"BILBANA", "TÅGSET (Märklin)", "FLYGPLANSBYGGSATS", "VIDEO" stod det på min önskelista jag mailade tomten det här året. För säkerhets skull tapetserade jag också kylskåpsdörren hos mina föräldrar, -tillika julklappsinköpare- med röda A4-papper med mina få anspråkslösa önskningar. Nu hade jag garderat mig! Och jag såg framför mig hur tomten och mina föräldrar i samråd kommer fram till hur "han har varit sååå snäll i år, vi borde ge honom nåt extra..."

Jag stannar upp ett tag innan jag besvarar frågan huruvida jag fick någonting av ovanstående eller inte och drömmer mig tillbaka till en julafton på 70-talet. Jag har intet ont anande just öppnat några små julklappar och börjat känna mig tillfreds med utdelningen detta år. Så kommer tomten in med ett paket vars storlek slår mig med stor häpnad. Det är till mig naturligtvis! WOW, -en traktor!!! Småpaketen jag hade kvar att öppna glömdes bort för här skulle åkas traktor! -Ack ja, skulle jag nu äntligen få återuppleva den känslan i år?

Så sitter jag gäspande efter julmiddagen, -gäspande för att inte verka alltför ivrig- i väntan på att klockan ska bli 17 då tomten väntas komma. Jag verkar hur avslappnad som helst där jag sitter men inombords är jag som en börsmäklare som fått tips om en hausse dagen efter! Så slår den stora moraklockan fem slag och tomten knackar punktligt på dörren. Knackar, eftersom en lapp med texten "V.g knacka, ringklockan fung. ej" sitter på dörren...

Men inte fick jag några hårda paket inte!! -Bara de ack så tråkiga och förutsägbara mjuka paketen med omslagspapper från Åhlens eller H&M som vilken annan jul som helst.

Men nu är det bara 362 dagar kvar till julafton och vem vet vad som väntar då? Här ser ni alla fall en som kommer vara extra snäll det här året! :-)

971229

Att vara i händerna på en främmande människa med vassa verktyg som man vet har tillräcklig makt för att förstöra de kommande månaderna i ens liv. Hur roligt och avkopplande är det att besöka sådana människor? Svar, -inte alls! Men nu hade det blivit dags, -det gick inte att skjuta upp längre! Ja, det hade blivit dags för ett besök hos barberaren då håret onekligen hade förvuxit sig till en mindre djungel på min hjässa.

Detta säkerligen eftersom jag inte brukar besöka min frisör särskilt ofta eftersom det dels är hutlöst dyrt och dels för att det känns som något av att spela rysk roulette. Jag menar...visst är det helunderligt att det i frisörkåren inte existerar centimetrar enligt det fastställda metersystemet vi vanliga dödliga använder oss av? För när jag dragit min vanliga frisörfras "Öhh, du kan väl klippa det så det blir typ 3-4 centimeter långt åsså kammat bakåt bah" har jag kunnat gå därifrån med allt från en snagg som skulle ha platsat på vilket skinnhuve som helst till att knappt blivit klippt alls, utan snarare fått ett "Du-har-blivit-klippt"-intyg med mig därifrån.

Undrar om de har samma brist på precision inom det militära? När jag tänker efter så har de det. -Som unga rekryter var vi nyfikna på hur jäkla långt kvar det var att marschera egentligen och fick allt som oftast höra svaret: "Nåra kilometer bara". "Bluff och båg" sade vi!

Men nybarberad som man är behöver man inte oroa sig för vassa verktyg och ögonmått som inte är av denna världen på ett bra tag igen.

