En del barn ses som ouppfostrade odågor i vissa sammanhang, kanske framför allt av icke-föräldrar. Moderna föräldrar tycker i sin tur att alla andras dito egentligen nog skulle behöva en fastare hand. Totalt ohippa föräldrar, -som fick barn för 40 år sedan, -har allt som ofta tanken "Bortskämda slynglar som skulle behöva ett kok stryk, annat var det på min tid. Då minsann, då visste man att visa respekt för vuxna!" när de ser och hör grannungarna leka vilda lekar eller möter dem ute på trottoaren och förfasas över att de inte bockar och hälsar. Dessa är samma farbröder och tanter som var med på den tiden Hitler härjade i världen medans det största bekymret för farbror Svensson i vårt lilla neutrala sagoland var huruvida grannungarna lyfte på mössan elegant nog för att vara nöjaktigt eller ej.

Varför gör då alltid ungarna direkt det som faller dom in utan att reflektera?

Frågan är väl snarare, -varför gör inte vi det längre? -Från vi var små har vi fått lära oss att uppträda korrekt och uppföra oss. I detta ingår att till fullo kväva tanken att säga "tack för inget" när man åter igen får ett ack så okul pussel av kusinerna i julklapp, att sitta still i skolbänken och så vidare. De flesta andra impulser åker bort på köpet, såväl "farliga som ofarliga". Innan vi tar oss för nånting så funderar vi en stund om det verkligen är PK att göra det vi hade tänkt oss. Tvekandet gör att det inte blir nåt alls av det mesta ideerna. De som inte har denna begränsning är just barn och onyktra personer som säger och gör vad som faller dom in.

Ett bra exempel är ju en fotbollsmatch som en bekant var och beskådade. Som de flesta vet är ju inte fotboll nåt man förknippar med att ha kul i vanliga fall men tack vare att det var just knattefotboll hade det blivit en rolig eftermiddag för hela publiken, -eller åtminstone för de flesta. "Tävlingsföräldern" som tar allt så löjligt seriöst däremot hade nog till exempel svårt att skratta åt grabbarna som försvann mitt under pågående match till förmån för diverse maskletning i ett dike och åt grabben som senare försvann till en närliggande äng för att plocka blommor (vadå DiLeva-inspirerad eller?) likaså. Och när tävlingsföräldern till sist såg parveln som satt sig mitt på plan och fikat måtte han ju börjat grina av förtvivlan...

Men alltså, -vilken höjdarmatch säger jag!

Eder Anders

'97-års kåserier

'98-års kåserier  

'99-års kåserier  

Fler av mina kåserier