej Nej
Partimotion:
Ökad statlig verks. Ja Ja Nej
Ökad handel med öst Nej Nej Nej
Statlig drift av företag Nej Nej Ja, -54

Det område där SKP tydligast drev ideologiskt präglade frågor var just sysselsättningsfrågan. Förslaget om ökad handel med vad man kallade, de "krisfria länderna" i öst ,vilket SKP menade skulle öka den inhemska sysselsättningen, syftar klart och tydligt till socialismen. Detta visar hur viktig den internationella kommunismen var för SKP och den styrka partiet kunde hämta därifrån.
Även kravet på att privata företag efter konkurs, skulle fortsätta drivas i statlig ägo syftar till socialismen, även om förslaget i viss mån pekar mot målet arbetarenhet. SKP var rädda för att uppfattas enbart som ett stödparti åt socialdemokraterna och samtidigt var de övertygade om att den kommunistiska ideologin var den enda vägen till ett rättvisare samhälle. Det tydligaste exemplet på att SKP, trots strävan efter gemenskap med socialdemokratiska arbetare, ville markera socialismens överlägsenhet var dock den återkommande motionen om att rätten till arbete skulle lagfästas. Att använda förstatligande som en metod för att skapa full sysselsättning kan även det ses som ett sätt för kommunisterna att markera det kapitalistiska systemets ofullkomlighet. Enligt den kommunistiska ideologin var full sysselsättning inte möjlig under någon längre period i ett kapitalistiskt samhälle, lika fullt var det full sysselsättning som SKP sa sig sträva efter.
Under rådande ekonomiska omständigheter, i början av femtiotalet, tycktes den fulla sysselsättningen inte långt borta. Socialdemokrater och kommunister hade detta som gemensamt mål, alltså till synes goda förutsättningar för enhetstaktiken. SKP var alltså tvungna att ge förslag på reformer som gav resultat i det svenska kapitalistiska samhället. Ideologin krävde dock ställningstagandet att permanent full sysselsättning inte kunde nås i ett kapitalistiskt samhälle. De kunde alltså varken överge målet om arbetarenhet eller undvika att markera socialismens överlägsenhet. Det förslag som tydligast syftade till målet arbetarenhet var 5 dagars veckan, ett icke ideologiskt förslag som hade starkt stöd inom SKP. Det fanns samtidigt tre förslag som uppfyllde alla tre kriterier för målet socialism; arbetslagstiftningen, handeln med Öst och förslaget att driva privata företag i statlig drift. SKP drev med andra ord en praktisk sysselsättningspolitik som till viss del strävade till socialismen, och till viss del till arbetarenheten och därmed full sysselsättning inom kapitalismens ramar.

Förstatligande

1954 föreslog SKP, i en motion, att en statlig utredning skulle tillsättas angående förstatligandet av de Norrländska bolagsskogarna, sågverken och hela den industri som hade skogen som råvarubas. Ett sådant förslag hade troligtvis ett betydande stöd även inom SAP, även om motiven till förstatligande var olika. Syftet med regeringens förstatliganden, var troligen inte socialistiskt betingade. Enligt ekonomihistorikern Lennart Waara hade den socialistiska ideologin, hos socialdemokratin, mycket liten, eller ingen, betydelse för de förstatliganden som skedde under 1950 och 1960- talen.
Främst under 1940-talet använde sig dock regeringen av förstatligande, men då för att lösa ekonomiska och strukturella problem, förstatligandena minskade också i omfattning under 1950- talet.
Kommunisterna förespråkade förstatligande i syfte att upprätthålla produktionen, för att på så sätt trygga sysselsättningen. Hagberg utryckte, på ett CK möte 1955, åsikten att det inom det socialdemokratiska partiet fanns ett missnöje med regeringens ovilja att vidtaga åtgärder som begränsade storfinansens makt. Hagberg ansåg att dessa krafter, inom det socialdemokratiska partiet, låg bakom regeringens förslag om att Lapplandsgruvorna skulle överföras till staten detta år.
I valdebatten, 1956, framfördes frågan om förstatligande av partiordförande Hagberg, som hävdade att en rad "monopolföretag" borde förstatligas för att beröva kapitalisterna den oinskränkta makten över företagen, dock utan att precisera närmare. En sådan precisering återfinns dock i en valhandbok ,från samma år, där krav på gruvindustrins, kraftverkens och försäkringsväsendets förstatligande ställs. I riksdagen yrkade SKP på förstatligandet av Bolidens gruvor för att trygga sysselsättningen. SKP motionerade även om radions och krigsindustrins förstatligande.

Förutom att vara ett sätt att skapa sysselsättning på, var förstatligande också en metod för SKP att begränsa det privata ägandet i det svenska samhället. Förstatligandet av för samhället viktiga industrier var något den av socialdemokraterna ledda regeringen ägnade sig åt under 40 0ch 50 talet. Det var dock inte så mycket av ideologiska skäl som av effektivitets skäl man gjorde detta. SKP:s förslag att förstatliga de svenska skogarna, Boliden och Radion kan därmed inte ses som krav ren socialisering, utan det var istället ett sätt att stärka arbetarenheten på. Förslaget om förstatligande av "monopol" företag har däremot en betydligt starkare prägel av socialisering, då detta förslag främst är ämnade att stärka arbetarklassen på kapitalisternas bekostnad. Även på detta område går alltså de svenska kommunisterna en svår balansgång mellan att ge uttryck för sin ideologi, och försöken att stärka arbetarenheten. Inom det socialdemokratiska partiet fanns det dock starka anti- kommunistiska krafter, vilket gjorde det svårt för SKP att använde sig av argument som kunde uppfattas som rent kommunistiska. Kommunismen, som den uppfattades av icke- kommunister, var därvidlag en belastning för SKP.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Förstatliga skogen Nej Nej Nej
" Boliden Nej Nej Nej
" radion Nej Nej Nej
" monopolföretag Ja Ja Ja

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbudspolitik Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP ledning
Förstatliga skogen Nej Ja Nej
" Boliden Nej Ja Nej
" radion Nej Ja Nej
" monopolföretag Nej Nej Ja

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Kapitalistiskt förslag Valfråga
Förstatliga skogen Ja Ja Nej
" Boliden Ja Ja Nej
" radion Ja Ja Nej
" monopolföretag Nej Nej Ja

Det är stor skillnad mellan förslagen på att förstatliga konkreta företag och på förslaget att förstatliga "monopolföretag". Det senare förslaget uppfyller alla tre kriterier för socialismen, dvs det är ett anti- kapitalistiskt förslag som främst ger uttryck för en ideologisk ståndpunkt, men uppfyller även det tredje kriteriet för arbetarenheten.(Valfråga) Att förstatliga företag, inte för att de är särdeles viktiga för landet, utan för att beröva kapitalisterna makten kan inte ses som något annat än strävan mot socialismen. Att det också var en valfråga betyder i det här sammanhanget inte mer än att SKP ville nå ut med sitt budskap och tankesätt.
När det sedan gäller förslagen om förstatligandet av radion eller skogsindustrin är det antikapitalistiska innehållet minimerat, eftersom det endast handlar om vissa för landet viktiga branscher. Dessa förslag hade också betydligt större stöd inom socialdemokratin, även i dess ledning. Förslagen kan därför antas vara riktade även till socialdemokratiska arbetare och därigenom sägas syfta till att stärka arbetarenheten.

Skatterna

I kommunalvalet 1954 ökade SKP sin andel av rösterna något, i jämförelse med riksdagsvalet två år tidigare. Partiet fick 4,8% av de godkända rösterna jämfört 4,3% i riksdagsvalet 1952. Partisekreterare Erik Karlsson talade, vid ett CK möte detta år, om valet som en framgång för arbetarenheten. Avspänning på det internationella planet, genom vapenvila i Korea och fredskonferens i Genève, var en betydande orsak till valframgången, enligt Karlsson. Ofta var det just de realsocialistiska ländernas utrikespolitik som kommunisterna fick diskutera i den offentliga debatten, fast de själva ville diskutera den praktiska inrikespolitiken. Det var inte genom den kommunistiska ideologin som SKP försökte vinna röster, utan genom konkreta frågor, och då ofta plånboksfrågor.
Skattepolitiken var det område som kommunisterna distanserade sig mest från, den av
socialdemokratiska ledningen, förda politiken men var också ett område där SKP inte alls gjorde några rent ideologiska ställningstaganden. Arbetarenheten som mål fick stark konkurrens av det rena röstfisket, man kan säga att SKP försökte att föra den politik som de tyckte att SAP "borde" genomdriva. Det gällde, för SKP, att fånga upp missnöjet hos SAP:s väljarkår, men att samtidigt undvika att de borgerliga partierna drog nytta av detsamma.

Minskade rustningskostnader var ett återkommande krav, som SKP framförde, i riksdagen, vid ett flertal tillfällen. Sänkta försvarsutgifter möjliggjorde, enligt kommunisterna, lägre skatter för låginkomsttagarna. En sådan skattesänkningen, skrev Helmer Holmberg i SKP:s ideologiska tidskrift Vår Tid , motverkade det allt tyngre skattetryck regeringen(koalition SAP/BF) utövade på låginkomsttagarna. Holmberg hävdade att regeringen ökade de indirekta skatterna, och pålade kommunerna en allt större del av de utgifter för vilka tidigare staten betalat. En sådan politik tvingade kommunerna till skattehöjningar och den progressiva statsskatten betydde därmed allt mindre, till förmån för den proportionella kommunalskatten och de indirekta skatterna. Förslaget kan inte kategoriernas som överbudspolitik då inget annat parti talade om att minska på försvaret, men uppfyller dock de två övriga kriterierna för rättvise/röstfiske målet; förslaget hade inget stöd inom SAP:s ledning eller var direkt anti- kapitalistiskt. Ett minskat försvar var troligen inte särskilt populärt bland de socialdemokratiska arbetarna överhuvudtaget, därför kan det inte ha varit avsett att stärka arbetarenheten.

1955 lade SKP en omfattande motion i skattefrågan. I motionen krävdes en statlig skatteutredning, och SKP gav följande förslag till hur den nya skattepolitiken borde utformas. Den kommunala beskattningen föreslogs bli progressiv istället för proportionell, och vissa indirekta skatter föreslogs sänkas alternativt slopas helt. Höginkomsttagarna var, den grupp som kommunisterna ansåg borde beskattas hårdare, genom omsättningskatt på aktier och en höjd förmögenhetsbeskattning. Dessa fyra förslag uppfyller alla samtliga kriterier för Rättvisa/röstfiske målet; de hade tydliga drag av överbudspolitik då det var rena plånboksfrågor och förslagen hade dessutom ringa sttöd inom SAP. Att SKP ägnat sig åt överbudspolitik erkände partiordförande Hagberg på ett CK möte året därpå. Han menade att SKP i framtiden måste ta mer hänsyn till vad som var parlamentariskt möjligt och inte bara bjuda över SAP i sin praktiska politik.

