Jag vaknade av att den stora bekväma turistbussen stannade. Vad var det nu då? Jag tittade ut och fick se en skylt. "Äventyrsbad" stod det. Jag hoppades i det längsta att chauffören bara skulle in och köpa ett paket Marlboro eller nåt men insåg mycket snart att vi minsann skulle av här. Ahh, äntligen tillbaks ropade någon längst fram i bussen. Jojo tänkte jag.

Innan själva badet började skulle vi umgås lite vilket i detta fall innebar surra, titta på tv och ta en öl och några jordnötter. Ha det allmänt trevligt med andra ord. "Näää, ska vi gå ner till badet"? sa någon efter en alldeles för kort trevlig stund. Jag kom på rak arm på ungefär hundra saker jag hellre skulle vilja göra, -att fortsätta titta på Lilla huset på prärien och ta ett par-tre bira till var det som stod överst på listan. "-Ooonej, jag har glömt badbyxorna hemma" sa jag och vaggade huvudet mellan händerna. "Men gå ner ni, tänk inte på mig!" Skillnaden mellan en kille och en tjej som säger så är stor. Han menar vad han säger och vill vara i fred medans en tjej vill bli ompysslad och uppskattad för att hon är så fiiiin. De låtsades inte om detta välkända faktum utan sade istället "Men det finns ju badbyxor att hyra i receptionen ju"! Det var samma någon som påminde om att det var dags att gå ner för övrigt. "Ojojoj, jag har glömt plånboken också" sa jag. "Fan, det blir nog inget bad för mig" snyftade jag ilsket. Men jodå, -enkronorna började hagla runt mig och jag insåg att jag inte skull komma undan, -jag skulle bli tvingad att möta farorna i The Land Of Kallsups!

In till själva bassängområdet travade vi så hela gänget (jag iförd ett par coola badbyxor med texten "Avis, Rent-A-Pant") på ett led linje a'la militärisk fostran. På väg mot trapporna upp till rutschkanorna tänkte jag att jag skulle åtminstone klara av kanorna som de 40 år äldre gubbarna i gruppen gav sig på. Gruppen stannade framför trappen? -Vad var det nu då? Efter ett par sekunders undran lät det "ping". En hissjäkel!! Hissar är ju nånting som åtminstone jag förknippar med höga höjder och med andra ord alldeles för höga höjder för att ta sig tillbaks ner på marken på annat sätt än med samma hiss eller trappor!

Jag gjorde en snabb sorti och gick istället och rekognoserade stället från bassängkantsnivå. Några minuter senare hade jag sett samtliga i gruppen, -gamla som unga- springa förbi mig i skytteltrafik mellan bassäng och hiss! Jag beslutade mig för att min försäkring inte täckte ett uns av alla saker som kunde hända men tog i alla fall trapporna upp till rutschkanornas "entre". Vad händer? -Jojomensan, väl uppe slängde jag mig modig som en tiger nerför den näst hemskaste banan på hela stället! Och jag kan stolt berätta att jag gjorde om bedriften inte bara en, utan två gånger till!

Fisk som man är…

981020

Så är valet äntligen över för denna gången. Det blev lite nog lite mycket ett tag! Nu är också mina favoritprogram åter tillbaka i rutan efter att ha skjutits fram p g a valvakor, "Inför valet", valdebatter och jag vete gudarna allt! Valaffischerna med de numera kända uttrycken a'la "Det här är Lennart" och "Gör det möjligt" är ett minne blott och till och med valstugorna som stod mitt på torget likt en by av otäcka RIA-baracker försvann i ett nafs.

Själv är jag så less på att gå till vallokalen fastän jag bara gjort det två gånger i mitt liv! Jag brukar nog vara den enda som inte kommer dit uppklädd! För mig är det inte på något vis högtidligt att rösta så jag har kommit dit i en riktig "dagen-efter"-look; -mysbyxor, säckig tröja, träskor samt rufsigt hår. Det är på gränsen att man känner blickarna i ryggen! -Alltså, -vad är det som är så jäkla märkvärdigt? Enda chansen att se mig uppklädd för att lägga ner ett jäkla kuvert i en låda skulle vara om det gick att rösta på danshaket på de ordinarie danskvällarna. I år skulle jag nu dessutom inte få rösta i "rätt vallokal" utan hade blivit tilldelad en vallokal härute i betongförorten! Nej tack! Så jag gjorde min plikt genom att gå till posten och rösta istället! "Kom som du är" är ju deras motto vilket jag tackar för…

Valvakor förresten, -varför har man egentligen valvakor? Här sitter gänget och verkar vara så överraskade att det gått så eller så för partiet i fråga. Varför? Flera veckor före valet står ju för sjutton valresultatet att finna både här och där! Och det inte i skumma undergroundsidor på nätet utan i till exempel SIFOs och FIDOs och allt vad de nu heter väljarundersökningar i blaskorna! Med skrämmande precision på procenttiondelar när träffar de rätt!

