Färden fortsatte och landskapet övergick från barrskog, som påminde om Norrland, till typisk Australisk vildmark... eller kanske ödemark. Det var väldigt glest mellan mötande bilar ibland gick det säkert 20 minuter mellan dem. Vi stannade till på en rastplats mitt ute i ingenstans för att sträcka lite på benen. När vi startade bilen var det en lång svart orm som ringlade över den torra utfartsvägen ner i buskarna.
Efter ett tag kantades vägen av stora vita sjöar...utan vatten, de hade blivit områden av saltöknar. Det var Coorongområdet som vi kommit till. Vi svängde av vägen och åkte in i buskagen och skulle undersöka en uttorkade saltsjö. När bildörren öppnade sig slog en enorm hetta emot oss luftemperaturer hade ökat ordentligt sedan senaste stoppet. Det måste ha varit en bit över 30C och luften stod helt stilla. Man sjönk ner någon centimeter när man gick på botten på saltsjön anars var den ganska hårt packad och små sprickor bildade ett fint mönster över hela markytan. Märklig upplevelse att stå mitt i saltöknen med absolut ingenting runt omkring.
Bilen förde oss sedan längre in i det ovanliga lanskapet och bort från huvudvägen. Skyltar visade oss till Chinaman's Well. Det var en gammal utorkad brunn från guldrushens dagar. Stycken av sandsten och kalksten hade karvats ut ur marken i närheten och använts till att bygga brunnen. Vi var helt ensamma i detta overkliga landskap vilket gav en liten kuslig känsla. Efter ett till besök på en saltökenbotten återvände vi till huvudvägen norrut.
Nästa stopp blev vid ett ställe som var den största häckningsplatsen för de inhemska pelikanerna. Där häckar de i maj så vi såg endast tre, fyra stycken...
Vi stannade sedan i Kingston för att äta lunch. Det var en riktig spöksstad, nästan inga människor på gatorna. Nu bestämde vi att vi skulle åka ända till Adelaide idag eftersom det enda vi sett de senaste milen var tusentals får och kor som betade på vidsträckta områden så långt som ögat nådde. På vägen passerades en jättehummer som vi var tvugna att stanna och föreviga på bild.
På kvällskvisten tornade miljonstaden Adelaide upp framför
våra ögon. Vi sökte oss till stadsdelen Glenelg, vid stränderna,
för att söka natthärbärge. Ett litet motel fick duga.
Det blev en promenad ned till Glenelg centrum för att äta en
liten bit och fann att folklivet liknade Cypern eller Turkiet med kvällsöppna
uterestauranger. Det var något vi inte hade sett förut i Australien
eftersom vi inte hade varit i några riktiga turistområden hittills.
Efter en solig dag var det två rödnästa personer som lunkade
tillbaka till motellet efter en god middag.
Gunilla matade stora, potentiellt farliga,
djur som Hjälm Kasuarer och apor men det var en oskyldig(?) liten
anka som flaxade upp och bet henne i handen...
Hon glömde ganska fort den
lilla incidenten när hon fick chansen och hålla kramdjurerens
förebild: Koalan. Det var en 18 månaders väldigt mjuk
koalahanne.
Färden fortsatte mot vindistriktet Barossa Valley men på vägen blev det ett stopp på Whispering Wall. Det var en stor dammbyggnad med ett lustigt akustiskt fenomen. Jag kunde prata med Gunilla trots att vi stog på varsin kortsida av av dammväggen, cirka 120 m från varandra! Där blev även några medhavda mackor uppätna i det härliga vädret.
Vi passerade över den lilla floden Jacob's Creek som gett sitt
namn till det största vinmärket i området. En karta över
alla vingårdar söktes upp på den lokala turistbyrån.
Från en blåsig utkiksplats kunde man få en härlig
vy över en del av områdets alla vingårdar.
Ett besök på Grant Burges's
vingård resulterade i ett Sauvignon Blanc och ett mousserande Chardonnay/Pinot
Noir-vin efter provsmakning av deras utbud.
Vägen tillbaka gick via Henley Beach för att se var våra
kompisar Lillemor och Henrik hade bott.
Avslutade sedan dagen med en promenad från motellet till Glenelg
centrum för lite Tex-mex mat.
På dagen utforskade vi omgivningarna till fots. Kusten var ganska stenig och det blåste en del. Vi kom in i ett område där den första kolonin nybyggare hade slagit sig ned den 27'e juli 1836. Där fanns det bland annat ett mullbärsträd som planterades samma år (1836) med goda bär som smakade ungefär som björnbär. Här fanns även en sten som visade var South Australias första postkontor låg.
Det fanns ett antal olika sjöfåglar vid kusten, svarta svanar,
något som liknade skarvar eller sulor men framförallt massor
med pelikaner som samlades vid hamnen klockan 16.00 varje dag för
att bli matade.