Ett annat förslag som ingick i SKP:s skattemotion var kravet på att ortsavdragen höjdes till en nivå som möjliggjorde ett successivt avvecklande av dyrorterna. Avvecklandet av dyrorterna ledde, enligt SKP, till att den första intjänade hundralappen per vecka undantogs från statlig beskattning. Dyrortsgrupperingen var en indelning av Sveriges kommuner efter levnadskostnadsnivå som hade stor betydelse för ortsavdragens storlek vid statlig och kommunal beskattning. I valrörelsen 1956(riksdagsval) nämnde kommunisterna vid ett flertal tillfällen parollen om den första skattefria hundralappen. Riksdagen fattade samma år ett beslut om att höja de kommunala ortsavdragen till samma nivå som de statliga, vilket SKP ansåg var en bit på vägen även om det inte var deras förslag som antogs. Förslaget kan därmed sägas uppfylla alla tre kriterier för en politik som strävar mot arbetarenheten, eftersom den både var en valfråga och uppenbarligen hade stöd inom den socialdemokratiska partiledningen. Samtidigt så uppfyller förslaget också de två första kriterierna för rättvise/röstfiske målet, dvs förslaget var ej direkt anti- kapitalistiskt och hade överbudskaraktär. Motsättningen mellan att poängtera samhörighet och att visa på en annan väg en socialdemokratin gör sig här tydlig, på denna punkt försökte SKP nå både Rättvisa/röstfiske och arbetarenhet samtidigt. Att partiet på detta sätt försökte upprätthålla kampen för arbetarenhet även på detta område, där man uppenbarligen hade stora meningsskilaktigheter med SAP, kan bero på att kommunisterna var rädda för att klumpas ihop med borgarna. SKP ville absolut inte uppfattas som ett rent oppositionsparti, utan ett parti som försökte driva socialdemokraterna mot en rättvisare skattepolitik. Eller som Erik Karlsson utrycker det på ett CK möte 1956; "Vi accepterar inte socialdemokraternas skattepolitik men vi får inte "komma i flock" med borgarna i vår kritik."

Ytterligare ett förslag som uppvisade samma splittring mellan rättvise/röstfiske och arbetarenhet är de kommunistiska kraven på höjd bolagsbeskattning. Höjning av bolagsskatten, från 40% till 50%, var något som SKP motionerade om i både och 1954 års riksdag1953. Under 1955 beslutade riksdagen också om en successiv höjning av bolagsskatten som 1957 skulle nå 50%. Förslaget uppfyller de två första kriterierna för båda dessa mål, dvs förslaget har stöd inom SAP:s ledning, är ej direkt anti- kapitalistiskt och bär klara drag av överbudspolitik. Även här verkar det som om SKP försöker att nå de två målen på samtidigt

Det enda förslaget på detta område som tydligt syftar till arbetarenhten var kravet på skärpta åtgärder mot skatteflykt. 1956. I valet lyckades SKP att samla tillräckligt med röster för att få ytterligare ett mandat i riksdagen, de uppnådde därmed nio mandat. Kravet uppfyller de två första kriterierna för målet arbetarenhet, då det är en icke ideologisk valfråga som utan tvivel har starkt stöd inom SAP.

Skattepolitiken var central för SKP, det var skatteintäkterna som kunde användas för att omfördela resurser från de rika till de fattiga och därför var det också viktigt att skatterna togs ut av höginkomsttagarna och inte av låginkomsttagrna. SKP var kritiska mot SAP och menade att de tog ut för mycket skatt av de fattiga och för lite skatt av de rika, ett missnöje som också fanns inom socialdemokratin. På ett CK möte1954, talade Erik Karlsson om det stora missnöje som fanns även inom SAP med regeringens skattepolitik.
Att SKP ansåg skattefrågan mycket viktig för sina val resultat, visar ett CK möte 1956, på vilket Karl Lund sade att den kommunistiska propagandan varit för svag när det gällde skatterna. Tore Claesson ansåg däremot att skattefrågan var en viktig faktor som bidrog till att SKP hade gått framåt i valet. Vid ett CK möte 1956 framhöll partiledare Hagberg kommunisternas skattepolitik, kravet på kortare arbetsvecka och motioner om höjda barnbidrag som orsaker till valframgången. Detta faktum att SKP kunde vinna röster på kritik mot regeringens skattepolitik gjorde troligen att partiet inte bara prioriterade arbetarenheten på detta område, något som var det främsta utalade målet.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Minskade rustnings kostnader Nej Nej Nej
Höjd bolags skatt Nej Nej Nej
Skatteutredning:
Kommunal skatt progressiv Nej Nej Nej
Slopa/sänka indirekta skatter Nej Nej Nej
Höja ortsavdraget Nej Nej Nej
Oms på aktier Nej Nej Nej
Förhindra skatteflykt Nej Nej Nej
Höjd förmögenhets beskatt. Nej Nej Nej

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Minskade rustnings kostnader Nej Ja Ja
Höjd bolags skatt Ja Ja Nej
Skatteutredning:
Kommunal skatt progressiv Ja Ja Ja
Slopa/sänka indirekta skatter Ja Ja Ja
Höja ortsavdraget Ja Ja Nej
Oms på aktier Ja Ja Ja
Förhindra skatteflykt Nej Ja Nej
Höjd förmögenhets beskatt. Ja Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Kapitalistiskt Valfråga
Minskade rustnings kostnader Nej Ja Nej
Höjd bolags skatt Ja Ja Nej
Skatteutredning:
Kommunal skatt progressiv Nej Ja Nej
Slopa/sänka indirekta skatter Nej Ja Nej
Höja ortsavdraget Ja Ja Ja
Oms på aktier Nej Ja Nej
Förhindra skatteflykt Ja Ja Ja
Höjd förmögenhets beskatt. Ja Ja Nej

Den socialdemokratiska skattepolitiken orsakade stora problem för SKP, men öppnade också vissa möjligheter. Samtidigt som man var starkt kritisk till den socialdemokratiska skattepolitiken och hur den slog mot låginkomsttagarna, gav den möjlighet för kommunisterna att vinna röster från SAP. SKP var främst kritiska mot de indirekta skatterna. SKP föreslog att dessa skatter skulle sänkas eller slopas, men för att möjliggöra en fortsatt reformpolitik föreslog kommunisterna istället sänkta rustningskostnader. De ekonomiska klyftorna i samhället kunde, enligt SKP, åtgärdas genom en "rättvisare" skattepolitik. En sådan politik innebar en omfördelning av skattebördan från låginkomstagare till bolag och höginkomstagare. Detta förslag samt hela den föreslagna skatteutredningen syftar till att vinna röster/ stödja arbetarna, undantaget var dock förslaget om höjt ortsavdrag som också kan sägas syfta till målet arbetarenhet. Anledningen till att partiet på det här sättet frångår arbetarenhets målet är helt enkelt att knappast kunnat göra på något annat sett. Om inte den kommunistiska politiken gynnade de lågavlönade arbetarna, vem skulle den då gynna. Vad det handlade om var att stödja den målgrupp man hade och driva de frågor som var viktiga för dem. SKP var samtidigt livrädda för att uppfattas som ett oppositionsparti, dvs sprickor i arbetarenheten. Därför föreslog SKP även att skatteflyktingar skulle sättas åt och att bolagsskatten skulle höjas. Förslag som mer lutar åt målet arbetarenhet, även om det senare förslaget också kan sägas syfta till rättvisa/röstfiske.

Kvinnofrågan

Under perioden 1953-1956 redovisar SKP:s riksdagsgrupp likalönsfrågan under rubriken arbetsmarknadsfrågor och barnbidraget under social politik. SKP använder alltså inte kvinnofrågan som rubricering av en politisk fråga, men det är möjligt att urskilja en sådan fråga i materialet. Barnbidraget befinner sig i ett gränsland, mellan rent ekonomisk stöd och jämlikhetspolitik. Då barnavården byggdes ut, under 50- talet, fick detta bidrag allt mer betydelse då det gällde kvinnornas möjlighet till förvärvs arbete. Kvinnofrågan är min egen rubricering detta, hindrar förstås inte att de kommunisterna ansåg att det existerade en kvinnofråga.

SKP hade inget kvinnoförbund utan de kvinnliga kommunisterna var till stor del organiserade i Svenska kvinnors vänsterförbund. Förbundet hade till uppgift att samla kvinnor, oavsett parti tillhörighet, i gemensam kamp för fred och kvinnofrågor. Kärnan i SKV bestod av kvinnor från SKP, bl.a. de kvinnor som ingick i SKP:s Central kommitté. Att de kommunistiska kvinnorna till stor del arbetade utanför det direkta partiarbetet var något som inta alla i SKP var nöjda med. Valborg Svensson menade, på ett CK- möte 1955 att många kamrater inom partiet ansåg att kvinnorna behövdes i partiarbetet, då de menade att partiarbetet blev lidande av engagemanget i SKV. Valborg själv var dock inte en av dem, inte heller de övriga medlemmarna av partistyrelsen.

Vid samtliga riksdagar under perioden 1953 till 1956 motionerade SKP om lagfästandet av, alla människors rätt till, lika lön för lika för lika arbete. I motiveringen till förslagen, de två första åren, nämndes FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Att denna fråga rönte bred uppslutning råder det ingen tvekan om.1956 skrev den kommunistiska riksdagsgruppen i sin rapport att övriga partier även de uttalat sig positivt i denna fråga. Tvistemålet gällde dock hur likalön skulle uppnås, kommunisterna till skillnad från högern, krävde lagstiftning. Att SKP lade stor vikt vid att framföra sin ståndpunkt i denna fråga, visar det faktum att den framfördes i valrörelsen 1954 såväl som 1956.
Förslaget uppfyller därmed alla tre kriterierna för målet arbetarenhet, men förslaget har även en ideologisk prägel. Vid ett CK möte1956, uttrycker partiordförande Hagberg den åsikten att i Sovjetunionen hade kvinnorna nått sin självständighet. Kommunismen, exemplifierat av Sovjetunionen, visade riktningen för den praktiska politiken. I det klasslösa, kommunistiska samhället skulle jämlikhet mellan könen råda. Att kvinnas frigörande i sig inte var det primära målet, visar dock ett uttalande av Birgitt Jansson, vid ett CK möte 1956. "…kan man tänka sig att de manliga val- talarna i år kan ägna lite större uppmärksamhet åt de frågor som mera direkt intresserar kvinnorna än vad som exempelvis var fallet under förra valkampanjen." Även om partiordförande Hagberg och partisekreterare Karlsson visar ett betydande intresse för frågor som berör kvinnor, är frågan om likalön inte främst en ideologisk ståndpunkt. Så även om det tredje kriteriet för det socialistiska målet är det arbetarenheten som partiet vill stärka genom att driva denna fråga, då främst i valrörelser.

Regeringen lovade 1956 en viss höjning av barnbidraget. Ett löfte som inte hindrade SKP från att driva denna fråga i valrörelsen inför riksdagsvalet den 16 september. Redan vid 1953 års riksdag motionerade kommunisterna om en höjning av barnbidraget, från 290 till 500 kr. SKP menade att kronans köpkraft urholkats, och därmed även barnbidragets värde. En sådan utveckling medförde ekonomiska svårigheter för framförallt barnfamiljerna, enligt SKP. Inom socialdemokratiska partiet fanns också en rädsla för att barnbidragets realvärde kunde urholkas. Erik Karlsson tar, vid ett CK möte 1956, upp vikten av att knyta an till dessa strömningar inom det socialdemokratiska partiet.
Även detta förslag uppfyller därmed samtliga kriterier för arbetarenhetsmålet, men kan även sägas vara överbudspolitik, då SKP helt enkelt lovade mer än socialdemokraterna i fråga om rena pengar till barnfamiljerna. SKP ville locka kvinnor till partiet, dessutom var andelen kvinnor som röstade på SKP var betydligt lägre än motsvarande för SAP. Förslaget kan ändock sägas främst syfta till att stärka arbetarenheten eftersom det fanns starkt stöd för höjda barnbidrag även inom SAP och möjligheten att locka personer över partigränsen med detta förslag inte kan sägas vara särskild stora. Samtidigt finns det antagligen ett visst mått av genuint intresse att verkligen förbättra situationen för barnfamiljerna. Sammanfattningsvis kan frågan sägas vara en blandning av Rättvise/röstfiske krav och arbetarenhet, med någon övervikt för det senare.