Hm, men varför kan man inte rösta på SIFO istället? Tala om ett parti som skulle lyssna på folkets röst. På partistämmorna; -"Uhhm, detta låter väldigt bra. Verkligen! Men vi måste förstås ringa runt i alla fall och höra vad folket tycker".

Då kan man snacka folkparti och demokrati alltså…

980929

Så var semestern slut för i år också. Tur med vädret har man haft också! Jodå, hade det stått "Grodan Boll" på mitt brevinkast hade jag ärligt kunnat säga att vädret varit kanon! Japp, då hade jag varit en väldigt nöjd och belåten gröning! Och kanske många tycker det var tyngre än vanligt att gå till jobbet efter en sådan regnsemester men personligen tycker jag det kändes mycket lättare än till exempel förra året, kanonsommaråret!

Och inte ska man väl klaga på att det känns motigt att gå till jobbet efter en fyra veckors ledighet! Det finns alltid dom som ha det värre än dig! Ta till exempel de 17 stycken stackare som fortfarande jobbar med Palmemordet. Hur tror du dom känner det sista veckan på deras sjuveckorssemestrar? (ja, de är ju offentliganställda): Tänk er att en av dessa stackare på sin sista semesterdag bara sitter där i fönstret i betongförorten och ser hur regnet strilar ner därutanför. Vi kan till exempel kalla honom Svante Nut. Tänk er också hur Svante inte har råd med att åka på semester eftersom hustrun lämnat honom och nu bor tillsammans med deras barn och nya plastpappan Claes-Göran i sin villa på Lidingö. Och hur det enda av värde han fick behålla var amorteringarna. Som om inte det vore nog så ska S Nut på jobbet imorgon. Och tja, det har inte hänt någonting egentligen de senaste 10 åren på hans jobb men vem vet, -imorgon kanske??

-Skål!

980829

Häromdagen lämnade jag in en av mina kanske käraste ägodelar för reparation. Nää, det var inte en flickvän vars make-up skurit sig i den norrländska exotiska hettan! Utan min cykel, -en mångväxlad metallicgrön sportig tingest som verkligen är urtjusig i mina ögon. Kort sagt; -min pärla!

Faktiskt första gången jag lämnade in en cykel för en så till synes enkel grej som att justera växlarna. Man är ju treväxlarstorpedoanvändare sedan barnsben och därför bortskämd med att vartannat år byta wire och därimellan på sin höjd spänna den. Det var inte tal om att lämna in cykeln för en så enkel grej på den tiden! (=dvs för ett drygt år sedan…)

Så en dag upptäckte jag att växlarna på min nästan nya cykel inte alls fungerade som de skulle. Piece of cake tänkte jag, och började frenetiskt leta efter justeringsmöjligheter. Det fanns skruvar och wirespännare till förbannelse!! Så jag svalde stoltheten och begav mig iväg till närmaste auktoriserade cykelreparatör, och det utan att experimentera alltför mycket med det tekniska underverket.

När jag förklarat felet gav han mig en blick som jag tydde till "Va ede me däj, ä du konsuult, eller?". "Det fixar jag på stört" sade han med ett tonläge som utan tvekan betydde "Det borde du ha klara själv för tusan!" Men tji fick han dock, - det var inte alls så lätt att åtgärda felet som han trodde! -Detta eftersom jag genom mitt experimenterande haft sönder några gängor. Lätt moloken sade han "Du får nog lämna in cykeln på nåra dar". Nu vart jag lätt nöjd med mig själv för att gjort felet värre och därmed också till en accepterad inlämningsuppgift.

Men nästa gång växlarna behöver justeras vet jag hur jag ska göra: Prova själv…först!

980726

Alla som sett en amerikansk komedi av något slag vet vad våra vänner på andra sidan pölen förutom fransmän hatar mest av alla. -Mimare! Vet inte vad det är hos dessa som "alla" hatar egentligen? De är ju så tysta och bara finns där? Men kanske det är det som är problemet för oss medelsvenssons? -Vi förstår oss helt enkelt inte på dom? Och man kanske inte bryr sig om att försöka så värst ihärdigt heller… Nå vi, -de skenheliga svenska helgonen som bryr sig om hela världen utom just Sverige behöver nu inte fördöma hela det amerikanska folket för detta! Liksom alla andra konstnärer av alla de slag VILL de ju vara hatade. Annars vore man ju ingen konstnär om man inte fick gå omkring och vara missförstådd, resonerar de lugnt.

Min stad har nu skaffat sig egna konstnärer wanna-bees! Några som vi alla irriterar sig över och bara vill spy galla över. Våra arma missförstådda konstnärer står dock inte tysta och inväntar erkännandet, -nej de satsar istället på en snabb karriär där de står mitt på huvudgågatan och sprider ett osynkroniserat och högljutt jazzjam över citys gator. Detta till förtret för de stackars affärs och restaurantägarna som råkar ha sin inkomstkälla i närheten..