971221

80-talet sägs ha varit yuppisarnas tid. Decenniet då halva Sveriges befolkning lekte klippare på börsen och tog stora lån då det helt enkelt var en ren förlust att inte ha megalån på den tiden. Den andra halvan utgjordes av skeptikerna som avundsjukt betraktade klipparna. "Detta håller aldrig" mässade de så ofta de kom åt. Och de senare fick ju så småningom rätt, -bubblan sprack och vi vet alla hur det hela slutade... Skeptikerna applåderade förnöjt, äntligen skulle deras klippare till granne måsta lämna hus och hem. -Rätt åt honom eftersom hans båt var 2.3 meter längre än skeptikerns egen! Hemskt vilken provocerande granne han hade haft!

Jag var inte tillräckligt gammal detta årtionde för att kunna säga att min stad vimlade av yuppiklippare på den tiden. Det vill säga män (kvinnliga yuppisar existerar ju inte...) med skräddarsydda kostymer, exklusiva italienska lågskor, den obligatoriska yuppienallen, en nybarberad frilla samt en allmänt uppkäftig min. Nu för tiden ser man dom ju aldrig, åtminstone inte här i stan.

Förrän häromdagen, -jag såg dom!! Två stycken i sällskap på en av stadens affärer. De gick och pratade tyst med varann, -tyst eftersom de förmodligen pratade diverse olagliga insidertips. De jobbade med stor sannolikhet på den översta våningen på nåt av stans bankkontor. På klippvåningen med andra ord! Jag blev hur nyfiken som helst och lämnade julklappsinköpsbestyren åt sidan och smög mig visslande (för att inte uppväcka uppmärksamhet) åt deras håll medans de kom närmare. Nu var jag mäkta exalterad av att äntligen få höra lite insidertips och kanske dra in lite fina extra slantar tack vare dessa grabbar som säkert hade full koll på läget alltså.

Den yngre av yuppiejäklarna pekade på några bilder och pep med en röst som verkade tillhöra en 10 år yngre grabbhalva "Ooo, Spicegirls"!

Dagens yuppisar är inte vad de en gång har varit...

971214

För en tid sen blev jag varse om att det är fler än jag -eder kåsör- som håller reda på saker och ting. Det hela utspelade sig på en danstillställning. En dam som jag dansar med frågar mitt i dansen om jag är ifrån Örnsköldsvik. Jag svarar "Nej, jag är härifrån." Jag utbrister sedan snabbt i ett försök att imponera med mitt digra kåsörminne "Och du är ifrån Gnarp va?" Detta verkar dock inte imponera särdeles på henne då hon lugnt säger "Precis...och jag kommer ihåg att du frågade mig en gång om jag var ifrån Örnsköldsvik, det var därför jag frågade". Alltså, ve och fasa vilken hemsk människa va? Jag menar, -är det jag eller är det jag som är eder kåsör och därför skall ha det utsökta kåsörminnet? Men-men, artig som man är så klistrade jag på ett artigt leende och fortsatte att dansa som om ingenting hade hänt. "Tack för dansen" utbrast jag stelt några långa minutrar senare. Hu vilken skrämmande upplevelse!

Och när jag ändå är på ämnet skrämmande, -i filmer använder man sig ju då och då av nivåer för att få oss att inse "allvaret" och öka spänningen. "Wargames" hade till exempel olika beredskapsnivåer i vilka amrisarna förmodligen bara stod olika nära knappen. I allas vår vardag finns nu "Felsäkert läge". Två ord som för vilken Win95-användare som helst betyder något skrämmande och okänt. Men datorexpert som man är vet jag nu hur man skall göra om man råkar ut för denna nivå: -Stäng datorn, låt den stå i cirka 24 timmar och vila lite och slå sedan på den igen. Pula en aning och innan du vet ordet av så går den bättre än aldrig förr.

971207

Någon illvillig person frågade mig häromdagen om jag börjat köpa julklappar ännu. Jag svarade förvånat som om människan var från en annan galax eller så: -"Vadå, börjat köpa julklappar? Det är ju flera månader kvar ju?!" Personen ifråga log nu ett hånfullt leende och sa med en jag-vet-nånting-som-inte-du-vet röst: -"Sägerude? I din almanacka eller? Annars äre EN månad kvar!" Jag kapitulerade och flydde skamset.