Att kvinnors förvärvsarbete var eftersträvansvärt för SKP, bottnar i den kommunistiska(Marx) ideologins syn på arbetet, som det mest centrala för människan som samhällsvarelse. Genom att deltaga i produktionen kunde kvinnan bli mer jämställd med mannen, även om den totala jämlikheten inte kunde uppnås annat än i det klasslösa samhället. Samtidigt hade klasskampen alltid fått företräde framför kvinnornas krav på jämlikhet, och inte heller nu är jämlikheten mellan könen ett mål i sig.

I 1954 års partimotion gällande sysselsättningen, ingick ett förslag om att kvinnor skulle beredas arbete genom en utbyggnad av den statliga företagsverksamheten. Förslaget kan alltså sägas ha viss ideologisk prägel, men har framför allt stöd inom det socialdemokratiska partiet samt är ämnat för ett fortsatt kapitalistiskt samhälle. Kampen för jämlikhet torde vara onödig i det socialistiska samhället(klasslösa), då detta per definition är egalitärt.

SKP motionerade även om att sambeskattningen, dvs att gifta makar beskattades tillsammans, skulle slopas. En sådan beskattning, riskerade att resultera i, att en stor del av kvinnans lön gick åt i skatt om hon började förvärvsarbeta. Även detta förslag uppfyller det två första kriterierna för arbetarenhetsmålet, men också detta har viss ideologisk prägel. Det främsta motivet för SKP att driva detta förslag, borde dock vara att strävan efter jämlikhet mellan könen var stark också inom SAP. Än en gång ville kommunisterna påvisa likheter mellan sitt eget parti och det större "broder" partiet.
Om mitt perspektiv inte bestått i att se hela Central kommitén som en enhetlig rationell aktör, hade det troligen uppdagats stora skillnader mellan vissa män och kvinnor i CK. Troligtvis såg inte Valborg Svensson förslaget som primärt syftande till arbetarenheten, utan såg kampen för jämlikhet som viktig i sig. Hon fick dock stå tillbaka för den manliga majoriteten i partiet.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Lika lön Nej Nej Ja
Höjt barnbidrag Nej Nej Nej
Kvinnor i arbetslivet Nej Nej Ja
Avskaffa sambeskattning Nej Nej Ja*

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Lika lön Nej Ja Nej
Höjt barnbidrag Ja Ja Nej
Kvinnor i arbetslivet Nej Ja Nej
Avskaffa sambeskattning Nej Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Kapitalistiskt Valfråga
Lika lön Ja Ja Ja
Höjt barnbidrag Ja Ja Ja
Kvinnor i arbetslivet Ja Ja Nej
Avskaffa sambeskattning Ja Ja Nej

När det gäller kvinnofrågan var arbetarenhetsmålet styrande för vilka frågor partiet drev, här spelade inte rättvisa/röstfiske någon större roll som mål. Likalönsfrågan har en ideologisk dimension, likaså kraven på att ge ökade möjligheter för kvinnor att förvärvsarbeta. Det var dock inte socialismen som var det direkta målet med dessa förslag, utan de hade framförallt den funktionen att de knöt an till strömningar inom det socialdemokratiska partiet. I Vår Tid skrev Birgitt Carlsson att det inte borde finnas någon socialdemokratisk arbetarkvinna som hade några invändningar mot kommunisternas ställningstagande i likalönsfrågan.
Troligt är att de kvinnor, och även vissa män, som satt i CK såg kampen för jämlikhet mellan könen som viktig i sig, men att kampen för arbetarenheten fick högsta prioritet. Precis som klasskampen fått företräde under den första delen av 1900 - talet.

Sammanfattningsvis kan sägas att både sysselsättningspolitiken och frågan om förstatligande formas av både det socialistiska målet och målet om arbetarenhet. Det syns en ambition att nå båda dessa mål samtidigt, SKP försöker att gå direkt mot socialismen samtidigt som man går via arbetarenheten. Skattepolitiken formas istället av ambitionen att främja den "egna" klassen utan att för den skull helt ge upp arbetarenheten. Slutligen formas politiken i kvinnofrågan nästan enbart av ambitionen att nå arbetarenheten. Eftersom det viktigaste kriteriet för arbetarenheten enligt mig är stöd inom SAP:s ledning, är detta kriterium också starkt förbundet med i vilken grad kommunisterna drev frågor som redan var förankrade inom socialdemokratin. Följaktligen är det enda området där SKP främst drev frågor förankrade redan inom SAP; politiken som gällde kvinnofrågor.

.

3. Praktisk Kommunism 1957-1960

"Den svenska socialdemokratins ledning genomför en svår balansakt mellan storfinansen och arbetarklassen. Två själar finns i dess bröst.[…] Partiets nya program uttrycker denna dubbelhet och svårigheten att tjäna både gud och mammon."

Ur riktlinjer inför den 19:e kongressen.

Kapitlet är tematiskt upplagt och följer SKP:s praktiska politik, med fokus på de aktuella frågorna.

Det Sovjetiska kommunistpartiets 20:e partikongress i februari 1956 skulle få konsekvenser för hela den kommunistiska världen. På denna kongress håller förste sekreterare Chrusjtjov ett hemligt tal, där han kritiserar Stalin och dennes dogmatism. Kongressen fastställer även att olika vägar till socialismen kan accepteras, vilket många av västvärldens kommunistpartier ser som ett klartecken för deras fredliga väg till socialismen. SKP var närvarande på denna konferens, men det hemliga talet var inte något som ens SKP:s deltagande delegation var medvetna om. Först under 1957 började man diskutera Stalinkulten i SKP:s centralkommitté, och vilka lärdomar partiet borde dra. En annan förändring på den internationella kommunistiska arenan var upplösningen av kominform. Denna organisation var något av en lättvikts Komintern, som inte hade utövat samma inflytande över sina medlemmar. Det visar dock tydligt på att västvärldens kommunistiska partier inte längre var så starkt bundna till Sovjetunionen, och att även SKP bör ha blivit allt mindre influerat av den sovjetiska ideologin. Ett annat orosmoln för SKP var student- och arbetarupproret i Ungern i Oktober 1956, som röda armén krossade under blodiga strider. Detta spädde troligen ytterligare på de anti- kommunistiska stämningarna i landet, så även inom det socialdemokratiska partiet. Sparring menar att SKP:s praktiska politik kom att ligga närmare den socialdemokratiska politiken, till följd av denna utveckling, främst synlig genom SUKP:s 20:e partikongress. Från och med 1957 bestod Sveriges regering av enbart socialdemokrater, fortsatt ledd av Tage Erlander.

Sysselsättning

I en motion om en ny ekonomisk politik som kommunisterna lade fram 1957, förespråkade de också en aktiv sysselsättningspolitik. (RG-57vår,s.2-3) En aktiv sysselsättningspolitik bestod i att fortsätta driva nedlagda privata företag ett förslag som också lades under den förra undersökningsperioden. (RG-57höst,s.2-3) Kommunisterna upprepade även kravet på ökad handel med Sovjetunionen och de övriga socialistiska öststaterna.(RG-57vår,s.2-3) Dessa förslag uppfyller fortfarande definitivt de två första kraven för det socialistiska målet; de var anti- kapitalistiska och var främst ett uttryck för en ideologisk ståndpunkt. Jag har dock inte hittat samma ideologiska retorik på något CK möte till förmån för dessa förslag, till skillnad från föregående period. Även om den ideologiska retoriken på CK:s sammanträden inte är lika tydlig, kan man fortfarande säga att förslagen främst motiveras av den kommunistiska ideologin och inte i den faktiska verkligheten. Anledningen till att SKP tonar ned den ideologiska motiveringen av dessa förslag kan vara avslöjanden om Stalins utrensningar och det folkuppror som skakar Sovjetsatelliten Ungern i Oktober 1956.(VH,s.233). På ett CK möte 1957 framstår det som om SKP:s ledning känner av reaktioner på händelserna i Ungern då man talar om "hetsen" mot Sovjetunionen. Genom att fokusera på inrikespolitiska frågor skulle dock partiet försöka att minimera skadeverkningarna på arbetarenheten.(CK570105-07, s.24-25) Dessa händelser kan också vara orsak till att SKP inte som 1954, tar upp fortsatt statlig drift av nedlagda privata företag i valrörelsen(erna) 1958. Ett förslag som just fokuserade på inrikespolitik, men som också uppfyllde de tre kriterierna för socialismen, var avskaffandet av paragraf 23, som enligt SKP gav arbetsgivarna rätten att fritt avskeda människor. Detta var inte bara en fråga om vem som hade makten i företagen, utan det var också ett sätt att hålla sysselsättningen uppe. Motionen om denna paragraf avstyrktes föga förvånande av utskottet(RG-57vår,s.4) Även i den stora motionen gällande sysselsättningen 1959, krävde SKP en lagstiftning gällande rätten till arbete (RG-59,s.1)

Under den förra undersökningsperioden syftade förslag inom detta område främst till antingen socialismen eller till arbetarenheten. Under perioden 1957 till 1960 uppfyller dock samtliga förslag som inte syftar till socialismen, båda de två första kriterierna för målen rättvisa/röstfiske och arbetarenhet. Mest uppseendeväckande är att alla dessa förslag kan karakteriseras som överbudspolitik, utan att de tas upp i valrörelsen.
Ett exempel på ett sådant förslag är kravet på att bekämpa säsongsarbetslösheten under exempelvis julhelgen.(RG-57höst,s.2-3) I sin stora motion 1959 gällande sysselsättningen krävde SKP en kortare arbetsvecka och fortsatt föreslog SKP att bostadsbyggandet skulle ökas, att statliga företag skulle undvika permitteringar, att privata företag skulle berövas vad man kallade den "oinskränkta rätten att avskeda" sina anställda och att kommunerna skulle få låna mer pengar. Även föreslag om förstatligande lades i riksdagen bl.a. för att trygga sysselsättningen. Av samma anledning ville man också i en annan motion ge ett redan statligt företag mer resurser nämligen skogsindustrin.(RG-59,s.1)
SKP ansåg sig dela målet om full sysselsättning med SAP, det fanns alltså stora förutsättningar för politik i arbetarenhetens tecken, sade man på ett CK möte 1958. Samtidigt sade sig kommunisterna vilja radikalisera den socialdemokratiska politiken, och leda in politiken på vägen mot socialismen.(CK581206-07,s.6) Hilding Hagberg uttrycker på ett CK möte åsikten att den kommunistiska politiken söker dämpa den kapitalistiska cykelns vågdalar, vilket stämmer bra överens med en socialdemokratiska politik.(CK600611-12,s.5) Enligt min analysmodell har det socialistiska målet fått stå tillbaka något för förslag som till lika hög grad syftar till arbetarenhet och Rättvisa/röstfiske. Den praktiska politiken på detta område kan alltså sägas närma sig socialdemokraterna, samtidigt som den i allt högre grad försöker att vinna röster i från samma håll. Även om de förslag som syftar till det socialistiska målet mattas bara marginellt, är det inte kommunisterna som radikaliserar SAP utan SAP som driver kommunisterna i en reformistisk riktning.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Bekämpa säsongsarbetslöshet Nej Nej Nej
Driva privata företag statligt Ja Ja Ja
Handel med Öst Ja Ja Ja*
Paragraf 23 Ja Ja Ja
Sysselsättningsmotion:
Kortare arbetstid Nej Nej Nej
Rätt till arbete Ja Ja Ja*
Bostadsbyggande Nej Nej Nej
Staten undvika permittering Nej Nej Nej
Mer resurser till skogsindustri Nej Nej Nej
Kommunerna låna pengar Nej Nej Nej
Arbete genom förstatligande Nej Nej Nej
Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Bekämpa säsongsarbetslöshet Ja Ja Nej
Driva privata företag statligt Nej Nej Ja
Handel med Öst Nej Nej Jaj
Paragraf 23 Nej Nej Ja
Sysselsättningsmotion:
Kortare arbetstid Ja Ja Nej
Rätt till arbete Nej Nej Ja
Bostadsbyggande Ja Ja Nej
Staten undvika permittering Ja Ja Nej
Mer resurser till skogsindustri Ja Ja Nej
Kommunerna låna pengar Ja Ja Nej
Arbete genom förstatligande Ja Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Kapitalistiskt Valfråga
Bekämpa säsongsarbetslöshet Ja Ja Nej
Driva privata företag statligt Nej Nej Nej
Handel med Öst Nej Nej Nej
Paragraf 23 Nej Nej Nej
Sysselsättningsmotion:
Kortare arbetstid Ja Ja Nej
Rätt till arbete Nej Nej Nej
Bostadsbyggande Ja Ja Nej
Staten undvika permittering Ja Ja Nej
Mer resurser till skogsindustri Ja Ja Nej
Kommunerna låna pengar Ja Ja Nej
Arbete genom förstatligande Ja Ja Nej