Men till försvar för våra infödda musiker vill jag i alla fall säga grattis!! För säga vad man vill om deras musik, -sanna konstnärer är dom allihopa!

980628

Blomstertid. Juni, -månaden då gräsmattor och träd och andra gröna växter blir just det, -så grön! En tid av idel krukbyte, plant-, sådd och potatissättning. Nu lusläses tidningarna efter erbjudanden om blomster i alla de former. Detta är självklart säsongen som alla med gröna fingrar diggar allra mest, från balkonglåde-Anton ute i b:iga förorten till Von Richman med tiotusenkvadratmeterstomten uppe på stadens gräddhylla.

Jag är ingen Anton! Jomenvisst bor jag måhända i den b:iga förorten med ett par balkonglådor, -men gröna fingrar, -nä knappast. Faktum är att skulle jag ha lika "bra" hand om att sköta djur skulle jag inte ens få förtroendet att mata fiskarna!

Växter ja.. Den f.d flickan i våningen under mig tycker inte om mitt sätt med blommor. När jag planterade dessa i lådorna vattnade jag dessa med följden att en del vatten rann igenom jorden på mitt balkonggolv och vidare ner på balkongen under. Den f.d flickan blev inge glad och förvandlades på ett ögonblick till en skånsk ragata a'la seriernas "Ensamma mamman" i sina dåliga stunder. För henne fanns det inget att reflektera över, -på med sandalerna bara och rusa upp för trappan för att ringa på min dörr! Men-men, -det finns två sorter jag inte öppnar för.

-Försäljare och skånska ragator!

980614

Så hade den fruktade stunden kommit. Morgonen då linsvätskan sinat i behållaren och linserna därmed var obrukbara! Jag hade med andra ord att välja mellan att stanna hemma eller gå till jobbet iförd glasögon.

Låter i sig inte så farligt, om det inte hade varit för att mina glasögon härstammar från en svunnen tid. -Från en tid då Alphaville's "Forever Young" spelades på Trackslistan varje lördag. Vi pratar stålbågar, -vi pratar stora stålbågar och tidigt 80-tal. Med andra ord är mina TV-brillor inget man springer runt i på stan! Både av bekvämlighetsskäl som ren löjlig fåfänga.

På jobbet gick det an. -Satt som klistrad mot dataskärmen och lyckades på det viset dölja brillorna för de ärade kollegorna hela dagen. Vid fikarasterna såg jag förstås ingenting alls men jag har ju jobbat där tillräckligt länge för att veta var kaffet och fikabrödet är placerat. Förhoppningsvis satt samtliga på sina vanliga platser också, om inte lär jag väl lägga märke till diverse undrande blickar nästa gång jag kommer intravande på firman, nu med linserna i läge...

Lunchen då? Iförd brillorna sprang jag till linsaffären och inhandlade några droppar av den ädla och dyra linsvätskan. Efter detta skuttade jag osett över till ICA-affären för att inköpa lite mikrolunchmat. Allt detta lyckades jag genomföra utan att stöta på nån jag kände! Efter att betalat krubbet stoppade jag så brillorna i jackfickan då firman låg bara runt hörnet. "Jag hittar ändå!" tänkte jag optimistiskt. På vägen möter jag en söt leende tjej som vinkar glatt och säger "Hej!" Hejar glatt tillbaka till den trevliga madamen och fortsätter mot firman, glad för att dels just hört en mjuk och trevlig stämma och dels för att jag inte hade brillorna på mig.

Har fortfarande inte fått klarhet i vem det var dock...

980531

Salen var minst 2-300 kvadratmeter stor med flera meter till de timrade takstolarna. Ena långsidan var bestyckad med svagt tonade fönsterrutor från knänivå till någotöverhuvud-nivå. Ja, salen -eller övningsfältet som det hade kommit att kallas- ingav ett tämligen mäktigt intryck på oss sju. För där, -dolda bakom skärmväggar- satt vi sju likasinnade tyst observerande aktiviteten i själva salen. Det var mörkt ute sedan timmar tillbaka och ljuset på själva övningsfältet var dämpat med en röd nyans för att stämma överens med verkligheten så mycket som det bara var möjligt. Inget fick lämnas åt slumpen!

Jag hade en kvart tidigare smygit mig ut från kvällspredikan i Företagsekonomi enbart för att kunna förena mig med dessa människor och ta del av kvällens övningar. Ett par av mina klasskamrater hade undrat vart jag skulle och jag hade mumlat något om att jag måste hämta min son på dagis eller nåt. Detta var ju som sagt en kvällskurs där ingen känner nån, och där få känner få. Just denna lektion ville jag som sagt vara en papparaj med rätt att avvika från vad som helst bara genom att harkla och säga de magiska orden "Jag måste gå, min son väntar på mig".

