COSMOPOLITAN
en obestämd mötesplats

Av Gunilla Grihn-Hinnfors, konstkritiker på Göteborgsposten
Artikeln publicerades i tidskriften Konstperspektiv, nr 1-98

  Stadsdelen Gårda i Göteborg är ett gammalt hantverkarområde där småindustri har samsats med bostadskvarter och butiker. Under de senaste åren har mycket av den ursprungliga bebyggelsen rivits och gett plats för parkeringshus och nya kontorskomplex. I källaren i ett av de äldre husen som finns kvar på Fabriksgatan ligger det nystartade galleriet Cosmopolitan. Alexander Pankow är en av initiativtagarna till galleriet och kulturföreningen med samma namn. Han är en mångsysslande konstnär, född i Moskva och har bott 20 år i Berlin innan han flyttade till
framåt --> 		  Sverige. De flesta av konstnärerna i föreningen har bott på flera ställen i världen innan de slog sig ned i Göteborg. Cosmopolitan har kallats "galleri för invandrade konstnärer" och förknippas med det lika luddiga som hos anslagsgivande myndigheter populära (åtminstone i retoriken) begreppet mångkultur. Innan jag ens ställt en fråga om "invandrargalleriet" klargör Alexander Pankow med mild men fast stämma sin syn på den benämningen.
    - Ordet "invandrarkonstnär" är nedsättande. Visst är vi som startat Cosmopolitan immigranter men det finns ingen 		  "invandrarkonst" och galleriet är inget "invandrargalleri". Vår vision, om jag kan kalla den så, när vi drog igång den här verksamheten, var en levande, obestämd och dynamisk mötesplats.
    Det låter ungefär som vilket konstnärsdrivet projekt som helst. Och när Alexander Pankow talar om författarkvällar och kanske musikarrangemang förefaller allt mycket välbekant. Vad är det då som är så speciellt med Cosmopolitan?
    -Jag hoppas att annorlunda saker ska synas här. Övriga
<--tillbaka | framåt --> 		  gallerier har sina nischer och rutiner och man vet nästan alltid vad som skall hända där. Vi vill gå lite djupare i tankarna. Vi är öppna när det gäller teknik men vi vill inte ha något jippo. Nu har vi visat mycket fotobaserad konst delvis därför att jag är intresserad av foto och arbetar med det. Vad som är intressant har förstås med personlig smak att göra och det är nästan lättare att säga vad man inte får se här: t.ex. den koloristiska Göteborgstraditionen. Det finns ändå så många andra som visar det.   INTE RYSS UTAN KONSTNÄR
Alexander Pankow berättar om svårigheterna att få idéer och praktik att gå ihop. Många konstnärer han är intresserad av är redan uppbundna hos andra gallerister eller kostar för mycket att ställa ut. Av höstens utställningar på Cosmopolitan talar han helst om Vassil Simittchievs.
    - Hans konst känns relevant, den kryper under huden och efterlämnar tankar och tvivel. Som när han projicerar en diabild av Michelangelos Pietá bakom en monitor som visar hur en traktor lyfter ett stenblock. Han relaterar madonnan
<--tillbaka | framåt --> 		  till traktorn för att visa att denna stora smärta finns i samma värld som vår. Med extremt enkla medel berör han betraktaren. Det är fantastiskt att arbeta med honom. Han är så bra! Men det är svårt att hitta sådana konstnärer.
    Vi talar om begreppet identitet som förekommit ofta i konstsammanhang under de senaste åren. Alexander Pankow är tveksam till att koppla identitet med nationalitet eller etnicitet.
    - Det är klart att man präglas av sin uppväxtmiljö, men det fanns knappast något i t.ex. Vassil Simmittichievs 		  utställning som tyder på att han från början är bulgar. Kanske kan man spåra ett förhållande till andlighet som skulle vara östeuropeiskt, men… Eller ta Christo och hans storskalighet. Den har något av ortodox monumentalitet över sig… Bysans… men inte så direkt. Idag är konstnärer överlag ganska mobila och har ateljéer lite överallt. Många av dem som jag är intresserad av vet jag var de kommer ifrån. Konstnärer har inget hemland, det finns i huvudet. Själv vill inte jag bli sedd som ryss utan som konstnär.
    Alexander Pankow får ibland frågan om varför han som
<--tillbaka | framåt --> 		  ryss inte målar ikoner. Så kan fördomar också se ut.
 
STÖRRE ÖPPENHET I TYSKLAND
När han beskriver det svenska konstlivet är det med en blandning av intresse och trötthet. Mycket av det som visas tycker han är idémässigt spännande och jämför med Tyskland där den expressionistiska traditionen, som han inte har mycket till övers för , fortfarande är stark. Däremot anser han att öppenheten mot andra nationaliteter är större i Tyskland än i Sverige. 		  - Det är svårare för oss som inte har någon kontext här att få ställa ut eller få stipendier. Traditionellt fungerar det svenska systemet så att det är svårt att komma in men lättare att stanna vid grytorna. Konstnärer som utbildats på Valand eller Konstfack har ett etablerat kontaktnät vilket är en fördel. Men jag har valt att komma hit och klagar inte på det. Så är det bara och oftast tänker jag inte på det. Men ibland undrar man… Ringer jag upp är det många gallerister som inte vill träffa mig när de hör att jag bryter. Den attityden har jag inte märkt i Tyskland. Det kanske är
<--tillbaka | framåt --> 		  paranoia men en del svenska kollegor tycker också att det är svårare för oss som inte är födda här.
    Alexander Pankow återvänder till hur han vill att Cosmopolitan skall fungera.
    - Ibland saknar jag djup. I Norden har alla ett så starkt kontrollbehov. I konsten uttrycks det genom mycket ironi och parafraser och det tycker jag om. Fast det kan nästan bli för mycket och till slut vågar ingen påstå något utan att hålla ryggen fri.
    När jag undrar vad han saknar i det svenska konstlivet 		  skruvar han på sig i fåtöljen och rullar en cigarett till.
    - Jag vill inte låta patetisk men det handlar om enkla saker, arketypiska teman som döden, känslor. Osäkerhet och kärlek. Just nu finns det ingen förståelse för konstnärer som säger något rakt på sak. Även om det inte finns något dolt letar man ändå efter gömda innebörder. Betraktaren är osäker på vad han ser och blir frustrerad eftersom alla gränser är så upplösta. Det var enklare förr när olika konstnärsgrupper bekämpade varandras teorier och metoder.
<--tillbaka | framåt --> 		  - Nu inbillar vi oss att vi äter allt. Jag vill förbehålla mig rätten att säga nej.
<--tillbaka