En månad kvar?! Det blir väl till att göra som vanligt antar jag. Att vänta med julklappsinköpen till den sista veckan. Detta för att verkligen insupa den fina julstämningen sådär dagarna före jul i trängseln. Finns det något mysigare än att stå näst sist i en två timmars snabbkassekö på IKEA eller Åhlens och riktigt k ä n n a julstämningen komma svepande över en i takt med att svetten lackar i skenet från spotlightsen? Ja, jag sade NÄST sist, -sist i kön står förmodligen en ensam mamma med tre barn med en trött och ilsken fyraåring som gång på gång stöter en barnvagn i mina fotknölar.

Men fastän de flesta av oss har diverse julstök och köande att beta av de närmaste veckorna så ser vi ändå fram emot julen varje år med glädje i sinnet.

Julen kommer som ett ljus i mörkret!

971130

Häromdagen efter jobbet kollade jag min vana trogen emailboxen medans maten värmdes. -Ja, -jag brukar inte engagera mig så mycket i själva matlagandet och brukar därför hinna med både det ena och andra under tiden som maten sköter sig självt på spisen. Nå, mitt i denna dagliga tvångsmässiga rutin ringde det så på dörren. Vem kunde det nu vara vid den här tiden? Kanske någon jultidningsförsäljare tänkte jag och tog på mig en "Tack, men jag har redan köpt"-min och öppnade dörren.

Det var inte en försäljare utan snarare Sveriges svar på västernbröderna Dalton och deras trogna följeslagare Avarell, -här i form av tre stycken rörmokare och deras följeslagare bestående av en stycken katt. Vad är nu detta tänkte jag inför denna syn som tog mig tillbaka till mellanstadiets idoga Lucky Luke-läsande? -"Hiah fellahs" sa jag i ett försök att kommunicera. Det var inte nödvändigt att använda sig av utländska uttryck. -Det visade sig att de tre rörmokarna eller rörmontörerna som det så fint heter nuförtiden skulle montera nya energibesparande, praktiska och bättre kranmunstycken. Något som hyresvärden (=det kommunala alternativet) skickat ut en skrivelse om för ett par veckor sedan. "Som ett led i vårt miljöarbete" stod det. Men katten då? -Nej, katten var inte en deltagare i ett nytt slags -och som alltid lika "genomtänkt" -ALUprojekt utan bara grannkatten som smitit in.

Nå, efter väl utförd montering stegade de fram och betraktade och beundrade min skrivbordsbakgrund på datorn. "Ja, hon e fiiiiin" sa dom i kör i vilket jag instämde i. Medans de stod där och spanade fick jag plötsligt iden att be dem om hjälp att installera det nya modemet (ett sånt som marknadsförs med sloganen "Så enkelt att installera att till och med rörmokaren Lasse klarar det...") men innan jag hann fråga hann de tyvärr ila iväg till nästa lägenhet.

Lika bra det kanske tänkte jag och stövlade runt till samtliga kranar (hela tre stycken) och spolade med högt tryck, med lågt tryck samt med undertryck för att undersöka den påstådda förträffligheten hos denna enda(?) innovation inom rörbranschen sedan det rinnande vattnet uppfanns. Och av ljuden att döma var det inte bara jag i kåken som bidrog med att öka vattenförbrukningen med sisådär 50% detta dygn.

Finns det då några fördelar med munstyckena förutom då förstås att de sparar lite vatten? Nej, det gör det inte, och det är inte utan att man överväger att ringa upp den kommunala hyresvärden och med värsta "PLUS-Sverker"-stämma fråga "Är det meningen att det bara är ni som ska tjäna på det här och inte jag som hyresgäst? -Va, är det det, är det det"?

971123

Packat och klart, -nej tack -inte jag!