Så upphörde aktiviteten och de sju vise mänskorna bakom skärmväggarna drog ett samtidigt djupt andetag. Nu var det vi! Och för första gången var jag glad att jag genomgått den militäriska grundutbildningen och sålunda hade ett försprång gentemot de övriga vad gällde att gå i takt!

Människorna kom nu tillsammans med Ledaren ut bakifrån skärmväggen. Ledaren stannade framför oss, slog ihop klackarna och sade:

-Välkomna! Tommy heter jag och är den som ska leda eran danskurs!

980524

Födelsedagar, andras födelsedagar är ett fenomen som är som intensivast nu i maj. -Jisses, föräldrarna till många i min bekantskapskrets måtte tycka, eller möjligen tyckt- att just augusti är månaden som är upplagd för romantik. -Maj påminner mycket om julmånaden, fast mer uthärdlig eftersom vi är på rätt sida av vintern, -efter den! Det är dock samma evinnerliga springande i affärer för att hitta "den rätta presenten" som aldrig tycks finnas.

Min egen ålder är verkligen mittemellan nu. I fredagskväll på dansbanan med 20-årsgräns ville dörrvakten se mitt leg.! På lördagkväll frågade en dam om jag hade några barn. Hmm, kanske man är i den åldern nu, -ena dagen sedd som en potentiell minderårig som försöker smita in på barnförbjudet och dagen efter som en potentiell ansvarsfull pappa med rätt att ge veckopeng.

"Leg"? frågade jag dumt men sken sen upp i ett smile. För man blir liksom smått smickrad då det händer nuförtiden. Likadant då de unga kassörskorna på glasbanken frågar efter ID och man glatt viftar med körkortet samtidigt som man ger henne en beundrande..eller om det bara är en tacksam blick.

Lika glad vart jag dock inte när damen frågade om jag hade några barn. Fan menade hon egentligen? Sitta här och vara stor i truten. Tvi vale säger jag!

980517

Häromdagen letade jag i telefonkatalogen. Denna bok som av någon konstig anledning aldrig blivit nominerad till vare sig Oscars eller Nobelpris i författeri. Detta trots att det är en sådan bestseller och en ytterst lättläst bok med massor av ingenjörer, luftanvändare, fritidsforskare, betongarbetare inblandade. Tänk att denna ändå måste vara årets minst omtalade bok!

Nåväl, -mitt sökande efter det speciella numret jag hade slagit upp katalogen koncentrerades snart på att leta folk jag gått i samma klass som, folk med roliga efternamn och folk med ovanliga titlar. Summa summarum så hittade jag numret jag sökte men ingen jag kände. Det kan förklaras av att jag somnade ganska snabbt eftersom klockan var 2 på natten…. Däremot var det ett par titlar jag lade på minnet; "IT-Motorcyklist" och "Låtskrivare"!

Har alltid undrat över dessa stackars låtskrivare. Vart får de egentligen texterna ifrån, dessa sånglyriker? Kanske..kanske är det just Bertil, ja han hette så, -som ligger bakom nån megahit som "Luka". För kanske suckade han djupt en regnig dag och skrev uttråkat början till en låt; -"Mitt namn är Bertil. Jag bor på tredje våningen. Jag bor ovanför dig, antar att du sett mig förut?……" Hiten kom då han översatte det till engelska, bytte ut sig själv mot tjejen Luka och flyttade ner damen ifråga en våning.

980510

Traditioner. Två sorter finns det, -våra egna egenheter, vanor och ovanor är den ena. De består till exempel som i mamma Svenssons i 35:an fall av att gå ut och hämta tidningen i bara morgonrocken på slaget 6 varje morgon. För det är hennes lilla egenhet, -att gå och hämta tidningen det första hon gör och sedan sätta på kaffet. Är hon riktigt klok egentligen? undrar nyfikna tanten Agda i 24:an som står och trycker bakom gardinerna från tidig morgon till sena kvällen för att betrakta grannarnas alla hyss & egenheter.

Gamla Agda är i gott sällskap. För alla är vi mån om att hålla, och om nödvändigt försvara våra, eller vår familjs små vanor samtidigt som vi undrar över grannarnas underliga och smått kriminella beteende. Skäl för en äkta svensk och tillika norrlänning att betrakta sin medelålders granne som en "typ" kan vara om; -denne inte har ett 7-4-jobb, inte är sosse, inte kör svenskt, inte gillar surströmming, har en svensk fasadflagga, inte har 1.9 barn och som till råga på allt är nykterist. -En dryg högervriden, rasistisk och högfärdig snobb är vad han är!!

