 |
Diego Armando Maradona är onekligen en av fotbollsvärldens, genom tidernas, största profiler.
Hatad av många, älskad, ja nästan dyrkad av andra. Världens bäta fotbollspelare hävdar vissa. En diva och en fuskare svarar kritikerna.
Oavsett om Maradona nu är tidernas bästa, oavsett om han nu var (är..?) bättre än Pele, skönjer i alla fall jag något hos denna spelare som måste betraktas som speciellt.
Han väcker känslor på planen med sin nästan övernaturliga blick för spelet, sin underbara teknik och med sina precisa passningar.
Utanför planen med ständigt kontroversiella uttalanden och ett liv, kantat av drogmisstankar och festande som vi i väst, med avsmak, nog skulle betrakta som ftöga hälsosamt.
Med detta som grund hävdar många att han knappast kan vara en idrottslig förebild, ett fotbollsvärldens föredöme och jag har nog aldrig hört en sådan hatisk och frän kritik gentemot någon idrottsman så som den riktad mot Maradona.
Jag ställer mig dock frågan, har han bett om att få vara en förebild? Maradona kommer från en misär som för oss svenskar är så avlägsen att den inte existerar.
Han växte upp omgiven av hunger, fattigdom och förnedring.
I en värld där fotbollen inte var ett medvetet medel för att nå pengar, ära och berömmelse, utan där bollen och leken fungerade som tröst och som en flykt.
Maradona är ingen förebild.
Maradona har knappt gått grundskolan.
Maradona är en människa som besitter en gåva vissa föds med.
Denna Gudabenådade fotbollskonstnär, för det är trots allt det han är, en konstnär, må vara svår att förstå.
Då Pele solar sig i glansen tillsammans med Bill Clinton tar Maradona semester med Fidel Castro, när han anlitar en personlig tränare väljer han Ben Johnson... Varför? Därför att Diego härstammar från de fattiga.
Från de förtryckta, de förnedrade och de utnyttjade.
Han söker sig dit han känner sig hemma. Vad har han gemensamt med senatorer i vita huset? Vad har gemensamt ens med dig och mig?
Men kanske mest av allt vad har han för skyldigheter att le och vara en förebild gentemot en värld som sparkat på honom och på miljoner små Maradonas, världen över, sen födseln?
Maradona må, som sagt, vara svår att förstå för oss. Han må vara hatad av Fotbollsskribenter, politiker, religiösa och andra förståsigpåare.
Men för de förtryckta massorna, de med hans tragiska bakrund symboliserar han hoppet.
För dem är han glädjen och hjälten. Är inte det att vara en förebild?
Jag har aldrig sett så många människor gråta av glädje då en spelare gjort mål som när Maradona gjorde det mot Grekland 94. Även han själv grät.
Kanske kände han, liksom vi på läktaren att han inte bara gjorde ett otroligt vackert mål, utan att han även visat de hatiska, inskränkta kritiker att en som han, en som stirrat verklig misär i vitögat, som växt upp i slummen, tagit droger och umgåtts med kommunister faktist kan dominera en sport fullständigt, han kan på egen hand avgöra matcher, men mest av allt.
Han kan kämpa till sig en gnutta mänskligt värde.
Federico Guibourg nr.14 |