Det är likadant varje gång jag skall resa bort. Jag har vetat om det aktuella avresedatumet i dagar eller ännu oftare, -i veckor. Och när börjar man då att börja packa? En vecka före kanske? Nej, för självklart väntar man till strax före läggdags den sista kvällen. Och hur det än är så funderar man långt tidigare denna kväll lite smått självsäkert i banor som "Hur lång tid kan det maximalt ta att packa ner en skjorta och nescessär egentligen, -3 minuter?" eller "Ähh, jag behöver ju egentligen bara en tandborste ju". Huga, vad fel man har…

Vid tiotiden kommer man så på iden att man kanske skulle stoppa ner tandborsten och kanske till och med en skjorta också i väskan för att sedan kunna flukta lite på TV innan man välförtjänt går och kvartar. Hittar på en gång en representabel skjorta i min noggrant anordnade garderob. (Med andra ord, -Tack Gud för strykfria skjortor!) Nu träffas jag dock av en snilleblixt! -Ett par finbyxor extra samt den så självklara kavajen skulle inte vara helt fel eftersom raden "dans till liveorkester" står att läsa på reseprogrammet. Sagt och gjort, byssorna och kavajen tas fram, dammas av och banne mig om de inte måste strykas också. Tidsschemat 0-Färdigpackat på tre minuter går åt skogen redan här. Tre minuter är dock tiden det tog för mig att montera upp mitt livsfarliga strykbräde. "Varning Klämrisk"-skylten saknas i och för sig men jag vet bättre jag… Medans man nu står där kan man faktiskt höra hur klockan tickar allt högre i och med att vecken sakta men säkert blir mindre och mindre. Jaa, -försvinner gör de aldrig eftersom jag saknar behörigheten S i mitt körkort. S som i strykjärn alltså…

Med ens ångrade jag att jag undanlåtit att mata pippifåglarna här utanför. Askungen, -det var en hederlig tecknad skattebetalare som till skillnad från mig skötte detta utmärkt och fick också i gengäld en ovärderlig hjälp att färdigställa sin garderob inför sin resa. Jag skulle också uppskatta nåra talgoxar som flög runt i nejden och inhämtade diverse attiraljer till min rustning!

Och själva resan då? Ja, liksom förra resan ställdes jag inför några frågor. Eller snarare en (1) fråga…Skillnaden från den förra resan var dock att svaret aldrig poppade fram. Men jag är verkligen så förbenat nyfiken på hur vi människor i ena stunden kan intaga en snaps och påstå att den var mild i smaken för att 5 minuter senare anmärka på att maten är lite väl kryddad?!

971109

Undertecknad, -den äkta globetrottern som nästan varje dag besöker hemsidor över praktiskt taget hela världen gjorde nånting ovanligt i helgen! Jag besökte vår huvudstad, -och inte bara en stockholmsserver heller!! Jag åkte faktiskt ner själv den här gången och inte med hjälp av webläsarn! Och nerbeamningen, -eller resan som det väl heter är ju en historia för sig faktiskt…ja bokstavligen alltså; Resan ner (publiceras efter den 5 nov)

Som sörnorrlänning (ja, jag räknar Sundsvall till "södra Norrland" vilket kanske låter smått märkligt för sörlänningar som ser Uppsala som "södra Norrland") vill man inte visa sig alltför bonnig när man besöker storstaden. Första testet klarade jag galant, -att helt kallt dra tunnelbanekortet genom magnetläsaren och sen passera genom bommen på första försöket. Piece of cake tänkte jag och flinade stort. -Igenom på första försöket, -nu fick minsann alla se att jag var som vilken infödd stockholmare som helst efter bara en kvart på stället! Jäpp, man är som en kameleont när det gäller att smälta in i okända miljöer! Det vill säga ända tills jag fick höra att det skulle ta en dryg halvtimme att ta sig ut till förorten där min kompis bodde. "Vadå en halvtimme??" gastade jag…"då är vi ju halvvägs till Gävle ju??!" Folk började snegla åt den gapige norrlänningens håll nu och kompisen förklarade lugnt att det i riktigt stora byar, -lite större än min hembygd med andra ord- är fullt naturligt att man måste åka längre sträckor än i småbyarna på landet. "Självklart" sa jag på perfekt stockholmsdialekt"…jag bara skojade ju!" För efter 20 minuter på SLs transportmedel haja jag klyket hur bra som helst!