Den andra varianten på traditioner är så att säga de nationella, -svenska. Som t.ex sista april, midsommar, jul och nyår. Tillfällen som i Sverige firas på ett typiskt blågult sätt. Och som i fallet med den suspekta medelålders grannen finns även här de som ej deltar i det "normala" och som därför står utanför. Jag talar om, -invandrare! Och visst kan det vara svårt att förstå andra folkslag och då i synnerhet de som varken tar in träd i vardagsrummet till julen, eller låter resa en hederlig lövbeklädd midsommarstång och dansar runt desamma med sina barn. Konstiga människor de där invandrarna…

980503

Så är man ensam igen då. Ensam på stan med vinterkläder… Av någon anledning verkar JAG vara den sista av stadens invånare som lägger in vinterjackan för lagring till sämre tider! På morgonen vid sjutiden när jag läser av termometern för att veta vad som väntar brukar jag kunna läsa av 0 grader eller så. Ingen tvekan här inte, -med vinterjacka, halsduk och vantar hoppar jag så på cykeln.

Det brukar visa sig att temperaturen når 10-15 gradersstrecket vid lunchtid. Det konstiga är att medans JAG har vinterjacka springer resten av invånarna omkring i sommarjackor eller sitter mot en husvägg i bara T-shirt! Hallå? Är det bara jag som kommer vintertemperaturtidigt till jobbet, eller vad? Sticker ni hem på lunchen och byter, har ni med er sommarjackan i en påse eller vad är det frågan om?

Sen, när dagen är slut packar jag så tyst ner halsduken och vantarna i ryggsäcken och låter vinterjackan vara så pass uppknäppt att ingen får för sig jag är nån spagge på besök i vinterkylan eller nåt…

-Men visst är det skönt med vår! Ungarna dras som flugor till socker till de ännu få gräsytorna som är upptorkade. På kvadratmetrarna närmast husfasaden ligger och sitter alla kvartersbarnen* just nu och leker med traktorer, sandspadar och jag vete gudarna allt. Men vänta nu, -en ensam grabb håller sig ju på avstånd och pysslar i snön istället! Less på våren eller vad? Jag känner dock strax igen honom som den stackare som höll på att få ett askfat av glas i huvet sist jag panikstorstädade. Och likt en hund; -de glömmer inte…

*Kvartersbarn, -får det då inte en harmonisk klang a'la "Barnen i Bullerbyn" så säg?

980426

I ett "möte" jag nyligen deltog i kom det alltid lika aktuella och intressanta ämnet upp. Ämnet som diskuteras på golvet, på börsen, i din lokala ICA-affär och över fikat på jobbet handlar naturligtvis om...strykfria skjortor! Skojade bara. Ämnet är istället vad vi söker efter i det motsatta könet. (Hoppla-hoppla, -där tappade jag visst 10% av läsarna som enligt statistiken inte förstår eller bryr sig någe vidare om ämnet)...

Ja, det visar sig nämligen att både tjejer och killar har pretti höga krav eller önskemål på sin tilltänkta. Vi, -samtliga killar- i gruppen lyssnade till exempel hänfört till alla önskemål som en av medlemmarna i tjejligan hade! Han med stort H skulle bland annat vara lugn och trygg, och samtidigt överraskande och spontan. Ha lagom humor, vara smart och lätt att prata med, allvarlig men inte tråkig, inte för ytlig, vara lagomt lång, inte smal men inte heller muskulös. Och självklart med ett utseende som Pasta-Leonardo från Titanic! "Hehehe, mmm...och dina blivande svärföräldrar då"? utbrast en av killarna halvt på skämt. Tjejen insåg naturligtvis aldrig ironin utan svarade på frågan med fullt allvar. De skulle vara hjälpsamma, men inte lägga sig i, ha bra yrken, fin villa på rätt sida stan och naturligtvis en fin bil.

-Behöver jag tillägga att den här tjejen fortfarande är singel i sitt sökande efter KRAV-märkta Kinderägg (, -"flera önskningar på en gång går ju bara inte"...) eller som vi andra skämtsamt brukar kalla det, -en livskamrat eller sambo... Men kanske det är vi, eller rent av jag som är kraftigt efter min tid när det gäller att leva i nutiden och kraven som ställs idag, anno1997 alltså?!

Och visst är det väl så att de flesta ser tillbaka på sin barndomstid med viss längtan efter det som varit? Tillbaka till en tid då allt var så enkelt och okomplicerat. -Ta till exempel tre meter kedja med 4mm:s länkar, några krokar och ett slitet Hakkepelitta-däck. Vad blir det? För en 5-årig grabb; -en fantastiskt rolig gunga!! Hans enda stora problem är förmodligen att han måste dela gungan med sin broder. Han vet inte hur lycklig han är.

20 år senare ser samma grabb gungan som, just det: Tre meter rostig kedja med 4mm:s länkar, några krokar och ett uttorkat slitet Hakkepelitta-däck. -Problem existerar inte längre i singularis. Det handlar inte heller längre om gungor utan om problem och funderingar som inte längre går att ta på. Och som till skillnad från gungan ej går att dela på...

Det är MIN gunga! Näh! Jo! Det var tider det!

