Återigen hade man turen att välja rätt dag för öppet spår. Föregående år regnade det på måndagen och i år var det väldigt kyligt så det var tur att man valde söndagen tillsammans med 6000 st andra åkare.

Det var inte fullt så trångt i starten som föregående år, dels var jag nere vid starten tidigare och dels hade de sex spår istället för fyra tidigare år. Jag fick nog vänta i sju minuter innan det bar iväg 9 mil mot Mora.

Jag kände mej pigg i den första backen och tyckte det gick långsamt, försökte åka om men det går inte så bra när alla spår är fulla. Någon mil senare blev det lite mer öppet men fortfarande klungor med åkare.

Nio mil är långt även om det är lättåkt, det blir gärna tråkigt och man längtar fram. Inte för att man är trött utan mer för att det går så långsamt. Efter några mil upptäckte jag att glidet inte var så bra. Det hade kommit snö under natten som låg i spåren och sen var det skapligt kallt. Runt –15 grader. Snön var kärv eller så var skidorna dåligt vallade men det tror jag inte för att jag blev inte frånåkt i nedförsbackarna. Fast jag brukar åka ifrån de flesta i backarna så glidet var inte på topp. Jag fuskade nog lite grann vid vallningen. Jag la ner mer tid på fästet och det visade sig vara inte vara några problem. Jag hade fäste hela tiden. Efter halva distansen började jag få skoskav på vänster häl. Jag fortsatte men när det var 15 km kvar började det bli jobbigt. Jag körde in i depå vid 9 km kvar och fick skavsårsplåster. De för lite statistik och frågade. ” Hur många mil har du tränat?” Vad svarar man på en sån fråga, lite cykel, simning och löpning x antal mil/vecka. En utläggning. Nä, det blev ”3 mil”.

Vätternrundan 1999 och nu Öppet spår 2001 är två tävlingar som jag har fått slita mig igenom från första tredjedelen av loppet till målsnöret.

Största anledningen till att det gick dåligt var inte vallningen utan mer träningen inför loppet. 3 mil på snö och ett fåtal pass på rullskidor ger ingen bra grund för att lättåkt lopp på nio mil.2001-02-24.