Vid resor som går längre än ut till sin egen bys förorter brukar man alltid kunna lära sig något matnyttigt. Frågor som man har gått och funderat på ett tag kan bli besvarade och andra frågor kan poppa upp i samma ögonblick man får svaret. Som en slags Jeopardy… Så också vid denna resa! -Frågor som; "Är det verkligen varmare klimat därnere i söder", "Ser min hp annorlunda ut därnerifrån", "Änglar, -finns dom", "När vi ser på Mittnytt hemma i Norrland, ser då stockholmarna pausfågeln", "Är huvudstans Södermalm ståtligare än Sundsvalls Södermalm" och "Finns det verkligen inte en enda hederlig traktor att beskåda i hela storstadsområdet"? Mycket viktiga frågor inte sant? (Hmm, jag tror jag har för mycket fritid jag…)

Svaren då? Rätt svar på samtliga frågor utom en skall vara Nej!

-Änglar finns

971102

I helgen inföll antagligen den sista dagen för året som vi kunde njuta av temperaturer över 10C. Det måste förresten vara så man definierar ordet höst; -när vi stackars svenskar börjar komma med uttryck som "njuta" i samma mening som vi talar om temperaturer som hör hemma i ett något övertempererat kylskåp?! Nå, varmt kändes det i alla fall och helg var det till råga på allt. Vad gör man? -Tog ut cykeln för den sista färden -jaa, för säsongen alltså- och styrde kosan ut i naturen. Supernajs är väl uttrycket som bäst passar in i sammanhanget! -Och nu är jag redo att konservera både cykeln och mig själv inför vintern! Hm, undrar om man likt en bil kan ställa av sig själv för säsongen?! Nä, jag tror inte att Skatteförvaltningen skulle godkänna min vinterskeptism som ett skäl till varför jag inte skulle betala full skatt de närmaste sex månaderna…

Nå, på hemväg från idel naturupplevelser åkte jag förbi några gamla magasinsbyggnader som härrör från tidigt 1900-tal. Där stod en skylt, "Loppis". Jag -som aldrig hade varit på en riktig loppis förut gjorde tvärt halt och släntrade in. Och vilken tripp alltså, -i tiden menar jag! Här fanns möbler som gjorde intryck genom sin finish, dekor, robusthet och storlek. -Ljusår från IKEA och nutiden med andra ord…-Längst in i ett av utrymmena stod till exempel ett gigantiskt skåp avsett för porslin vilket säkert var 2.5 meter högt! Och vad sägs om en sekretär som var dryga metern hög och bred som poserade med vikt och prislapp som en liten begagnad bil.. Hade inte en blekaste om att alla dessa gamla möbler kunde bli så värdefulla! Nåt att tänka på när det är dags att sälja min Billyhylla om sisådär 50 år kanske?

Vidare fanns en smått harmonisk spinnrock för det facila priset av 450 kr! Kanske nåt som skulle passa som prydnad därhemma tänkte jag?! Men på grund av platsbrist i min lya samt det faktum att spinnrockar är rent av livsfarliga -som Disney ju lärt oss alla- skrinlade jag den iden ganska snabbt. Min söndagsbesök på loppis avslutades så inne i själva butiken där alla småsakerna förvaras. Ni vet, småplock som väl ingen fyndar på loppis utan istället hittar i närmaste "[konviniensstår]" till halva priset och med texten "Made in Taiwan" på köpet?! Mest en massa dynga med andra ord men också lite udda kuliga grejor som stenkakor och andra saker man normalt hittar på ett museum.