980412

Scenario inflyttningsfest. Alla var där. Kul tänkte jag. Nu skulle jag minsann få visa vilket kap jag gjort, -att ha bytt den fräscha ettan mot en nästan dubbelt så stor och lika fräsch tvåa med samma hyra. "Nå-nå-nå, är den inte helt suvve??" gastade jag tonårsaktigt och stolt till alla som ville höra på och samtidigt såg någorlunda nyktra ut. En kille skruvade besvärat på sig och verkade liksom vilja säga något! Så slängde han ur sig: -"Eeeeh, hur kunde'ru flytta hiiiiit"?? med samma skeptiska tonläge som Trafikmagasinets Christer Glennings hesa och pipiga "Det häääär, -det är inte bra"! Vad säger man till en sådan skeptiker? Jag kom snabbt på det: "Vill du ha en bira"?? frågade jag. En halvtimme senare frågade en annan vänlig själ: "Jahapp, vart ska'ru flytta nästa gång då? Du kan väl aldrig hitta någe värre än detta i alla fall"??

Nu blev jag faktiskt smått deprimerad! Människor borde inte uttala sig om saker de inte har en aning om! Jag drog nu isär de täta gardinerna och pekade genom fönstergallret ut på gården och utbrast: "Vadå, det är söderläge, man kan se skogen därborta, och det är en massa lekande barnjäklar därute! Allt som behövs för att skapa en riktig gårdsharmoni ju!". Jag hann inte avsluta meningen förrän kvällens andra polisbil körde förbi på gångvägen nedanför. Jag tystnade tvärt och höjde stereon för att överrösta de muntra skratten...

En förort där parkeringsplatsernas exklusivaste bilar utgörs av någorlunda rostfria Saabar från mitten av 80-talet, där polisen inte bara kan ses äta på den lokala pizzerian eller sätta fast en 15km/h+ fortkörare på E4:an utan faktiskt jobba med kriminella element! Jaaa, småtuff känner jag nog mig allt. Här sitter jag, -som vilken ärrad reporter som helst mitt ute där det händer. Och med rummet fullt av rök från den alltid i mungipan hängande cigaretten och med tvådars skäggstubb pressar jag mig till det yttersta för att hinna få klart skrivelsen till deadline!

Men rymligt äre i alla fall...

980405

Jag drog efter andan när jag kom in i den lokala fotoaffären. Bakom disken stod världens finaste expedit. Hon verkade vara i min egen ålder, med mörkt långt hår och med de brunaste och snällaste ögon jag någonsin sett. Hade inte jag en nallebjörn vid namn Nalle, -med just sådana ögon på vinden nånstans frågade jag mig själv smått lyriskt??

Så var det min tur! "Hej" sade hon glatt och visade mig ett snällt och otroligt vackert leende. Smidig som jag är fick jag fram det jag ville ha sagt: -"Filmrulle, framkalla, nu". Hon log fortfarande när hon frågade mig efter mitt namn och när jag vill ha bilderna. Jag gav henne uppgifterna och funderade på om jag inte skulle ge henne telefonnumret till jobbet och hem "utifall" det skulle va nåt. Njaäe, det fick nog vara för nu kanske...

Förmiddagen lunkade på i vanlig takt. Inget utöver det vanliga hände fram till lunch, -jag jobbade på i samma snabba takt som får alla att häpna precis som vanligt. Det hände dock då och då att ett par bruna nalleögon dök upp i mina tankar... Snart nog blev det lunch! Nu skulle jag få se henne igen. När jag klev in i affären verkade den inte lika välkomnande som sist! Jag insåg snabbt varför! -En annan expedit, -vilken jag säkert tyckt varit väldigt snygg och charmerande om jag likt personen före i kön hade varit en tant i 80-årsåldern -skötte nu ruljansen. Så lätt ger nu inte jag upp! Snabbt slet jag fram ett av negativen och sa att jag ville ha en förstorning!

Hela eftermiddagen var jag stolt över mig själv och min list över att få "träffa", eller åtminstone se henne igen. Klockan blev 16.00 och jag stämplade ut på sekunden och joggade i lugn takt till fotoaffären. Jodå, nog var hon där alltid! Hennes leende likaså och mirakulöst nog var jag ensam kund. Jag gav henne kvittot och hon kom snabbt tillbaka med min bild, sitt leende och orden "Åhhh, vilka ögon"! O herre min je, detta måste vara en dröm! tänkte jag. Hon verkade inte kunna fästa blicken direkt på mig utan fortsatte att titta neråt mot papperen hon höll i. Vad skulle hända härnäst? Skulle jag be henne om hennes nummer eller vad? Vad?

"Det var en VÄLDIGT fin katt!" sade hon och fortsatte att titta på den kraftigt förstorade bild nummer 17...

980322

I utkanten av den fina kuststaden ligger en sjö idylliskt placerad högt upp bland bergen. Till denna sjö vallfärdar människor i stora lass de dagar då vädret tillåter. Folk går, åker spark, pimplar (företrädelsevis i ett borrhål i isen och inte ur en flaska), åker skidor, fikar och solar.