Under denna period lägger SKP fram ett flertal förslag på sysselsättningens område, betydligt fler än under den föregående perioden. Dessutom finns det förslag som syftar till alla de tre uppsatta målen. Detta kan tolkas som om målen bara är en konstruktion gjord av mig, som inte har någon motsvarighet i verkligheten, dvs SKP utformade inte sin politik efter dessa mål. Jag menar dock att denna spridning visar på hur svårt det är för ett kommunistiskt parti att verka i ett kapitalistiskt samhälle, då det ofrånkomligen leder till att den praktiska politiken måste sträva åt olika håll samtidigt. Under slutet av 50- talet närmar sig SKP socialdemokraterna och det socialistiska målet får minskad betydelse, vilket troligen beror på den fortsatta tillväxten och de anti- kommunistiska stämningarna. Vad kommunisterna försöker göra är att behålla sin pro- Sovjetiska profil, medan den praktiska politiken blir allt mindre ideologiskt betingad. Tendensen är dock fortfarande relativt svag.

Förstatligande

I 1959 års riksdag förespråkade SKP förstatligande på flera områden: Den viktiga oljehandeln med den motiveringen att man på så sätt kunde bryta de utländska bolagens motstånd mot att Sverige ökade sin oljeimport från Sovjetunionen. Handeln österut skulle i sin tur ge en ökad sysselsättning. Men man kunde också stödja sig på en statlig utredning som föreslagit oljehandelns förstatligande 1947.(RG-59,s.1) Även faktumet att ett statligt bolag(AB Oljetransit) hade bildats 1956 för att sköta oljetransport och lagring vilket kan ha haft betydelse för att SKP förde fram ett fortsatt förstatligande.(Waara,s.154) Förslag om ett statligt försäkringsbolag framfördes också som ett steg på vägen mot ett helt förstatligande av försäkringsväsendet.(VT-59,3,s.89) Slutligen yrkade kommunisterna på förslag om textilindustrins fortsatta drift skulle säkras eventuellt genom förstatligande. SKP blir genast något obestämda då det handlar om industri som inte kan sägas vara livsviktig för landet.(RG-59,s.1) Året därpå avslogs kommunistiska motioner gällande förstatligande av oljehandeln samt skapandet av en svensk statlig petrokemisk industri.(RG-60,s.3)
Förslaget om förstatligande uppfyller precis som föregående period de två första kraven för målet arbetarenhet; förslaget hotar knappast kapitalismens fortlevnad och statlig kontroll av Radio och TV har troligtvis städ inom socialdemokratin. Även förstatligandet av oljeindustrin uppfyller de två första kriterierna för målet arbetarenhet, detta krav motiveras också i CK med ideologiskt färgad retorik där handel med Sovjetunionen poängteras. Vid ett CK möte detta år framhålls det under 60- talet borde partiet försöka att begränsa storfinansens makt och leda arbetarklassen till den politiska ledningen av landet. Genom att förstatliga naturrikedomar, kreditväsen, försäkringsväsendet, krigsindustrin tog samhället enligt SKP steg i rätt riktning.(CK590929-30, s.7,Vårt parti) I riktlinjer inför SKP:s 19:e kongress står det också att "Förstatligande av monopolistiska näringsgrenar och företag …" är ett önskvärt mål för kommunisterna under 60-talet, något som i allra grad syftar till ett socialistiskt samhälle.(CK601008-09,s.2,19:e) Det senare uttalandet är dock riktad till partiets kongress där retoriken alltid var radikalare än i den praktiska politiken. De kommunistiska förslagen att förstatliga försäkringsväsendet och den petrokemiska industrin motiveras alltså också i ideologiska termer, dvs det tredje kriteriet för socialsim. Samtidigt är det inget hot mot kapitalismen och uppfyller därmed det andra kriteriet för arbetarenheten, dock verkar stödet inom socialdemokratin vara svagt eftersom SKP överhuvudtaget inte nämner något sådant. Textilindustrins förstatligande är inte heller detta anti- kapitalistiskt utan är avsett för ett fortsatt kapitalistiskt samhälle.
Förslagen om förstatligande uppfyller alltså färre kriterier för både det socialistiska målet och för målet arbetarenhet och samtidigt är inget förslag anti- kapitalistiskt. Förklaringen kan vara att SKP inte ser förstatligande som något effektivt medel att nå varken socialismen eller arbetarenheten. Denna förändring kan bero på ett ökat motstånd från "de fyra demokratiska partierna" till följd av "avslöjandet" av Stalinkulten och händelserna i Ungern.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Förstatliga Radio Nej Nej Nej
Förstatliga Oljehandel Nej Nej Ja
Förstatliga Försäkringsbolag Nej Nej Ja
Förstatliga Textil industrin Nej Nej Nej
Förstatliga Petrokemisk ind. Nej Nej Ja*

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Förstatliga Radio Nej Ja Nej
Förstatliga Oljehandel Nej Ja Nej
Förstatliga Försäkringsbolag Nej Ja Nej
Förstatliga Textil industrin Nej Ja Nej
Förstatliga Petrokemisk ind. Nej Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Fortsatt Kapitalistiskt Valfråga
Förstatliga Radio Ja Ja Nej
Förstatliga Oljehandel Ja Ja Nej
Förstatliga Försäkringsbolag Nej Ja Nej
Förstatliga Textil industrin Nej Ja Nej
Förstatliga Petrokemisk ind. Nej Ja Nej

Det kan vara så att SKP det här året lägger tyngdpunkten i sin praktiska politik på sysselsättningen och därmed inte använder förslagen för att nå de uppsatta målen lika genomtänkt. Mängden förslag har inte minskat utan det är den ideologiska retoriken som är frånvarande, och inte heller syns förstatligande i valrörelsen. Även detta område, visar alltså på en svag tendens för den kommunistiska praktiska politiken att allt mindre sträva mot det socialistiska målet.

Skatter

Omsättningskatt var en skatt på alla eller vissa varor och tjänster vid försäljning till konsument som infördes "permanent" av regeringen1959.(Bonn lexikon 10, s. 1016,1025) Omsättningskattens vara eller icke vara spelade huvudrollen för kommunisterna under den här perioden, eftersom socialdemokraterna under 1959 hotade att lämna över regeringsmakten, om inte deras förslag gällande en omsättningsskatt gick igenom riksdagen. När regeringen i början av 1959 sade sig vilja införa 4% i omsättningskatt beskrev kommunisterna detta som en klassbeskattning som endast gagnade de rika.(-59Skatten tar…s.5) SKP svarade på förslaget med att skicka ett brev till regeringen i vilket man vädjande om slopandet av denna nya skatt. (VT-59,3,s.96-97) SKP lade tillslut ändå ned sina röster för att hindra att hotet skulle sättas i verket. Partiledare Hagberg menade att SKP valde det minst onda av två onda ting; då en borgerlig regering skulle gå ännu hårdare mot de "vanliga" inkomsttagarna.(CK600611-12,s.1, vårt parti) Hagberg ansåg också att den socialdemokratiska regeringen behöll det höga skattetrycket på arbetarnas bekostnad, istället för att ta ut högre skatter av de som verkligen kunde betala. På så sätt vill regeringen närma sig de borgerliga partierna när det gäller skattefrågan, enligt vad kommunisterna ansåg. (CK600611-12,s.1,Skattefrågan)
Även vid 1957 års riksdag lade den kommunistiska riksdagsgruppen fram en motion på åtta punkter i vilken de krävde en ny inriktning av den ekonomiska politiken och därmed också av skattepolitiken. I detta program avvisade man regeringens beskattning av konsumtionen såsom omsättningsskatten. SKP menade att denna skatt ledde till höga priser och att det var ännu ett steg på den indirekta beskattningens väg, men trots detta lade regeringen ytterligare en proposition om ytterligare konsumtionsbeskattning.(RG-57vår, s.2-3) I årets första valrörelse som var ett nyval till andra kammaren fortsatte partiordförande Hagberg kommunisternas kritik av dessa punktskatter.(Komm…nyval-58,s.24)
Kommunisternas envisa avisande av Omsen uppfyller alla tre kriterierna för rättvisa/röstfiske då det uppenbart söker att övertrumfa socialdemokraternas pengalöften, utan att ha stort stöd inom SAP, till arbetarna. Förslaget gör heller inga anspråk på att avskaffa kapitalismen. Samtidigt var förslaget en del av SKP:s propaganda i de tre valrörelserna inom denna period, vilket visar hur viktig den var för partiet. Även om förslaget uppfyller det tredje kriteriet för målet arbetarenhet är det ett förslag som syftar till målet rättvisa/ röstfiske. Trots detta är det arbetarenheten som kommunisterna prioriterar när det verkligen gäller, detta beror självklart på att alternativet i det här fallet inte var rättvisa/ röstfiske utan en borgerlig regering.
Argumenteringen mot regeringens skattepolitik var densamma som under de förgående perioden. Man kritiserade orättvisan i att de som hade de minsta möjligheterna att betala skatt fick bära den tyngsta bördan. Istället kunde bolagen betala mer skatt utan att detta skulle försämrade deras investeringsförmåga.,(-58Komm…valet,s.6-7) Detta var ett förslag som liksom Omsen uppfyllde alla tre kraven för målet rättvisa/ röstfiske, samt var en valfråga 1958. Förslaget hade också ett fortsatt stöd inom socialdemokratin. Även förslaget att slopa den statliga inkomstskatten för individer med under 4.500kr i årsinkomst och sänkningar för de som tjänade upp till 25.000, uppfyllde dessa kriterier var en fråga som kommunisterna drev i valet.(RG-60,s.1-2, Inför valet 1960, s.24) Dessa förslag var innehållet i vad kommunisterna kallade en "demokratisk skattepolitik." (VT-59,4,s.138,K.)
De tre förslagen kan alltså sägas syftar till målet rättvisa/ röstfiske även om också uppfyller det andra och tredje kravet för målet arbetarenhet. Här handlar det troligen om för kommunisterna, som nämnts ovan att gynna sin målgrupp så gott man kan, inte bara för att få röster utan för att man ansåg att detta var rätt.

