Det 31:a New York City Marathon är till historien.Bäste svensk hade 2,44,08 och jag blev tia av svenskarna i New York, slagen av en 52 årig och en 53 årig. Man är ju slut. 

Det är närmast omöjligt att själv köpa en startplats i NYCM. Arrangören vill att det ska gå igenom en löpararrangör. Det är ungefär liknande i London. Båda är också giganska lopp med tusentals goda motionärer. Det går säkert att ordna det på egen väg om man känner någon eller kan bakvägen. Men det allra flesta bokar genom typ Springtime. Själv så bokade jag min resa i slutet av maj och då var jag en av de sista. Sen var det slutsålt. Tidigare har det alltid varit snabba elitmotionärer som har sprungit dessa utlandslopp men nu på senare år har en viss förändring skett. Många av de svenska löparna är goda för fyra timmar på marathon. Det är roligt att resorna har blivit en bredare tillställning.

Jag kom dit på torsdag eftermiddag och bodde i ett fyrabäddsrum med tre andra löpare. En 50 årig debutant och två elitmotionärer med 29 respektive 26 lopp i benen.

Jag gick och hämtade nummerlappen direkt efter att jag hade lämnat grejorna på rummet. Kön skulle vara lång och ta timmar. Man är tvungen att hämta nummerlappen personligen och ha med sitt pass. Det är ju någonting som tar tid och det vill dom inte ändra på. Bättre vore att man skickade hem nummerlappen, fast då går ju inte alla på mässan och köper onödiga prylar. Det är bara kommers.  Jag fick väl stå en halvtimme i kö innan jag fick mitt startnummer. Mässan scannade jag runt på en halvtimme. Dubbelt så stor som i Stockholm men knappast dubbelt så bra. Burgare och hem.

På morgonen var det morgonjogg i Central Park med andra löparkamrater. Vi fick löpa genom målet och lite information om vad som händer efter målgång. Väldigt informativt. Strålande väder var det och vi avslutade passet med ett varv runt en liten sjö i Central Park.

 Sen gick jag runt på Manhattan längs Broadway ner till Times Square och sen hem igen. En smal promenad på fem timmar. Mina rumskamrater kom ett par timmar senare och då hade de varit och hämtat nummerlappen. (- det tog timmar) Vi gick senare ut och åt pasta på ett inte alltför bra ställe.

På lördagen åkte mina rumskamrater på en banbesiktning. En buss som åker bansträckningen under några timmar till en kostnad av 400 kronor. Jag avstod och fortsatte att upptäcka staden. Jag gick till Guggenheim museet och så Armani utställningen, sen gick jag hem och softade en stund. På kvällen gick vi på en riktig Pastaresturang. Det var väldigt gott och när vi gick var matkön minst 20 minuter. En bra ställe helt enkelt.

Söndagsmorgon. Bussen gick strax efter åtta till starten. Det tog närmare en timme till starten. Kallt, inga moln på himlen och väldigt blåsigt. Startområdet var inte så bra organiserat men till slut hittade jag min fålla. Jag såg en av mina rumspolare. Vi stod och väntade tillsammans. Han har sprungit 2,51 i London för några år sedan. Men nu ligger han på 3.15-3.20. Jag kom bra iväg i starten och satsade hårt redan ibörjan. Verrazanobron var väldigt blåsig, jag fick inte springa på ovansidan. Vi sprang på vägen under bron. Kanske lika bra med tanke på blåsten. Jag var tvungen att hålla i nummerlappen över hela bron så att den inte skulle slitas av från tröjan. Väl i Brooklyn var det ganska lugnt men ju närmare vi kom centrum av Brooklyn desto mer folk blev det. Mycket negrer som hejade på oss. En del mer eller mindre påverkade men mycket städat. Milen på 40,25. Bra tempo tänkte jag. Vi passerade Judekvarter med skäggiga män med korkskruvar i håret. Halvvägs på 1,26. En bra tid tänkte jag. Queensboro Bridge och ner på första avenyn, då blev det drag. Jag flöt fram av allt folk i några km. Men när det bara var en knapp km kvar till Bronx och folket hade börjat tunna ut blev smärtorna i framsida lår alltmer påminda. Vaderna var helt fräscha under hela loppet men framsida lår började jag känna av redan vid 24 km men nu närmare 30 km gjorde det ont för varje steg och hastigheten blev långsammare. Jag lyckades hålla tempot i 30 km men sen tappade jag och började springa i ett 5 min/km tempo. Det håller inte för en tid under tre timmar. Efter i stort sett två kvarter i Bronx var vi ute på Manhattan igen och Harlem. Då började jag känna att det aldrig skulle gå att komma under 3 timmar. Sista 5 km var i Centralpark men det var bara en transportsträcka. Jag hade lagt av och lunkade in på 3,07. Glad att det var över.

Jag är inte missnöjd, toppningen var lite för dålig. Troligen för mycket benspark (simning) och för mycket cykling för nära inpå. Jag vet inte om det är en dålig bortförklaring. Men nästa maraton då ska jag under tre timmar. Jag tycker nog att Stockholm är ett bättre arrangemang och ligger bättre i tiden, sommar och varmt väder. New York är klassikt, ett varv och vissa säger att "ska man göra en mara så ska man göra den i New York". Jag har gjort både loppen och rekommenderar Stockholm för närheten och arrangemanget.