I skidspåren kan man se många intressanta ekipage att beskåda och då inte främst med tanke på åkstil eller utseende utan mer vad det gäller folks utrustning och sällskap!! Till att börja med så hittar vi människorna som aldrig kommer ut alls förutom vid denna tid på året. Dessa bär ytterkläder som skulle kunna duga väl så bra på representationsmiddan några timmar senare. De ses ivrigt pratandes med varandra mitt i spåret till synes totalt ovetandes om de övriga människorna omkring dem. Över hela banans bredd brer sen barnfamiljerna ut sig. Det är pulkor, kälkar, hundar, snorungar och termosar till förbannelse som man ska slaloma sig förbi. För visst brukar de vara lika vänliga att släppa förbi folk som vem som helst men ni kan ju tänka er tidsåtgången för att manöverera hela armadan åt sidan.

Sedan har vi förstås söndagsmotionären. Ofta en herre kring 50-60-årsåldern med midjeväska och fritidskläder a'la husvagnssemester. Söndagsmotionären "tränar" i lugn takt och endast om vädret är perfekt! I vänsterspår, -omkörningsfilen- har vi de hurtiga grabbarna! Björn Dählie-wannabees! Nu pratar vi sliiiiiiimmat och strömlinjeformat! På Gundes tid hade man nog inte den blekaste om att man en dag skulle välja pjäxor efter luftmotståndet? Nå, dessa grabbar tränar minst en gång om dagen och skulle inte drömma om att missa ett pass för nåt så trivialt som dåligt väder, bruten handled eller liknande!

Sen har vi mig då förstås.. Jag är nog ganska unik i betraktarens öga! En kille iklädd vanliga blåjeans och jacka som mer ser ut att höra hemma på stan än ute i naturen. En kille som dessutom breddar alla skidspår eftersom jag är stolt innehavare av breda skidor med rembindning...

980315

Häromdagen skulle jag gå och titta på en lägenhet i stans mest ökända ghetto och var ganska nyfiken på killen som skulle visa mig den. Hur ser en slumvärd ut i verkligheten egentligen? I mitt inre dök en bild av filmernas slumvärd upp; -en fet gubbe med nättröja, skäggstubb och en stor cigarr i mungipan. Mmm, fast i verkligheten krävs det nog klokhet, mod, styrka och smarthet att jobba mitt i ett ghetto som vicevärd för det kommunala fastighetsbolaget.

Jag kom lite tidigt och satt sålunda i trapphuset ivrigt spanande efter Sundsvalls kommuns egna MacGyver. Smått fascinerad blev jag nu istället vittne till hur en liten vit lådbil (a'la VW Golf eller vad det nu var för tantgookart) kom vinande längs gångvägen och stannade ett par centimeter från portdörren. Och dra på trissor, tuffa Big Mama klev ut från förarsätet! Hon slängde sig in genom portdörren, fortfarande med cigaretten i käften och nickade mot mig och sa med hes tobaksröst "Tjena, var det du som skulle titta på lägenheten?". Hon såg ut att ha lika mycket humor som en gråsten så jag motsod frestelsen att svara "Nää, jag tycker bara om att stå och hänga i främmande trappuppgångar klockan sju på morgonen!" och svarade istället "Det stämmer bra det...". Vi presenterade oss artigt för varandra varefter gangstermamman och jag nästan rusade upp för trapporna. I mitt huvud hörde jag av nån anledning soundtracket till "Gangstas paradise". Undrar varför?

Upp kom vi som i ett jehu. Väl inne i lägenheten väste hon med en förvånad röst: "Vaa, jag trodde dom var klar jag!" Jag såg mig omkring...det fanns inga golvlister, köksluckor eller garderobsdörrar. Badkaret låg upp och ner i sovrummet och det var skräpigt överrallt! Vi tittade in i badrummet där det var becksvart. Ett fint mönster gick dock att skönja på väggarna och vi konstaterade bägge att det var en ovanligt snygg våttapet! Det vill säga ända tills stora mamman gick in i badrummet för en noggrannare koll och väste "Ähh, fan det finns ju inga tapeter här ju! Det är ju bara spackel!"

Hon sade vidare att det inte var några som helst problem att få den klar till min inflyttning. Hon skulle genast ringa och sätta fart på byggarna. Sade hon alltstå, -men vad hon menade var att hon skulle ringa och rya på stackarna. Jag tycker synd om byggjobbarna men...

Skynda på för f*n!

980308

Att redan de gamla grekerna hade spelen visste jag ju efter att ha tillbringat mången regniga barndomsdagar inomhus tillsammans med seriefigurerna Asterix, Obelix och de förhatliga romarna icke att förglömma.