Två förslag glider närmare målet arbetarenhet genom att uppfylla de båda kriterierna för detta mål och för målet rättvisa/ röstfiske; nämligen kompensation till kommunerna och ett minskat försvar. Regeringens förslag att höja de kommunala ortsavdragen var en politik i rätt riktning, enligt kommunisterna, då det var ännu ett steg mot att den första intjänta hundralappen i veckan skulle bli skattefri. Kommunisterna motionerade dock om att en utredning skulle tillsättas så att kommunerna skulle kunna kompenseras för det inkomstbortfall som höjningen skulle ge upphov till, annars skulle låginkomsttagarna drabbas. (RG-57vår, s.3-4) Att begränsa rustningskostnaderna, för att på så sätt kunna sänka skatten hade föreslagits av kommunisterna vid ett flertal tillfällen, de lade dock inga motioner detta. Men i tidskriften Vår Tid så hävdas det i redogörelsen över årets riksdagspolitik att både kommunister och ett antal socialdemokrater kämpat för minskade militärutgifter.(VT-57,5,s.173) Att talet om minskade rustningskostnader hade stöd inom socialdemokratin tyder på att förslaget som även var aktuellt under den förra perioden alltmer syftade till arbetarenheten. Anledningen till denna förskjutning från målet rättvisa/ arbetarenhet till målet arbetarenhet, beror troligen på ett ökat stöd för en sådan politik inom det socialdemokratiska partiet.

Ännu ett steg på skalan närmare målet arbetarenhet kommer det kommunistiska förslaget om höjd skatt på förmögenheter och på kursstegringar som ingick i det ekonomiska program som man presenterade 1960.(RG-60,s.1-2) Att föreslå en ökad beskattning av bolagen kan inte tolkas på annat sätt än som ren överbudspolitik samtidigt som förslaget knappast kan sägas vara anti- kapitalistiskt. Förslaget var dock en valfråga och menat för ett fortsatt kapitalistiskt samhälle, samt hade stöd inom det socialdemokratiska partiet. Förslaget syftar alltså främst till arbetarenheten, även om det inte råder någon konflikt med målet rättvisa/ röstfiske i det här fallet. Klassidentiteten för både kommunistiska och socialdemokratiska arbetare var vad SKP ville stärka genom att angripa den gemensamma "fienden" kapitalisterna. Den fråga som kan sägas peka tydligast mot målet arbetarenhet är dock förslaget om skärpta åtgärder mot skatteskolk.(CK590829-30, s.11) Till skillnad ifrån den förra perioden, där den togs upp av SKP, är detta anmärkningsvärt då aktuell period innehöll hela tre valrörelser. Möjligen kan detta bero på att man under denna period siktade in sig på Omsen, eller så rönte den helt enkelt inte speciellt stor uppslutning hos de socialdemokratiska arbetarna.

När det gällde skattepolitiken låg SKP ganska långt ifrån den socialdemokratiska regeringens politik, även om de kommunistiska förslagen troligen hade stöd av vissa socialdemokratiska riksdagsmän. Framförallt gällde detta regeringens införande av Omsen, då kommunisterna ansåg till och med att socialdemokraterna gjorde gemensam sak med det borgerliga blocket.(CK581206-07,s.6) Att den kommunistiska politiken på detta område hade tydliga inslag av överbudspolitik visar ett mycket intressant meningsutbyte mellan Nationalekonomen Harald Rubenstein och den blivande partiledaren C.H Hermansson på ett CK möte 1959, som gällde den kommunistiska skattepolitiken. Rubenstein utrycker sig där på följande sätt angående en aktuell ekonomisk resolution; "Jag är inte kritisk mot tankegångarna alltså utan instämmer helt i dem. Men jag tycker, att denna är exempel på att vi ofta är litet väl svävande i våra formuleringar, kanske rentav lite vårdslösa." Han ger sedan flera exempel på i resolutionen nämnda belopp som han inte får att gå ihop eller förstår hur de har tagits fram.(CK590829-30,s.39-41) Hermansson svarar att siffrorna ändå stämmer till största del och att de framförallt visar hur den ekonomiska politiken bör utformas. (CK590829-30,s.70-74) Hur det än var med dessa siffror, visar de i alla fall på att SKP inte ofta tvingas precisera sin ekonomiska politik eller för den delen får se den satt i verket. Alltså kunde de koncentrera sig på att utforma den praktiska politiken efter de mål som eftersträvades, i det här fallet arbetarenhet och rättvisa/ röstfiske. Om det sedan var genomförbart var av mindre intresse då nästan alla kommunistiska motioner gällande den ekonomiska politiken avstyrktes av riksdagen.(RG-57vår, s.3-4)

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Avvisa Oms Nej Nej Nej
Kompensation kommunerna Nej Nej Nej
Högre bolags skatt Nej Nej Nej
Minskade rustningar Nej Nej Nej
Slopa inkomst skatt >4500kr Nej Nej Nej
Höjd förmögenhets skatt Nej Nej Nej
Mot skattefusk Nej Nej Nej

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Avvisa Oms Ja Ja Ja
Kompensation kommunerna Ja Ja Nej
Högre bolags skatt Ja Ja Ja
Minskade rustningar Nej Ja Ja
Slopa inkomst skatt >4500kr Ja Ja Ja
Höjd förmögenhets skatt Ja Ja Nej
Mot skattefusk Nej Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Fortsatt Kapitalistiskt Valfråga
Avvisa Oms Nej Ja Ja
Kompensation kommunerna Ja Ja Nej
Högre bolags skatt Nej Ja Ja
Minskade rustningar Ja Ja Nej
Slopa inkomst skatt >4500kr Nej Ja Ja
Mot skattefusk Ja Ja Nej
Höjd förmögenhets skatt Ja Ja* Ja

SKP blir allt mer kritiska mot den socialdemokratiska skattepolitiken men fortsätter att kombinera överbudspolitik med arbetarenheten. Liksom föregående period förekommer ingen ideologisk retorik på detta område utan SKP försöker att gynna de arbetare man säger sig företräda. Klart är dock att arbetarenheten har fått sig en törn och att det tredje kriteriet för arbetarenhet; valfråga i det här fallet mer är ett tecken på konflikt en på arbetarenhet.

Kvinnofrågan

Vid 1958 års riksdag föreslog kommunisterna flera reformer, som främst sökte att förbättra kvinnornas ekonomiska situation. Man föreslog höjd sjukpenning för icke förvärvsarbetande husmödrar och vidgade avdrag för kvinnor i förvärvsarbete. SKP motionerade också om att ensamma familjeförsörjande husmödrar borde kunna få ersättning vid sjukt barn. Dessa motioner handlar om kronor och ören, dvs hur dessa kvinnor skall få det bättre rent ekonomiskt samtidigt som förslagen troligen har stöd inom socialdemokratin. Förslagen uppfyller alltså de två första kriterierna för målet arbetarenhet respektive rättvisa/ röstfiske. Till skillnad från den förra perioden, där den ideologiska prägeln var starkare och förslagen inte främst var uttryck för en överbudspolitik, vilket verkar vara fallet under denna period. En fråga som dock uppfyller samma kriterier som under den förra perioden var kravet på lika lön för lika arbete.
Detta problem gav även denna period upphov till en motion från kommunisternas sida men, med annorlunda formulering än under föregående period. Nu krävde man att Sverige skulle ratificera ett fördrag gällande denna fråga sammanställt av den internationella arbetsorganisationen, förut hade SKP hänvisat till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. (RG-58,s.5-6) Inför riksdagsvalet 1960 drev kommunisterna frågan i valrörelsen. (-60Komm…presenterar,s.24) samtidigt som man motionerade om lagstiftning som direkt förbjöd olika lönesättning för lika arbete. Man menade att det var socialdemokratiskt motstånd i riksdagen som gjorde att inte Sverige kunde ratificera likalönskonventionen(RG-60,s.3) På ett CK möte 1959 talar Hagberg om vikten av kampen för jämlikhet mellan könen och om att mycket arbete återstår för att nå ett sådant mål i Sverige. Om det egna partiets insatser säger han följande: "Frågan är dock om inte de otillfredsställande resultaten närmast avspeglar en halvhjärtad insats från vår egen sida." Det handlar ju trots allt om halva befolkningen fortsätter Hagberg, och det kommunistiska partiet borde inta en ledande position i kampen för jämlikheten. Det är dock strävan mot målet rättvisa/ röstfiske som blir starkare under den här perioden, till viss del på bekostnad av arbetarenheten, detta kan bero på att det ointresse som många manliga kommunister visade för kvinnofrågan även fanns hos SAP. Resultatet blev att målet arbetarenhet fick stå tillbaka något för de kommunistiska försöken att vinna kvinnliga röster.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Höjd sjukpenning Nej Nej Nej
Vidgade avdrag Nej Nej Nej
Husmors ersättning Nej Nej Nej
Likalön Nej Nej Ja

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Höjd sjukpenning Ja Ja Nej
Vidgade avdrag Ja Ja Nej
Husmors ersättning Ja Ja Nej
Likalön Nej Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Fortsatt Kapitalistiskt Valfråga
Höjd sjukpenning Ja Ja Nej
Vidgade avdrag Ja Ja Nej
Husmors ersättning Ja Ja Nej
Likalön Ja Ja Ja

Målet arbetarenhet får tydlig konkurrens av den kommunistiska viljan att värva kvinnliga medlemmar och röster. Det finns en inneboende konflikt mellan målet rättvisa/ röstfiske och målet arbetarenhet, då SKP inte kan både bjuda över SAP och locka röster från dem, men samtidigt som man försöker att hitta gemensamma beröringspunkter. Möjligtvis kan man tänka sig att SKP försökte att radikalisera socialdemokraterna genom överbudspolitiken, men det håller inte eftersom överbudspolitiken oftast är just socialdemokratisk och inte kommunistsik. Återigen verkar det som om SKP försöker att nå två mer eller mindre oförenliga mål på samma gång.

Sammanfattningsvis präglas den kommunistiska sysselsättningspolitiken av en tendens att allt mindre peka mot målet socialism, vilket också syns när det gäller förslagen om förstatligande. Nederlaget i Omsfrågan slog hårt mot SKP:s försök att skapa "arbetarenhet" i skattefrågan, och den kommunistiska kritiken mot socialdemokraterna var ovanligt hård på detta område. Detta ledde till att målet rättvisa/ röstfiske fick en något större betydelse än under föregående period. När det gäller kvinnornas situation i det svenska samhället fortsätter SKP att sträva emot två målsättningar; rättvisa/ röstfiske och arbetarenheten, även om det senare målet inte är lika framträdande som under den föregående perioden. Precis som under den föregående perioden är det på området som rör kvinnofrågor som kommunister främst kan sägas driva frågor som var djupt förankrade inom socialdemokratin.

4. Praktisk Kommunism 1961-1963

"Det som socialdemokraterna betraktar som överbudspolitik är inte säkert att vi som marxister alltid måste betrakta som överbudspolitik. Socialdemokraterna tar hänsyn till det bestående samhället på ett annat sätt än vi får göra. "

(CK 620217-18, punkt 11-12, Gösta Adolfsson.)

Kapitlet är tematiskt upplagt och följer SKP:s praktiska politik, med fokus på de aktuella frågorna. Materialet på arbetarrörelsens arkiv(ARAB) var mycket tunt gällande året 1961, därför är den kommunistiska riksdagsgruppens förslag detta år, hämtade direkt från riksdagsprotokollet.

