Ett udrag ur ett brev

Jag heter Linda och är 30 år, bor i Karlshamn, som ligger ca : 4 mil från Karlskrona. Jag har 8 syskon, och alla har något i den övernaturliga vägen. Min Morfar fick gåvan vid 36 års ålder. Han såg, kände och visste mycket. Jag har alltid haft någon att prata med, men ändå inte. För vi upplever helt olika saker, jag får t.ex. förvarningar. Jag drömde att min mamma hade väldigt ont i hjärtat, och sa till mig att hon behövde hjälp, sedan ramlade hon i hop. Jag vaknade kl: 03,15 och visste att det var min pappa det gällde. (han hade hjärtproblem).Dagen efter ringer min bror till mig och talar om att min pappa fått en hjärtinfarkt. Jag berättade vad jag drömt och vad kl, var när jag vaknade, han sa bara: "Pappa fick hjärtinfarkten kl:03,15."

Jag har inte sett så mycket, men jag hör desto mer. Och det gör mig rädd. Jag hörde en gång någon ropa mitt namn, det var när jag var i badrummet (jag var då 15 år), det var en kvinnoröst. Jag skulle precis till att svara, när jag kom på att jag var hemma själv. Jag kom fort ut i från lägenheten och sprang hem till min 4 år äldre syster. Rösten var tonlös, tätt in till mitt öra samtidigt som den kom väldigt långt ifrån och det lät som om kvinnan pratade i en burk. Jag har upplevt mycket som gör mig rädd, även min 4 år äldre syster, vi upplever ungefär samma saker. Jag har en upplevelse som får mig att darra ända in i själen.

Jag ligger i sängen och håller på att somna, när någon tar tag i mina axlar och börjar skaka mig upp och ner. Ingenting annat skakar mer än mitt huvud som bara hoppar upp och ner på kudden. Jag kan inte öppna ögonen, jag kan inte ropa på hjälp. Och jag försöker att vända mig mot min sambo för att ta tag i honom eller bulta på honom, men blir tillbaka lagd på en gång. Sist det hände var jag själv hemma med mina då 2 barn (har 3 nu), och jag blev så rädd. Det enda som for genom mitt huvud var: - Snälla inte nu, inte när barnen är hemma, och jag upprepade detta flera gånger i mitt huvud, då tvärslutade det. Och det hände för ca: 1 -1 ½ årsen. Och efter det har jag inte upplevt det något mer, och jag hoppas att det förblir så. Men vad var detta för något?? Och det hände ju inte bara en gång, utan vid flera tillfällen, väldigt inpulsivt. Detta gjorde mig väldigt rädd. Min syster och jag har prat om detta, vi tror på något sätt att man går igenom olika stadier för att se vad man klarar av, kan det vara så tror du??

Jag har en tro på ett högre väsen eller makt, och jag tror inte att det är en slump att vi är här. Livet har en mening och jag tror att vi har fått våra förmågor för något syfte men till vad, att förstå bättre eller.....jag vet inte. Jag känner mig så förvirrad av detta ibland. I bland är det på både gott och ont. Ena stunden ser man, sen känner man, sen hör man, sen får man uppleva saker genom kroppen som att bli skakad mm. Inte undra på att man tror att man är underlig eller som du säger ding i bollen. Jag tänker i bland, - Undra hur starka krafter jag har egentligen. Jag har alltid varit rädd för min förmåga, men helt plötsligt så hände det två saker som gjorde att rädslan försvann. Som jag skrev i förra brevet så tog min äldsta bror sitt liv i December 1996. När jag var själv uppe på nätterna, när jag inte kunde sova och satt å funderade på honom och varför. Så kände jag en svag vind runt hela mig, jag vart rädd så jag sprang in i sovrummet och drog täcket över huvudet, utom en kväll, jag sa bara helt lugnt - jag vet att det är du Sven och jag hoppas att du har det bättre nu än du hade här, men vad du än gör så visa dig inte för mig. Då försvann det, jag har inte känt hans närvaro på det sättet något mer, bara som en svag vind på höger sida. Men sen gick det kanske ett par månader. Och en natt vaknade jag och tittade på klockan som var ca: 02:45, och kände mig iakttagen. Så jag vände mig om och fick se något väldigt underligt. Mellan min sida och spjälsängen, fanns ett ljus eller en guld stapel, som gick från golvet rakt upp i taket och runt om fanns det ett ljust flimrande sken. Det gjorde mig varm och glad, jag kan inte förklara riktigt. och jag tänkte "att nu blir jag troende". Sen blinkade jag och det var borta. Om det var till mig eller till min dotter som låg i själsängen vet jag inte men det var det finaste jag sett. Jag har oftast bara upplevt obehagliga saker med min förmåga. Men detta gjorde mig lugn, och jag har inte upplevt något obehagligt sen dess. Jag får för mig i bland att det var ett tecken på att jag klarat det. Det är som om man går igenom olika stadier, med olika saker. Vad man klarar av och inte klarar av. I bland upplever man jättemycket och i bland ingenting. Och när det står stilla så tror man att man är ding i bollen.

Jag var nog 8 år, jag satt och väntade på en kompis ute i snön, höll på att sätta på mig skidorna, när tanken slog mig att detta har jag gjort förut. (Jag hade aldrig åkt skidor i hela mitt liv) Min mamma säger att jag alltid satt och pratade för mig själv på mitt rum när jag var liten. Det gör även min son, han har gjort det sen han var ca: 2 ½ år. Jag frågade Simon vid 4 års åldern vem han lekte med, han svarade med FARBRORN, jag frågade vad han hette, men det visste han inte. Ofta när jag hörde han prata med någon så brukade jag knacka på dörren och prata med honom, men han blev sur och frågade varför jag var tvungen att störa när dom hade så kul , och en dag sa han att Mickmuck var rädd när jag bar kom så in så där. Ja, tänkte jag äntligen ett namn. Jag tror nämligen inte på att barn har låtsas kompisar. Alla har förmågan som nyfödda barn och upp till en viss ålder. Det är föräldrarna som kan se till att barnen tappar denna förmåga. Dom vuxna säger till barnen att dom ska sluta hitta på och hålla sig till sanningen. Svaga barn tappar då sin förmåga, men starka barn kan skilja på verklighet och fantasi.

Jag vet att andarna som har varit med mig inte har varit goda, men jag har upplevt goda andar också. Jag vaknade till exp, en natt när min mellersta dotter bara var några månader utav att det var en guldpelare bredvid min och spjälsängen. Guldpelaren gick från golvet rakt genom taket, och runt om var det som ett vitt fladdrande ljus. Jag tittade länge på det, vände bort huvudet, och när jag tittade igen så var det bort ?? Vad var det ? Jag har ingen aning, men jag tror i bland att det var min döde bror. (han hade då varit död ca: 2-3 mån). Jag kom på en sak när du berättade om kyrkogården. Jag har också upplevt en sådan konstig sak en gång. Jag gick förbi kyrkogården på väg hem till min ena syster, när jag ser en man glida runt bland gravarna på kyrkogården. Det såg ut som om han letade efter en grav. Men det var så otroligt mycket snö, så det kan han inte ha gjort, det fanns ju inga vägar på kyrkogården, allt var ju igen snöat.