Ingenting var emellertid så lockande att det fick mig att hala fram börsen så jag gick således ut i friska luften och lämnade så den misstänksamma kassörskan bakom mig i den tystaste butikslokal -alla kategorier- jag någonsin satt min fot i…

971026

När det gäller kläder är jag minsann ingen som läser annonser ivrigt letande efter de där annonserna i tidningen. Jaa, ni vet de där annonserna med de stora-stora bokstäverna som utläses "REA" ovillkorligen följt av en text där begränsningarna på erbjudandet står skrivet, då med en betydligt mindre texthöjd förstås.

Varför då då? Varför är jag 99 (-inte riktigt 100) när det gäller just reor då? Är det kanske för att jag är ett modelejon utan dess like som vägrar köpa plagg av fjolårets modell? Eller är det för att jag av principskäl vill betala fullt pris för att göra rätt för mig på något vis? Skulle väl tro att anledningen är att jag helt enkelt är för lat för att handla kläder. Jag menar, -finns det något som är tråkigare eller svårare än att handla kläder?? -Att stå i valet och kvalet; är den för stor, för liten, är det rätt färg, passar jag i den? För mig är det svårare att handla en 300kr-tröja än en 20000kr-dator! Nä, tacka vet jag när cheferna kommer med plagg prytt med företagets namn och säger "YO, -bär denna!" -Självklart Sickan svarar jag, -glad över att ha fått tag i ett plagg som konstigt nog alltid brukar passa i storlek, modell och färg men som jag framför allt inte behövt välja ut själv!

Häromdagen mötte jag en figur som genast förde mina tankar till en afrikansk variant av "spöket Laban". -En figur som var helt täckt av ett svart långt tygstycke från topp till tå lösgjorde sig från trottoarens sida som kantades av en häck och en låg stenmur. Det var nu inget spöke utan en muslimsk kvinna som spatserade förbi. Genast blev jag avundsjuk! -Tänk att bara behöva ETT plagg??! Huga, vad praktiskt, billigt och enkelt!! Man köper 100 meter tyg, gör 2st festkläder, 2st till släng och 2st till vardags och lägger undan resterna till nästa år eller så. Och går nåt snett, -ring VIA Direkt.

Men de gånger jag MÅSTE handla nåt finns det bara en affär som gäller!! Eftersom reklam egentligen är förbjudet på min kåserisida säger jag bara att den börjar med "Å" och slutar med "lens". Finns det egentligen någon annan affär som har så lite att välja mellan men ändå så rätt?! H&M då? Nä tack! -Sist jag var där såg jag till att börja med ingenting som jag tyckte var snyggt! Till slut lyckades jag hitta en skjorta som var klart tilltalande för mig!! Jaaa, tänkte jag nöjd med mig själv, -nu har man nånting nytt att ha på sig ikväll! -Dvs nöjd ända tills jag upptäckte prislappen. Priset i sig var schysst men texten ovanför gjorde att jag diskret hängde tillbaka skjortan och närmast smög ut därifrån.

-"Pyjamas"…

971019

Visst är det otroligt hur man kan fascineras så mycket av andra människor?! Alltså ifråga om allt från deras utseende, oblygsamhet, fräckhet, åsikter, eller för att de helt enkelt är speciella på ett eller annat vis?! Det är dessa människor som för evigt verkar etsa sig fast i ens minne! Andra däremot -som man kan ha tillbringat flera år med i skolbänken- kan dock försvinna ur minnet samma dag som läraren rabblar "Och lycka till i fortsättningen hörni…", -ivrigt utdelande betygen för att få komma hem till 10-veckorsledighetsgroggen som står där hemma.

