Rock, Set Och Match

Det handlar om timing. Att vara rätt på rätt plats vid rätt tid.
Som Gyllene Tiders "Flickorna på TV2".
Som Roxettes "The look" och "Joyride".
Och kanske som "Have a nice day".
Jan-Owe Wikström talar med Marie Fredriksson och Per Gessle om inspiration, barn - och den nya skivan.

- Ja, det känns som om vår musikstil börjar bli rätt igen. När "Crash! Boom! Bang!" släpptes var scenen mycket dans och hiphop. Men när
Aerosmiths "You don't wanna miss a thing" blev etta ifjol var det den första popettan på USA-listan sedan Mr Big 1992, påpekar Per Gessle.
Roxette är tillbaka.
Fem år efter den förra riktiga cd:n "Crash! Boom! Bang!", fyra år efter att bandet avslutade sin senaste världsturné på Röda torget i Moskva den 1 maj och drygt tre efter Roxettes förra singel "She doesn't live here anymore" från gruppens greatest hits-album ska Per Gessle och Marie Fredriksson erövra världen igen.
Rock, set och match en gång till, liksom.
Men Per är inte orolig. Åtminstone visar han det inte.
- Nä, eftersom vi aldrig har varit något trendband och aldrig kommer att vinna några hiphetstävlingar är det hur bra den nya plattan är som avgör allt. Sedan finns det redan mycket Roxette i The Corrs, Beautiful South och Savage Garden, men om det är någon som ska få låta Roxette så är det väl - Roxette?! Därför får man aldrig underskatta varumärket Roxette, det är enormt starkt.
Jodå, en bra bit över 30 miljoner sålda album och en hel skrälldus miljoner singlar är ett ganska hyfsat bevis på det.
Samtidigt som Roxette-kompositören Pers egen solo-cd "The world according to Gessle" inte alls blev den framgång som hade förväntats.

Inte ännu en gitarrplatta

Men det blev ändå den och Gyllene Tider som, på sätt och vis, blev riktmärken föor Roxettes nya album.
- Jag bestämde mig för att inte göra en ren gitarrplatta till. Efter min soloskiva och Gyllene hade det blivit lite väl mycket.
Soundet uppdaterades till sent 90-tal, mer hi-tech, maskiner, dansbeat och (riktiga) stråkar och mindre gitarrer. Utan att för den skull göra avkall på Roxettes melodiösa trademark och vokala kontraster mellan Fredriksson och Gessle.
Hösten 1997 skrev Per elva nya låtar varav två överlevde när inspelningarna inleddes våren 1998 i studion The spanish house utanför Marbella på Spaniens solkust som dittills hade använts av Björk och INXS, men framförallt av moderna dansartister som Howie B, Nelly Hooper och Goldie.
Resten kom att skrivas under resans gång.
En resa som tog betydligt längre tid än vad som från början var planerat.
Och då berodde det inte på 40-åringen Gessles nya liv som pappa, "det stora klivet in i vuxenvärlden var när jag blev pappa" till 18 månader gamle sonen Gabriel.
Snarare på inspelningarna med fyra producenter, Per, Marie, Clarence Öfverman och Michael Ilbert förutom att Brainpools basist Christoffer Lundquist var helt ny i gänget.
- Det har aldrig varit sån turbulens, så mycket bråk och diskussioner kring en Roxette-inspelning som den här. Men det var fyra olika viljor som förde utvecklingen framåt där vi lyckades mötas någonstans på vägen, säger Marie.
Per nickar instämmande:
- Om man lite hårddraget ska beskriva oss så är Clarence den sofistikerade, Ilbert mycket indie, Marie mer traditionell och jag den hänsynslöse som kan kasta mig mellan stilarna och tycka att både Backstreet Boys, Fatboy Slim och Massive Attack är bra. Samtidigt har vi många gemensamma beröringspunkter och just därför blev resultatet till slut spännande och bra. Förbannat bra.