Fast OS-spelen i år har varit en katastrof. Den enda trösten hittills är ju att spelen höll till i fjärran östern så att det är näst intill omöjligt att se eländet live för de allra flesta. Tycker synd om de stackarna som tagit ut semester i två veckor och laddat upp med chips, grogg och nättröja dock! Tala om två veckor down the drain! Och vem var det som kom på uttrycket "Det viktiga är inte att vinna utan att delta"?? Jag tror mer på att peppa med uttryck som "Tvåan är den första förloraren" när det gäller idrottsmän på OS-nivå! Då kanske vi skulle sluppit höra om svensken som kom på en "hedrande 54:e plats". Efter medaljplatserna finns det mig veterligen inget som heter "hedrande"?! Nää, slöseri med licenspengar säger jag och hoppas att OS-deltagarna åtminstone har vett att byta ut sina businessclassbiljetter till monkeyclass på återresan. Pengarna kunde skänkas till bingolotto så att de kommer de idrottande ungdomarna till godo. För snart är det dags för spelen igen!

Och på tal om slöseri med licenspengar säger jag bara, -Pistvakt! Märkligt att man väljer att göra en egen produktion när det förmodligen går att köpa in dylika program från Bulgarien eller Polen för en hundradel av vad Pistvakt kostade SVT att göra.

Jag är skeptisk.

980215

Så stod jag på stadens största biograf och försökte se så målmedveten ut som möjligt. För det är klart att man vet vad man ska se när man väl står framför kassan. Jag tittade upp på planscherna och fick se en klatschig förkortning, DTS. Wao! Självklart valde jag filmen som kunde erbjuda en klatschig förkortning på köpet. Filmen råkade vara "Titanic" som om det nu spelade någon roll. DTS står i alla fall för Dyrt Taskigt Sound kunde publiken erfara. Vojne, -man lär sig nåt nytt varje dag!

Denna mastodontfilm hade en budget i samma storleksordning som Sveriges försvar. Därför var det lite lustigt att höra att publiken (mest bestående av flickor i 15årsåldern) blev som mest imponerade av de många -och låt mig tillägga billiga- närbilderna av Leonardo Da Vincis (eller vad han nu hette, -spaggen) ögon. Deras suckar hördes samstämmigt ljuda vid flera tillfällen och jag tittade mig oförstående omkring varje gång. Aber was?

Alla tog till sig av filmen och vi deltog alla i leken skeppsbrott när filmen var slut. -Mot utgången, livbåtarna fylls snabbt! Kvar satt hjältarna som likt Titanics befäl ser det som en plikt att bli kvar till sist. Men dessa biografernas eftersläntrare är enligt min åsikt bara osociala som inte vill vara med och leka med oss andra!

Igenom de trånga korridorerna (påfallande lika de trånga båtkorridorerna) fylldes vi alla av förväntan och väntade bara på att sprinklarna skulle utlösas så att vi skulle få uppleva än mer realism. Stor besvikelse! -Hade de inte kunnat bjuda på det?! Så kom vi fram till skrovet (ytterväggen hetereju) och slogs i ansiktet av den bistra polarnattens isande köld. Det hade de i alla fall ordnat bra konstaterade vi förnöjt.

Ja, lite förvånad blev jag ju av slutet... Amerikansk film brukar ju sluta lyckligt. Men båtjäkeln sjönk den här gången också kan jag avslöja!

980125

Att vänta är någonting som människor är bra på vare sig de vill eller inte. Vi ser det på nåt sätt som en del av vardagen. Jag hatar att vänta! Jag får alltid vänta. Och jag verkar alltid välja fel tid, fel kö, fel tid, fel ställe för att göra mina bank- post- och inköpsärenden! Men jag är i alla fall klart medveten om detta och väljer smått självironiskt alltid den längsta kön i snabbköpet. Klart övertygad om att vilken kö jag än väljer så är det den långsammaste.

Jag ser program som Arkiv X, filmer som "Starship Troopers", läser böcker som tar mig ut på hissnande s-f-upplevelser, lyssnar på föredrag av mer eller mindre (mest mindre) erkända UFO-troende för ett enda syfte. Och syftet är inte att få reda på hur deras högteknologiska skepp fungerar för att göra mig en hacka, utan för att få reda på om dessa högutvecklade varelser också är van att vänta!! Är det så ger jag inte mycket för deras b:iga rymdskepp heller!

Människan åkte till månen redan på 60-talet, de bygger satelliter, världsomspännande datanät, äger telefoner som låter oss stå mitt ute i blåbärskogen och prata strunt med Australien. Ändå så bygger vi fortfarande väntrum! -Rum vars enda existensiella syfte är att innehålla människor som väntar på sin tur! -Lite märkligt är det, va?

Spinner jag vidare på samma tema; -var hittar vi det minst populära väntrummet, -alla kategorier?? Inte hos tandläkaren, inte hos den militära mönstringsförrättaren men dock vägverkets väntrum för blivande körkortsinnehavare!! Alla rädda för att 45 minuter senare likt en nedslagen Schwarzenegger tvingas säga; "I'll be back".

980111