Jag har till exempel ett minne av en händelse för cirka 6 år sen när jag och en kamrat stod vid en busshållplats. Efter en stunds väntande ser vi en skinhead komma gående emot oss. -Inte speciellt ovanliga i sig, -förutom att han i handen håller en nalle!! Vet inte hur pass vanliga dessa nallebärande skinheads är ute i övriga landet men häruppe är dom till och med fridlysta... -Det visade sig att han vunnit nallen på en marknad…(vilket han berättade för min kompis som naturligtvis kände denna otroliga figur.)

På en 5 poängskurs för ett par-tre år sedan -vilken lästes på helger en gång i månaden- gick en stockholmstjej. Hon var så otroligt berest och hade varit på ställen som Sydafrika, Kalifornien och hela Europa i jobbet. Vi brukade sitta helt fascinerat och lyssna på henne när hon berättade om sina äventyr på rasterna. Det här var en tjej som verkade se den 800km långa tur- och returresan hit som jag ser en färd ut till förorterna. Och detta får en att fundera lite, -när en tjej som denna får för sig att göra något på gränsen till totalt utflippat…Vad gör hon då?? Jag menar…själv drar jag ju den gränsen ungefär vid att svara i telefon utan att checka nummerpresentatören först…

Om man som jag också gillar att studera folk i största allmänhet finns det bara ett ställe att gå! -Ut på dans! Tala om inspirationskälla alltså! Här finns alla människor; -från killen i kostym och slips som ser ut som direkt hämtad från "Nördarna anfaller" till killen med "Mr Cool" T-shirt. Vidare har vi alla "wannabees" som dansar på i någorlunda likadana kläder. Denna grupp vill jag också placera mig själv i fastän det kan finnas de som har invändningar mot detta…? I denna grupp hittar man alla människor som befinner sig på "dansar nog tillräckligt hyfsat" eller "Det finns ju dom som är sämre än jag"-stadiet.

971012

Kollegorna på jobbet brukar ibland prata om sina barn och deras favorit- program och böcker. Själv har jag ju inga barn och kan följaktigen inte följa med så bra i samtalen. Barnlitteratur ligger ju långt bakom en i tiden även fast man förhoppningsvis kommer dit igen, - då genom egna barn någon gång i framtiden. Jaa, efter idogt lyssnade på flera samtal i ämnet har jag dock lyckats snappa upp en sak! "Mamma Mu", det är en jättebra sagobok det! -Nu vet jag ju förstås inte om det är barnet självt eller den för barnet läsande föräldern som tycker det.

Jag tycker att barnböcker och barnprogram ska vara pedagogiska och lärande. Den ska inte vara som en ren lärobok utan förmedla kunskapen liksom "inbyggt" i sagorna. Från min barndom minns jag så här på rak arm ett par bra exempel på detta, -"Tvillingarna på bondgården" samt en kort tecknad saga med en slags pappersklocka i. Medverkande var bl.a en figur vid namn Puppe Kanin. Det är dessa två litterära mästerverk jag har att tacka för att jag lärde mig klockan och hur det går till att sköta farmen! Och det bästa barnprogrammet genom tiderna måste ju vara "Fem myror är fler än fyra elefanter"?! -Pedagogiskt, roligt och underhållande och det tyckte jag även som barn…

Jag undrar om dagens barn får en lika bra start i livet som vi 70-talare fick? Magnus, Brasse och Eva gav ju oss säkert mer än vad hela lågstadietiden gjorde. -Idag representeras TV-utbudet inte av två kanaler utan av ett 20-tal profithungrande kommersiella kanaler som sänder alla möjliga och omöjliga slags barnprogram. Men lär sig barnen verkligen NÅGONTING genom dessa? -Finns det något som helst hopp för dagens unga som får hålla tillgodo med Ninja Turtles-kanaler?

Svaret på detta är JA!! -Fem myror går faktiskt i repris och som det sägs; -Fem myror, -en bra start i livet…

971005