Lärde oss där att den Australiensiska pelikanen är världens
största pelikanart och att den inte gärna dyker och fångar
egen mat på grund av den saknar det fett som skyddar andra pelikanarters
fjädrar. Istället brukar de stjäla mat från fiskmåsar
eller passa på när de kan nå mat utan att dyka. För
att torka fjädrarna fäller de ut dem för att låta
solen och vinden göra jobbet.
På kvällen gick vi på en pingvinpromenad med en lokal guide. Först satt vi i en lokal i källaren på hotellet och tittade på en video om dvärgpingviner och guiden höll en kort information om Kangaroo Islands pingvinbestånd. Sedan gick vi ut i en grupp på ca. 15 personer och letade efter pingviner i hålor och skrymslen bland stenarna på stranden. Guiden hade en ficklampa med rött ljus för att inte störa pingvinerna så mycket. Givetvis fick man inte ta kort med blixt. Detta var en helt annan typ av upplevelse än pingvinparaden på Phillip Island utanför Melbourne. Båda typerna av "pingvinskådning" hade sina för- och nackdelar.
Vi hade fått en rejäl "bonnabränna" den dagen eftersom
solen hade skinit konstant men det kände vi inte eftersom det hade
varit så blåsigt.
Första målet var ett Emu Ridge Eucalyptus Oil Distillery. Vi fick se hela processen för att ta fram eukalyptusolja. Det var ingen strorindustri precis, destilleriet låg i en liten lada på en gård ute i bushen. De få maskiner de hade var ångdrivna. Oljan kan användas mot allt möjligt, allt från att bota förkylningar till att tvätta trägolv. På gården hoppade det omkring en liten tam wallaby som gärna ville bli klappad av turisterna som kom dit i sina stora bussar.
Nästa stopp var för att se sjölejon i Seal Bay. Man fick gå ned på stranden där de låg och solade men vi fick inte gå närmare än 6 meter eftersom de kunde bli störda och i värsta fall skulle de då försvara sina revir med hjälp av sina sylvassa tänder. Man kände sig lite som i en naturfilm på promenaden bland de ståtliga djuren.
Efter en BBQ-lunch på en gård mitt ute i ingenstans fortsatte resan till de sydvästra delarna av ön och in i Flinders Chase National Park. Första stoppet i parken var vid de otroliga klippformationerna Remarkable Rocks som formats av väder och vind under årtusenden. Det är inte mycket mer att tillägga än att säga att namnet på klippan säger allt.
Det andra stoppet i nationalparken var på den sydvästraste udden av ön: Cape du Couedic. Där fanns en naturligt brovalv, Admiral's Arch som formats av havet. I valvet och utanför på klipporna fanns det mängder med New Zealand Fur Seals. Dessa sälar är lätta att känna igen eftersom de har små utvändiga öron på huvudet. På tillbakavägen rastade vi vid Rocky Rivers Parks huvudkvarter. Gunilla sprang av bussen förs för att bli av med lite av sina kroppsvätskor men hon hindrades av en liten wallaby unge som kom till henne för att tigga lite mat. Efter uträttade behov tog vi en liten promenad i området och såg lite mer kängrus (Kangaroo Island kangaroo) som var lite skyggare (=lite mindre tama) än den första ungen som hade kommit till oss. Högt uppe i en trädtopp såg vi också en vild koala som satt och smaskade i sig sina eukalyptusblad. Där fanns också de sällsynta Cape Barren gässen och en och annan halvtam emu som spatserade runt kring turisterna.
Under bussturen tillbaka såg vi flera stora varaner (Rosenbergs Sand Goanna) som låg och solade sig på den varma asfalten. Det var det största rovdjuret på ön. Vi såg till och med någon vänlig bilist som hade stannat vid en ödla och tog i hans svans och drog den av vägen så att den inte skulle bli överkörd. Det var en riktig tuffing till bilist eftersom de stora varanerna kan bitas ganska bra.
Bussen fortsatte till flygplatsen och vi skuttade tillbaka till Adelaide för att fira jul. Det var ju trots alllt dan före dopparedan. Det blev en taxi till Glenelg Motel som vi hade hittat i slutet av förra veckan (och bokat) när vi bodde på det andra motellet som vi inte trivdes något vidare med.
Badade en stund och slappade på stranden.
På kvällen åt vi vår julmiddag på en BYO-restaurang
(Bring Your Own). Där fick man ta med sig eget vin om man inte tyckte
att deras utbud räckte. Vi gav dem våra två flaskor som
vi hade inhandlat i Barossa Valley. Till förrätten och huvudrätten
blev det Souvignon Blanc och sedan "champagnen" till desserten. Efter middagen
var vi ganska luriga eftersom vi fått i oss varsin flaska vin på
någon timme. Vi gick sedan ut i folkvimlet och hittade en telefon
där vi kunde ringa hem till Sverige och önska GOD JUL.