Chrustjtjovs kritik av Stalinkulten förnyades vid SUKP:s 22:a kongress 1961. Vilket ledde till att debatten om personkulten för första gången blossade upp på allvar i SKP.(Sparring2, s.29) Denna debatt kom också att beröra den rysk- kinesiska konflikten, där det fortfarande Stalinistiska Kina i allt större grad ställde sig i opposition till Sovjetunionen. SKP blev allt mer splittrat då Centralkommittén ledd av Hagberg benhårt höll fast vid partiets lojalitet till Sovjetunionen, medan andra delar av partier ville omvärdera detta ställningstagande. Valnederlaget 1962 lade grunden för att C.H. Hermansson kunde bli vald till den nya partiledaren vid partikongressen1964. Hermansson var en av dem som stod för förnyelse, och som var mest angelägen om att partiet skulle göra upp med "Stalinkulten" i det egna partiet. (Sparring2, s.30-43)

Sysselsättning

Förutom likalönsfrågan var en kortare arbetsvecka för att öka sysselsättningen, det mest frekventa kommunistiska förslaget under hela min undersökningsperiod, och 1962 krävde SKP fortsatta förkortningar av arbetstiden till 40 timmar. Förslaget avslogs då av riksdagen, och följande år tillsatte regeringen en utredning gällande 40 timmars veckan.(RG-63,s.3) Kommunisterna såg utredningen som ett resultat av den motion de framlagt vid årets riksdag i frågan men också som ett resultat av att de drivit frågan under en längre period. Redan 1953 föreslog SKP en sådan arbetstidsförkortning.(RG1-63,s.2) På ett CK möte detta år ger Fritjof Lager uttryck för den åsikten att SAP tagit all ära för genomförandet av reformen om kortare arbetstid, men att det varit SKP som varit drivande.(630927-29, bil5,s.3) Detta förslag uppfyller som under de två föregående perioderna båda de första kriterierna för arbetarenhet och rättvisa/ röstfiske. En skillnad mot den första perioden är att det inte var någon valfråga, det verkar alltså som frågan fått något mindre betydelse för att nå målet arbetarenhet.

Ett annat förslag för att trygga sysselsättningen, var det att utvidga det statliga skogsindustrierna, ASSI.(VT-62,2,s.52-55) SKP föreslog i en valbroschyr att staten skulle bilda bolag i de s.k. avflyttningsområdena och på så sätt få fart på industrin.(Gör vår…,s.12) Förslaget är svårt att placera in i någon kategori då de andra endast uppfyller kriteriet för arbetarenhet och rättvisa/ röstfiske, dvs att det är för ett fortsatt kapitalistiskt samhälle och då inte heller kan klassas som anti- kapitalistiskt. Förslaget kan helt enkelt inte klassificeras med den metod jag valt på annat sätt än att det syftar till de just nämnda målen ,även om dessa kriterier inte kan anses vara särskilt starka indikatorer för detta i sig.

Motionen om uppsägnings skydd är dock betydligt lättare att placera.(RG-63,s.3) Förslaget återkommer under hela min undersökningsperiod i olika skepnader, men är alltid främst ett ideologiskt motiverat, anti- kapitalistiskt förslag som enbart är en markering av det kapitalistiska samhällets kroniska brister, dvs uppfyller alla tre kriterierna för målet socialism.

Även om den aktuella perioden är ett år kortare än de övriga i undersökningen, är det anmärkningsvärt hur liten del av den kommunistiska politiken som frågan om sysselsättningen tar upp, jämfört med tidigare perioder. Under perioden 1957 till 1960 var mängden förslag på detta område massivt, samtidigt som det pekade åt alla de tre målen vilket det gör även under denna period. Anledningen till att SKP inte satsat på detta område under början av sextiotalet, kan vara att sysselsättningen helt enkelt var för hög och att man inte kunde något av de tre målen men en praktisk politik inriktad på att skapa sysselsättning.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
40 timmars vecka Nej Nej Nej
Uppsägningsskydd Ja Ja Ja
Utvidga skogsindustrin Nej Nej Nej

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
40 timmars vecka Ja Ja Nej
Uppsägningsskydd Nej Nej Ja
Utvidga skogsindustrin Nej Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Fortsatt Kapitalistiskt Valfråga
40 timmars vecka Ja Ja Nej
Uppsägningsskydd Nej Nej Nej
Utvidga skogsindustrin Nej Ja Nej

Det är svårt att säga någonting om den praktiska politiken på detta område, eftersom det bara gäller tre frågor, varav en syftar till målet socialism och de två andra syftar till arbetarenhet respektive rättvisa/ röstfiske. Med stor säkerhet kan dock sägas att SKP inte längre lägger någon tyngd vid skapandet av sysselsättning i din praktiska politik, eftersom arbetslöshet inte var ett stort problem i början av 60- talet. När SKP allt mer närmar sig SAP blir detta bara trötta upprepningar kvar av den praktiska sysselsättningspolitiken, som i och för sig innehåller det rent ideologiska kravet på anställningsskydd. Med tanke på den taktik som SKP följde sedan tidigt 50- tal, dvs att driva dagspolitiska frågor som tilltalade arbetar massorna, var den tama sysselsättningspolitiken inte någon överraskning.(Hirdman,s.259-263) Sysselsättningspolitiken var inte ett medel som kunde leda till något av de uppsatta målen; rättvisa/ röstfiske respektive arbetarenhet. När sedan det socialistiska samhället(målet socialism) inte längre verkar vara ett mål som kommunisterna syftar direkt till, blir det förstås inte möjligt att föreslå något alternativ till den framgångsrika socialdemokratiska politiken.

Förstatligande

1963 lade den kommunistiska riksdagsgruppen fyra motioner som gällde förstatligande. I den första begärde man att en utredning skulle tillsättas gällande formerna för samhällets inflytande över näringslivet. Främst då de största företagen inom bank och försäkringsväsendet, industrin och handeln. SKP önskade socialisera delar av näringslivet och förslaget är därmed antikapitalistiskt och främst ett uttryck för en ideologisk ståndpunkt. De tre kriterierna för målet socialism är därmed uppfyllt, när det gäller detta mer allmänna förslag om förstatligande. Med den metod jag valt att använda blir detta förslags syfte helt skilt från andra förslag på samma område, som vid en första anblick kan tyckas betyda ungefär samma sak. Jag tror dock att detta förslag var av en annan sort än de övriga, ett förslag för att markera ideologisk överlägsenhet, men också ett sätt att tillfredsställa "konservativa" krafter inom partiet.
Den andra motionen, detta år, syftade till att hålla uppe produktionen och att garantera sysselsättningen genom att förstatliga Cellulosa AB, SKP såg dock förstatligandet som ett alternativ och inte ett måste. SKP föreslog även denna period att oljehandeln skulle förstatligas.(RG1-63,s.1) Läkemedelsindustrin förstatligande föreslås också återigen nu bl.a. med motiveringen att detta skulle underlätta export av medicin till utvecklingsländerna. Förslaget hade stöd även utanför den kommunistiska riksdagsgruppen, enligt kommunisterna själva i alla fall.(RG1-63,s.2,4) Först sex år senare förstatligades läkemedelsproducenterna AB Kabi och vitrum. Vilket om inte annat visar att även inom SAP fanns det liknande tankegångar även om de ideologiska utgångspunkterna var annorlunda.(Waara,s.157)
De tre nyss uppräknade förslagen uppfyller de två första kriterierna för målet arbetarenhet. Kanske handlade det inte så mycket om att balansera mellan målet socialism och arbetarenhet, utan att förslagen istället var avsedda för olika mål och grupper; ideologiskt för kommunister och icke ideologiskt för icke kommunister.

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Samhälleligt inflytande-privat Ja Ja* Ja
Förstatliga Cellulosa AB Nej Nej Nej
Förstatliga Oljehandel Nej Nej Nej
Förstatliga Läkemedel Nej Nej Nej

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Samhälleligt inflytande-privat Nej Nej Ja
Förstatliga Cellulosa AB Nej Ja Nej
Förstatliga Oljehandel Nej Ja Nej
Förstatliga Läkemedel Nej Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Fortsatt Kapitalistiskt Valfråga
Samhälleligt inflytande-privat Nej Nej Nej
Förstatliga Cellulosa AB Ja Ja Nej
Förstatliga Oljehandel Ja Ja Nej
Förstatliga Läkemedel Ja Ja Nej
Även på detta område hänger de gamla ideologiskt betingade förslaget kvar; kravet på samhälleligt inflytande på den privata industrin. Detta som under början av 50- talet var en valfråga är nu enbart en ideologisk markering, troligtvis ämnad för "det gamla gardet". Denna tolkning bygger dock på svag grund och den kommunistiska praktiska politiken när det gäller förstatligande visar inte på några större förändringar under min undersökningsperiod.

Skatter

Efter nederlaget i Oms frågan distanserar kommunisterna från socialdemokraterna allt mer på detta område. Kommunisterna ansåg sin politik vara ett alternativ till regeringens skattepolitik, men på ett område hade regeringen verkat i positiv riktning enligt SKP. Regeringen hade de återigen höjt ortsavdragen och kommunisterna ansåg nu att deras krav på den första intjänade hundralappen i praktiken var genomfört.(VT-62,2,s.54-55) Fortfarande var det dock skattepolitiken som var det område där kommunisterna distanserade sig mest från SAP på.(CK630330-31, s.2) När Fritjof Lager på ett CK möte 1963 räknade upp de frågor som "…arbetarmassorna helst lystrar till?" , var skatter inte en av dem.(CK630927-29, bil5, s.1) Vad berodde detta på? SKP:s motion om ett avskaffande av dyrorterna godtogs ej av riksdagen, men man tyckte sig ha ett stort stöd ändå. En pågående skatteutredning gjorde att kraven avvisades i vänta på denna utrednings resultat vilket troligen förklarar delvis varför SKP inte drev skattefrågorna så hårt denna period.(RG-63,s.3)
Även om kommunisterna tvingats acceptera Omsen för tillfället skulle man inte ge upp. Hilding Hagberg sade på ett CK möte 1962 att kampen mot Omsen inte var över, även om frågan inte fick någon framskjuten plats i valrörelsen.(CK620217-19, Hagberg) I slutdebatten påpekade dock Hagberg att den indirekta beskattningen ökat från 1/3 till 2/3, han kritiserade också regeringen på flera punkter på ekonomiska politikens område.(-62, Upp till val,s.49) Det handlade om att minska skattetrycket för låginkomsttagarna, och istället låta de rika betala, men alla inom partistyrelsen var inte överens om hur skattepolitiken skulle utformas. Nils Bengtsson uttalade på ett CK möte 1962, åsikten att partiets politik på detta område, endast var ett halvt skatteprogram.(CK620217-19, Bengtsson) Precis som förut var det löften om mer pengar till arbetarna som var kärnan i den kommunistiska skattepolitiken.

