Dags att skriva något om The crazy peak experience i Davos 29 juli, 2000.

Vi åkte till Schweiz en vecka innan loppet och turnerade runt i landet, tittade på berg och landskap åt mat studerade japaner och tog det lugnt.

På fredagen anlände vi till ett regnigt Davos och fick oss en lunch på MCDon. Prisvärt och man vet ju vad man får. Det var lite dålig skyltning från tåget, fast arrangörerna anser väl att det flesta kommer med BMW från Tyskland och då behövs ingen skyltning från tågstationen.

Nummerlapp och den sedvanliga utställningen med sponsorer och ytterligare tävlingar i Centraleuropa kunde vi studera.

Vi fick bo i ett skyddsrum i kongresshuset, en bunker tillsammans med ett tjugotal andra (tyskar). Pastaparty och en fet vegetarisk pizza blev det innan kvällen blev natt.

Natten innan ett viktigare lopp sover man inte så hårt men några timmars sömn fick jag innan

Den första väckaren ringde 05.00. Jag steg upp kl 06.00 efter att ha dåsat till i en timme.

Jag var ganska mätt eftersom jag hade laddat i två dagar med mycket och fet mat så yogurtdricka och två bananer fick bli allt på morgonen.

Prognoserna hade sagt att det skulle bli fint på förmiddagen och regnskurar på eftermiddagen.

Tio grader varmt, eller man säger nog kallt med tanke på att jag hade T-shirt och kortbyxor var det då jag gick till starten. Vi såg stafettlagen starta med MTB 7.45. Därefter började många löpare att springa vänstervarv runt löparbanan. Det var inte direkt någon som ställde sig vid starten för att få en bra position i startögonblicket.

Starten smällde av en kanon eller vad det var, högt lät det och ekade mellan bergen.

Tempot var inte helt lågt från början. Vi sprang en tur i Davos innan det bar iväg på småvägarna mot Filisur. Perfekta vägar att cykla på. 48.02 noterade jag efter 10 km och då började den första lilla klättringen och in på en skogstig längs efter 

bergssidan. 30,01 tog det fram till 15 

km. 24.02 och då var 20 km avverkade. Lite värk i vaderna. Börjar inte så bra tänkte jag. Ibland har jag sprungit 35 km utan någon muskelvärk överhuvudtaget men idag började det med båda vaderna och så tidigt. 22,40 och 23,05 lätt nedförslöpning och nu är vi framme i Filisur och på banans lägsta punkt 1000 möh. Nu börjar en stark uppförslöpning på två mil. Efter ytterligare en mil med stark uppförslöpning längs en krokig bilväg stod Christel med gel och en jacka. 3,30 efter fyra mil (1,02 senaste milen). Jag hade siktat på åtta timmar men talade om för henne att det blir nog runt nio timmar.  

42 km löparna startade och det började springa om oss ultramarathonlöpare. De hade ett betydligt lättare löpsteg.

Jag började fundera. Nu började också de riktiga stigningarna. 1,40 tog milen. Inga kommentarer. Aborrbacken i säkert 2-3 km. Vi passerade Keschutte på 2,600 möh. Åt och drack lite innan jag kämpade vidare. 50-55km tog 1,07 på 2500 möh. 

-Det gick fan i mej inte att springa. Helt kraftlös. Man måste ha mer träning på hög höjd för att klara detta. Jag sprang i nedförsbackarna. Lerigt och bäckar med vatten att kryssa genom. Längs efter berget genom Panaramatrail. Jag blev omsprungen av rätt så många under dessa åtta kilometer. Regn kom det också, det var inte så rolig löpning men det var desto häftigare scenario över landskapet.

40,48 och äntligen 60 km. Snart framme vid Scalettepass. Vila några minuter och sen var det en kraftig utförslöpning i fyra km med sten. Det var mycket påfrestande. Jag fick ganska ont i höger knä men det gick över efter 20 minuter. 1,02 tog dessa 5 km. Jag fattar inte riktigt hur det kunde ta så lång tid. Det kändes ganska bra och jag hade ett ganska bra flyt, men kroppen var nog inte helt fräsch. Under hela loppet kändes huvudet helt fräsch, okej jag var lite illamående då vi kom upp på den höga höjden under den första timmen. Men kroppen kom aldrig med i matchen. Från 65 var det lättare utförlöpning. 31,47 och 36,55. Sista 3,5 km tog 25,42. Det var en skön känsla att springa in i målet. Peter har pratat om detta lopp för sju eller åtta år sedan och det är skönt att kunna genomföra det. Inte för att bevisa att jag är så duktig utan för att prova något nytt, se ett fantastiskt landskap och få uppleva något extra som många aldrig kommer att få göra.

 Men någon ultramarathonlöpare blir jag nog aldrig fast 100 miles (16 mil) i USA lockar ju…