Inspiration från torktumlaren

Mitt under intervjun i mångmiljonvillan i Sandhamn utanför Halmstad får artisten Gessle illa kvickt byta till papparollen när Gabriel, i mamma Åsas och barnflickan Sofias frånvaro, börjar leka med en motorcykel i miniatyr.
- Den där ska du nog inte ha, säger Per och placerar det som i själva verket visar sig vara en fullt fungerande antikvitet från 1910(!) högst upp på en hylla!
Gabriel har också fått en låt tillägnad sig på den nya cd:n, den blåa, lite jazzdoftande "I was so lucky".
- Ja, den skrev jag till honom. Jag började klockan nio på morgonen, var klar kvart i två, åkte till studion Tits & Ass och började spela in klockan två och var klar tolv timmar senare. Och versionen på plattan är nästan identisk med demon förutom Jonas Knutssons fantastiska saxofon.
Han föddes när Roxette efter sju år av mer eller mindre oavbrutet arbete mellan 1988 och 1995 hade tagit en paus.
- Men det betyder inte att jag måste välja mellan familjen och karriären. Tvärtom handlar det om planering och för mig är det enormt viktigt att ha både Åsa och Gabriel med mig på resorna. Att både ha kakan och samtidigt äta den, liksom.
Och inte nog med att intresset för bilar och motorcyklar är gemensamt hos far och son - Gabriels leksaker kan, med ett fånigt ljud eller liknande, sätta igång inspirationen till en ny låt hos Per.
- Ju märkligara ursprungsidén är - desto mer tilltalar den mig. Vad det handlar om är att vara lyhörd, att kunna tolka sin egen smak och sedan formatera om det till sitt eget referensbibliotek.
Per nämner dammsugaren, diskmaskinen och torktumlaren vars ljud blir till en monoton rytm, en puls, som (nästan) lika stora inspirationskällor som groovet i en diskolåt eller klinkandet på gitarren eller pianot.
- Därför försöker jag också skriva i tonarter som jag inte klarar av. Då gör jag mycket fel och det är ur misstagen som de udda, roliga idéerna föds.
Av 42 skrivna låtar spelades 19 in varav 14 hamnade på cd:n.
- Då fick vi exempelvis spola en tilltänkt singel som helt enkelt inte hade någon naturlig plats på plattan. Det är den stora skillnaden att skriva en enskild låt eller till ett album. Plötsligt inser man att det fattas vissa slags låtar för att plattan ska kännas hel. Så det sista spåren jag skrev var "Anyone", "I was so lucky", "Crush on you" och "Stars" som i sig är väldigt olika men som behövdes på "Have a nice day", förklarar Per varav de två sistnämnda, europopiga "Stars" med sin barnkör och suggestiva "Crush on you" kanske allra bäst står för Roxettes nya, uppdaterade sound.

Jävligt bra under press

Och just att skriva under press är något som, till skillnad från många andra, tilltalar popokonstnären Gessle.
- Ja, jag är jävligt bra på det, faktiskt - att skriva en låt inom en viss kategori. Det kan jag göra på en kväll och det blir bra, konstaterar han utan att vilja verka kaxig.
- Samtidigt tycker jag att det är lättare att skriva låtar med en självklar melodi, som "Salvation" jämfört med suggestiva sånger som mer bygger på rytm.
- Däremot kommer det i ett helt annat läge om jag inte vet vilken stil det ska vara för det är ju det som gör musiken så svår - att den är gränslös.
Visserligen beger han sig då och då ut på Internet för att på Roxettes hemsidor anonymt plantera små nyheter, skapa rykten och därigenom öka intresset, men att bli listetta är inte längre lika viktigt.
- Nä, även om det naturligtvis skulle vara en bonus eftersträvar jag mer kvalitet istället, både i låtarna, framförandet och på konserterna.
- Genom åren har jag blivit en bättre hantverkare och hoppar inte längre på första bästa idé.
Så även om det ibland slinker med någon slinga som vi tycker oss ha hört förut vill han inte bli kallad för poptjuv.
- Det finns nog ingen låtskrivare som medvetet kopierar och behåller något som någon annan redan har gjort - då letar man helt enkelt efter problem. Men samtidigt tycks det ligga i människans natur att hela tiden vilja jämföra och då har den sitt ursprung från någonstans, Beatles från Buddy Holly, Rolling Stones från rhythm & bluesen och så vidare. Och det var inte jag som uppfann musiken.
Promotionsresorna inför "Have a nice day" är redan i full gång. Stora delar av Europa är redan avverkade och under våren väntar återbesök i bland annat England och Tyskland samt längre tripper till Japan, Sydamerika, Sydafrika och Sydostasien.
Och till hösten förhoppningsvis USA, det förlorade landet.
- Ja, det finns ett latent intresse för Roxette där efter våra fyra listettor, så med rätt uppbackning kan vi kanske återta en del mark där. Det är kanske det som jag ångrar mest i karriären, att vi inte styrde upp USA bättre när Roxette tappade där. Samtidigt hade vi inte möjlighet att göra det just då, erkänner Per.

Jass en ny passion!

Både han och Marie hoppas på en tredje världsturné - ett beslut som tas någon gång under våren.
- Ja, det längtar jag allra mest efter, att få stå på scenen igen och sjunga live, säger scenmänniskan Fredriksson.
- Men tanken är att det ska vara konsertarenor av Globens och Scandinaviums storlek och då hänger allt på hur plattan tas emot och säljer. För vi tänker inte turnera för turnerandets skull, påpekar Gessle.
Själv har han redan börjat skriva nya låtar.
Danslåtar.
- Ja, jag är enormt sugen på att spela in en platta till. Och just danslåtar behärskar jag inte och då blir utmaningen desto större.
Fast på fritiden hemma i villan i Sandhamn eller lägenheten på Strandvägen i Stockholm lyssnar han på annan musik.
- Jazz! Jo, det är sant. När jag jobbar med popmusik har jag inget behov av att lyssna på det och därför har jag köpt en del jazzplattor på sistone. Miles Davis, Thelonius Monk och framför allt - Mose Allison, han är kanon, intygar Per och sätter på skivan.
Hello music-lovers:
Popfanatikern Gessle diggar jazz!
För ett litet tag känns "Neverending love" oändligt långt borta.
Men den 15 februari släpps remixen av "Wish I could fly" och en vecka senare "Have a nice day".
Då börjar spelet på allvar. Rock, set och match.

Jan-Owe Wikström
Entré
från januari 1999

Tillbaka