Riksdagsledamoten C.H. Hermansson krävde i en debatt, om den ekonomiska politiken, ett slopande av Omsättningsskatten speciellt på livsmedel, men också att åtgärder skulle sättas in mot skattefusket. (Partierna och ek,s.7-8) Han krävde samtidigt att bolagsskatten skulle återbördas till 50%, vilket den varit under senare del av 50-talet, och att skatten på stora förmögenheter skulle höjas med i genom snitt 2%. (Partierna och ek,s.24) Dessa två åtgärder fördes även fram som alternativ till Oms i ett häfte som gavs ut av kommunisterna inför valet. (Gör vår…,s.25) Kraven på höjd bolags och förmögenhets beskattning samt slopandet av varuskatten på livsmedel återupprepades även(Oms)1963.(RG1-63,s.2) I valrörelsen inför kommunalvalet 1962, framställde Hilding Hagberg krav på att de sociala avgifterna skulle slopas i första hand för de som tjänade under 4500kr om året, och att dessa avgifter istället betalades genom skattsedeln.(Hagberg i…,s.4) Detta var något som kommunisterna också motionerade om i riksdagen.(RG-62,s.1) Dessa tre förslag uppfyller all tre kriterierna för målet rättvisa/ röstfiske, men är samtidigt för ett fortsatt kapitalistiskt samhälle. Förutom den höjda bolagskatten var de också valfrågor, enligt den definition av valfråga som jag använder. Eftersom de inte hade stöd inom det socialdemokratiska partiet, bolagskatten hade exempelvis sänkts, syftade dessa förslag främst till rättvisa/ röstfiske. Kommunisterna var inte villiga att gå hur långt som helst i arbetarenhetens namn, här syns alltså tydliga tecken på att SKP inte alltid satte arbetarenheten främst.
Två frågor denna period uppfyller dock inte det första kriteriet för rättvisa/ röstfiske då de inte kan sägas vara överbudspolitik. De var inte heller några valfrågor vilket visar på att de ändå främst syftade till målet rättvisa/ röstfiske. I det ovan nämnda valhäftet ställde SKP det återkommande kommunistiska kravet på att försvaret skulle minskas.(Gör vår…,s.25)
Kommunisterna motionerade också om att kostnaderna för folkpension, polisväsende och största delen av skolan skulle överföras från kommunerna till staten (RG-62,s.4-10)vilket skulle möjliggöra en kommunal skattesänkning. (Partierna och ek,s.7-8) Detta krav återkom även 1963.(RG1-63,s.2)

Socialism 1. 2. 3.

Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Slopa sociala avgifter Nej Nej Nej
Slopa Oms Nej Nej Nej
Bolags skatt åter 50% Nej Nej Nej
Minskade rustningar Nej Nej Nej
Kostnader från kommun- stat Nej Nej Nej

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Slopa sociala avgifter Ja Ja Ja
Slopa Oms Ja Ja Ja
Bolags skatt åter 50% Ja Ja Ja
Minskade rustningar Nej Ja Ja
Kostnader från kommun- stat Nej Ja Ja

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Fortsatt Kapitalistiskt Valfråga
Slopa sociala avgifter Nej Ja Ja
Slopa Oms Nej Ja Ja
Bolags skatt åter 50% Nej Ja Nej
Minskade rustningar Nej Ja Nej
Kostnader från kommun- stat Nej Ja Nej

Den kommunistiska skattepolitiken var aldrig direkt ideologiskt motiverad, utan försökte istället att kombinera målet arbetarenhet med rättvisa/ röstfiske. På detta område verkar det som om dessa två mål blir allt svårare att kombinera, även om SKP försöker att göra detta. Avvisandet av Omsen är typexemplet på en fråga som inte kan nå dessa mål samtidigt, och så även kravet på högre bolagsskatt eftersom socialdemokraterna istället sänker denna skatt några år tidigare. Även om det inte syns direkt i tabellerna tror jag att detta är fallet.

Kvinnofrågan

Precis som under de två föregående perioderna krävde SKP att lika lön för lika arbete för män och kvinnor skulle införas i Sverige.(VT-62,1,s.21-22) Regeringen lade senare samma år ett förslag om att konventionen om lika lön för lika arbete skulle ratificeras, något som kommunisterna länge kämpat för.(VT-62,2,s.57) SKP fortsatte dock att driva frågan året därpå, då de föreslog att likalönsprincipen skulle tillämpas av de statliga de statliga företagen.(RG-63,s.4-5) I det ovan nämnda PM:et skrev man att det ännu var långt kvar till likalönen var uppnådd i praktiken, och att lagstiftning som förbjöd diskriminering var ett måste. (630927-29,s.11, PM) Lika lön för män och kvinnor var enligt SKP inte omöjligt att uppnå i ett det kapitalistiska samhället och uppfyller därmed det andra kriteriet för målet rättvisa/ röstfiske.(630927-29,s.1, PM) Förslaget kan också sägas uppfylla det tredje kriteriet för målet socialism, eftersom det har en stark ideologisk innebörd för SKP. Trots detta är det varken socialsim eller rättvisa som är det huvudsakliga målet som detta förslag syftar till. Utan precis som under de två tidigare perioderna syftar det kommunistiska kravet på jämlika löner till målet arbetarenhet och uppfyller därmed de två första kriterierna för detta mål. En skillnad är dock att det inte längre är en valfråga. Socialdemokraterna verkar gå på kommunisternas linje i denna fråga även om SKP inte anser att de har gjort det i tillräcklig utsträckning. Möjligtvis är det därför kommunisterna inte tar upp likalönen i valrörelsen, man anser sig redan ha nått en bra bit på vägen mot arbetarenhet.
Ytterligare en fråga som varit valfråga, under den första perioden, men som inte togs upp i denna periods valrörelser, var förslaget om höjt barnbidrag. Riksdagsgruppen yrkade, som sagt, avslag på regeringens allmänna OMS- höjning, men föreslog att barnbidraget skulle höjas om det trots allt genomfördes.(Riksprot C3, Nr 861ak, Nr862 ak) Förslaget återkom under periodens alla tre år, bl.a. med motiveringen att produktionen ökade och att kvinnorna behövdes allt mer i arbetslivet.(RG-62,s.11, RG-63,s.5) Ett liknande syfte hade förslaget att bygga ut förskolor, daghem och eftermiddagsdaghem, vilket också regeringen beslutade att utreda.(RG-62,s.11) Båda dessa förslag balanserar mellan målen Rättvisa/ röstfiske och arbetarenhet och uppfyller de två första kriterierna för respektive mål.

I CK:s resolution som nämndes i samband med sysselsättningen krävdes att samhället skulle ge ökat stöd till ensamstående mödrar och att kvinnor skulle få större möjlighet till deltidsarbete. (VT-62,1,s.21-22) Att kvinnorna behövdes i arbetslivet var ett faktum enligt den kommunistiska ideologin. Inför ett CK möte1963 skickades ett 14 sidor långt PM ut till mötesdeltagarna, som behandlade"…familje och kvinnofrågor…", i vilket kvinnans ställning i Sverige grundligt behandlades. Att inte kvinnorna hade samma möjligheter att deltaga i förvärvslivet, menade man var ett stort slöseri med resurser, samtidigt som det var orättvist för individen.(630927-29,s. 6, PM) Det poängterades att full jämlikhet endast kunde nås i ett socialistiskt samhälle, men att man inte fick underskatta möjligheterna att uppnå ökad jämlikhet även inom det kapitalistiska samhället. (630927-29,s.1, PM) I ett inlägg på det nämnda CK mötet, tryckte Rodney Öhman på vikten av att partimedlemmar slutade med att betona omöjligheten av fullständig jämlikhet i den nuvarande samhällsordningen, och istället "…knyta an till alla progressiva idéer…".. (630927-29,s. 3,bil.4 ) Reformer var alltså den vägen som partiledningen förespråkade och förslaget är i först hand riktat mot målet arbetarenhet och uppfyller de två första kriterierna för detta. Samtidigt uppfyller förslaget det andra kriteriet för målet socialism, då förslaget har en tydlig ideologisk dimension. Det verkar dock som om partiets kvinnor förde en kamp både inom och utanför partiet gällande jämlikheten. Det verkar vara fortsatt svårt att mobilisera de manliga kommunisterna för jämlikhet mellan män och kvinnor, trots att partiledningens linje på detta område strävade mot målet arbetarenhet.

Socialism 1. 2. 3.
Anti- kapitalistiskt Främst Ideologiskt Ideologiskt motiverat
Höjning av barnbidrag Nej Nej Nej
Bygga ut förskolorna Nej Nej Nej
Mödrar möjlighet deltidsarb. Nej Nej Ja
Lika lön Nej Nej Ja

Rättvisa/röstfiske 1. 2. 3.

Överbud Ej anti- kapitalistiskt Ej stöd: SAP:s ledning
Höjning av barnbidrag Ja Ja Nej
Bygga ut förskolorna Ja Ja Nej
Mödrar möjlighet deltidsarb. Nej Ja Nej
Lika lön Nej Ja Nej

Arbetarenhet 1. 2. 3.

Stöd: SAP:s ledning Fortsatt Kapitalistiskt Valfråga
Höjning av barnbidrag Ja Ja Nej
Bygga ut förskolorna Ja Ja Nej
Mödrar möjlighet deltidsarb. Ja Ja Nej
Lika lön Ja Ja Nej

På detta område fortsätter kommunisterna att försöka kombinera arbetarenhet och rättvisa/ röstfiske. Det mest iögonfallande är att ingen av dessa frågor tas upp i valet 1962, inte ens kravet på lika lön för lika arbete. Därmed kan sägas att SKP lyckats bra med arbetarenheten på detta område, men misslyckats på när det gäller att få kvinnorna till partiet. Den förändring som kan märkas över tid är därmed att SAP och SKP kommer allt närmare varandra på detta område, och därmed blir kvinnofrågorna inte längre lika viktiga för att uppnå arbetarenhet. Även på detta område är dock det empiriska underlaget något svagt då det gäller det "kvantitativa" materialet, men håller ändå vid en kvalitativ analys. Med andra ord en inte så mekanisk tolkning av tabellerna.

Sammanfattningsvis kan sägas att både skattepolitiken och kvinnofrågan innehöll krav som syftade till både rättvisa/ röstfiske respektive arbetarenhet. Två mål som enligt mig inte var möjliga att uppfylla samtidigt, eftersom den socialdemokratiska politiken inte kunde både kopieras och bjudas över. När det gäller sysselsättningspolitiken var frågorna så få jämfört med tidigare år att det är svårt att se någon förändring, men troligt är att arbetslösheten inte längre var ett stort problem för "arbetarmassorna" och därmed minskade i betydelse som medel för att nå de uppsatta målen. På detta område, men även när det gäller förstatligande är det dock troligt att den ideologiska retoriken och förslagen allt mer var menat för de redan kommunistiska arbetarna inom partiet, och att det socialistiska målet sköts allt mer i bakgrunden. Denna period var det inte bara kvinnofrågorna där kommunisternas kan sägas driva socialdemokratiska krav som sina egna utan detta gällde också förstatligandet. SKP gled alltså allt närmare socialdemokratin i sin praktiska politik.

5. Sammanfattande diskussion

"Ni vill samarbeta med oss. Vi har inte ändrat oss. Ni måste ha ändrat er själva eller också fått ändrade direktiv."

Statsminister Tage Erlander(H.V. 1956 Upp till val, s.23)

Först diskuterar jag några problem som uppstått under uppsatsskrivandet för att sedan komma in på de slutsatser som undersökningen mynnat ut i.

Centralt för min uppsats är de kriterier jag satt upp för de olika målen. Användandet av sådana kriterier är ett kraftfullt och strukturerande redskap, men ibland blir det uppenbart att de inte ger en rättvis bild av verkligheten. Den tredje och svagaste indikatorn på att ett förslag syftade till målet arbetarenhet; dvs valfrågekriteriet är det bästa exemplet på detta. Att en fråga drivs i valrörelsen behöver inte alltid betyda samma sak(arbetarenhet), och jag har därför delvis frångått den egna metoden, exempelvis när det gäller skattefrågor under perioden 1957- 60. Jag menar att konflikten med socialdemokraterna om den så förhatliga Omsen visade sig i valdebatten, och då kan det inte samtidigt vara ett tecken på arbetarenhet. Risken med att göra en sådan tolkning är att den egna trovärdigheten undergrävs och att de egna resultaten kan ifrågasättas. Jag anser dock att detta inte blir fallet för den här uppsatsen, främst med tanke på att just Omsfrågan var särdeles exceptionell och inte heller är representativ för hur den kommunistiska praktiska politiken utformas. SKP mer eller mindre tvingades att acceptera Omsen, de hade som jag ser det inget annat val.
Ett annat problem med de uppsatta kriterierna är fastställandet av huruvida det har haft stöd inom socialdemokratin eller inte. I de flesta fall har jag stött mig på uttalanden i CK eller på det faktum att socialdemokraterna senare drivit igenom förslaget i riksdagen. Vid några tillfällen har jag dock inte haft stöd av det empiriska materialet, utan fått lita till min egen intuition. När det gäller exempelvis förstatligande har jag gjort en uppdelning mellan snarlika förslag i fråga om stöd inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen, här har jag stött mig på det faktum att SAP aldrig förstatligade av socialistiska skäl utan av effektivitets skal. På detta sätt har jag kunnat göra skillnad på förslag om att förstatliga för samhället viktiga företag och förstatligandet av privata företag. Jag anser alltså inte att de brister som finns i det empiriska materialet orsaker oöverstigliga problem på den här punkten.
Sovjetunionens existens var som nämnts ovan både SKP:s styrka och svaghet, då stödet för detta land både höll samman och isolerade partiet. Hur stor direkt påverkan SUKP hade på de svenska kommunisterna är dock mycket svårt att säga. Även om det är fullt möjligt att SKP hade ett nära samarbete med Moskva, är kopplingen till den praktiska politiken svår att göra. Då direktiv från Sovjetunionen aldrig nämns på något CK- möte jag har tagit del av, anser jag det vara troligt att Moskva inte heller utfärdade några sådana direktiv. Jag har således endast använt mig av Sovjetunionens utrikespolitiska handlande och dess indirekta effekt på SKP som förklaringsfaktor. Vidare forskning får visa på om detta stämmer eller inte.
Uppsatsen är inom de tre respektive perioderna tematiskt upplagd. Istället hade det varit möjligt att ta upp de frågor som SKP för tillfället siktade in sig på från år till år. Klart är att mängden förslag varierar mellan de tre perioderna och att kommunisterna ofta satsade på "en" fråga i taget. Ett sätt att tolka denna förändring är att tolka det som att SKP helt enkelt byter fokus och inte som en förändring av den praktiska politiken. Jag anser dock att de uppsatta kriterierna inte påverkas av en sådan fokusförskjutning, möjligtvis med undantag för valfrågekriteriet. Ett tematiskt upplägg ger dessutom möjlighet till att lättare jämföra de tre perioderna.
Periodiseringens giltighet är en fråga som är mycket viktig, då de tre undersökningsperioderna inte är konstruerade med utgångspunkt från den praktiska politiken, utan efter in- och utrikespolitiska faktorer. Kopplingen mellan den praktiska politiken och exempelvis arbetarupproret i Ungern finns där, men det existerar inte några vattentäta skott mellan praktisk politik 1956 respektive 1957. Egentligen är den enda riktigt hållbara anledningen till min periodisering att den visar på förändring över tid på ett överskådligt sätt.

Om SKP:s förhållande till det Sovjetiska kommunistpartiet var avgörande för den ideologiska hållningen, var partiets förhållande till SAP nästan lika viktigt för de svenska kommunisternas praktiska politik. Kommunistiska förslag som strävade till de respektive målen, utformades hela tiden i förhållande till den socialdemokratiska politiken. Om förslaget syftade till målet socialism var det de socialdemokratin som skulle radikaliseras, om förslaget syftade till målet rättvisa/ röstfiske var det SAP som gick för långsamt fram i reformarbetet och slutligen om förslagen syftade till arbetarenheten var det socialdemokratiska förslag man ville driva eller stödja. Även om SKP ofta knöt an till strömningar, var det under de två första perioderna endast kvinnofrågan där socialdemokratiska ställningstaganden var avgörande för vilka förslag SKP lade fram. Under hela undersökningsperioden var jämlikheten underordnad målet om arbetarenhet. 1961- 63 verkar det som om även förstatligande blir ett medel mer än ett mål. Mitt antagande att det "rent" ideologiska förslaget om samhälleligt inflytande över privat företagsamhet endast var till för "det gamla gardet" inom partiet vilar på svag empirisk grund, men är dock inte orimlig. Om den ideologiska spänsten i den praktiska politiken försvagades och SKP därmed närmade sig SAP, blir förslag som syftar till det socialistiska målet allt mer av en belastning. Att det främst var kvinnofrågan som på detta sätt dominerades av arbetarenheten kan troligen förklaras av den fåtaliga kvinnliga representationen inom partiledningen.
Sparring menade att SKP efter 1956 allt mer kunde närma sig det socialdemokratiska partiet. Ett sådant påstående stämmer väl med min undersökning, då de förslag som syftar till socialismen blir allt färre och arbetarenhetsmålet hänsyftas av en något större mängd förslag. Denna försvagning av den "revolutionära " praktiska politiken kan också tolkas som om SKP blir allt mer reformistiskt och allt mindre kommunistiskt. När partiet accepterat riksdagen som sitt centrala forum för sin politik, tvingas de att ge avkall på mycket av sin ideologi. I en liberal demokrati är alla partier tvungna att kompromissa med sin ideologi, om de är måna om att få något som helst politiskt inflytande. Samtidigt var denna allt mer profillösa praktiska politik en av orsakerna till att Hilding Hagberg inte längre kunde sitta kvar vid makten.

Jag har redan nämnt det minskande antal förslag som syftade till socialismen och kvinnofrågans oföränderlighet över tid gällande förslag som exempelvis likalön och syftandet till arbetarenheten. Både sysselsättning och förstatligande är områden som i början av undersökningsperioden syftade till både socialism och arbetarenhet till att i början av 60- talet främst syfta till arbetarenheten. Den praktiska skattepolitiken syftar dock främst till målet rättvisa/ röstfiske även om partiet samtidigt också försöker att nå arbetarenheten, trots stora motsättningar mellan de två målen.
En viktig slutsats är att alla de fyra områdena som jag har behandlat i min uppsats, innehåller förslag som syftar till olika med varandra motstridiga mål. Det är inte möjligt att avskaffa kapitalismen och samtidigt behålla den, inte att ensidigt gynna arbetarklassen och samtidigt enas med ett parti som gynnar både kapitalister och arbetare och inte heller att "bygga socialismen" tillsammans med ett parti som blir allt mindre socialistiskt. Dessa slitningar leder också till att SKP blir allt mer pragmatisk i sin praktiska politik.
Därmed kan det sägas att SKP för att nå det strategiska delmålet arbetarenhet, blir tvungna att föra en allt mer reformistisk inriktad praktisk politik. Denna praktiska politik leder i sin tur till att partiets ideologi blir allt mer reforminriktad, allt mindre "revolutionär" och allt mer vänstersocialistisk. Hirdmans tes stämmer alltså även under min undersökningsperiod, SKP:s ideologi påverkas av praktiken.

Påverkade då SKP sitt "broder" parti eller övriga riksdagspartier? Som radikalt vänsterparti hade de förstås möjlighet driva SAP till vänster genom sin blotta existens och hotet om att få ett allt större stöd från befolkningen. Socialdemokraterna hade dock ett kraftfullt vapen att neutralisera SKP med, nämligen den anti- kommunistiska propagandan. Genom SKP:s kombination av stöd till Sovjetunionen och deras av arbetarenhetsmålet präglade politik underminerade de sin egen position. SAP kunde mer eller mindre ignorera kommunisternas förslag och samtidigt alltid räkna med deras stöd. Det fanns dock ett mål där SKP var någorlunda framgångsrika, nämligen målet rättvisa/ röstfiske. Genom överbudspolitik och socialt patos kunde SKP driva regeringen till reformer de annars skulle ha väntat med. Exempel på detta är kravet på den första skattefria hundralappen och den höjda bolagsskatten i början av 50- talet. Troligen kan ett starkt ideologiskt präglat kommunistparti också hålla de två blocken ifrån varandra och därmed hindra allt för vidlyftiga kompromisser över blockgränserna. SKP:s envisa tal om arbetarenhet gjorde att det blev svårare för socialdemokraterna att avfärda kommunisterna som extremister, även om detta var vad man gjorde.

Därmed anser jag syftet med denna uppsats vara besvarat; jag har visat på hur de tre uppsatta målen har format den praktiska politikern.

6. Förkortningar och förklaringar

"…så finns där ingen medelväg mellan bourgeoisiens diktatur och proletariatets diktatur. Varje föreställning om någon slags medelvägslösning är enbart småborgerligt, reaktionärt jämmer."

Lenin(Berntsson, Malmö, s.85)

Socialistiskt samhälle: ett samhälle där produktionsmedlen ägs av arbetarklassen

Marxismen- leninismen: Lenins försök att överföra Marx och Engels socialistiska teorier på den politiska verkligheten(VH,s.1, s. 140)

SKP: Sveriges kommunistiska parti

SUKP: Sovjetunionens kommunistiska parti

SAP: Socialdemokratiska arbetarpartiet

CK: Centralkommitén, dvs SKP:s partiledning

Komintern: Den 3:e Kommunistiska Internationalen som bildas i Moskva 1919(VH,s.1, s. 141)

Kominform: informationsbyrå bildad av Sovjet 1947(VH,s.1, s. 231)

7. Käll- och litteratur förteckning

Otryckt källmaterial

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm: Vänsterpartiet kommunisterna

Protokoll centralkommitté/ partistyrelse(P.S.P.)

1953-1955, signum A2:7
1956, signum A2:8
1957 signum A2: 9
1958-1959 signum A2:10
1960-1963 signum A2:11

Handlingar rörande val (H.V)

(1954 signum F4:7)
1954 signum F4:8
1956 signum F4:9
1958 signum F4:10
1960 signum F4:11
1962 signum F4:12

SKP kongressprotokoll med bilagor (K.P.)

1953 signum A1a:7
1955 signum A1a:8
1955 signum A1a:9
1957 signum A1a:10
1957 signum A1a:11
1961 signum A1a: 12

Tryckt källmaterial

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm:

Vår Tid, Teoretisk och politisk tidskrift

1953 Nr 1-10
1954 Nr 1/2-10
1955 Nr 1-10
1956 Nr 1-9/10
1957 Nr 1-10
1958 Nr 1-10
1959 Nr 1-6
1960 Nr 1-6
1961 Nr 1-6
1962 Nr 1-5/6
1963 Nr 1-6

Universitetsbiblioteket:

1960 Motioner Andra kammaren nr 444-851 C21 (Stockholm 1960)

Litteratur

Hermansson, Jörgen, Kommunism på svenska? SKP/VPK:s Idéutveckling efter Komintern (Uppsala 1984)

Hirdman, Yvonne, Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945 (Stockholm, 1974)

Jönsson*, Reidar, Politiska ideologier i vår tid*

Kinder, Hermann och Hilgeman, Werner, Världs Historia (Danmark 1990)

Lewin, Leif, Ideologi och strategi(1992)

Lindkvist, Kent, Program och parti. Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i sverige 1917-72 (Lund 1982)

Nationalencyklopedin, band 5

Sparring , Åke, Kommunismen i Norden och den världskommunistisk rörelsens kris (Lund 1965)

Sparring , Åke, Från Höglund till Hermansson. Om revisionismen i Sveriges kommunistiska parti (Stockholm 1967)

Svensson, Torsten, Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi (Stockholm 1994)

Waara, Lennart, Den statliga företagssektorns expansion : orsaker till förstatliganden i ett historiskt och internationellt perspektiv (Stockholm 1980)